Klarsynt

Ju mer jag ser dig som du var
ju mer jag tänker på vad du faktiskt gjorde
inser att det hände mig
desto äckligare är du.
Desto kallare blir din blick i mitt minne.
Desto ohyggligare bilder letar sig fram.
En natt på stugan när jag skulle somna efter en trevlig kväll mindes jag plötsligt hur du ville att jag skulle suga din kuk men att den var alldeles otvättad. Smutsig. Och när jag försiktigt sa att du borde tvätta den först, då blev du arg och insisterade.
Och jag ville göra dig glad, men jag kunde inte, så kväljande var tanken.

Jag hatar dig inte bara för det du fick mig till att göra. Jag hatar dig för allt du försökte få mig att göra. Jag hatar dig för att du fick mig att känna mig otillräcklig inför krav som var orimliga.

Och i takt med att tiden går är det din ohygglighet jag minns.
Och mitt lidande då blir extra tydligt.

I den stora lättnaden uppstår en sorg över att det känns så oerhört bra att vara fri. Att det känns så skönt att det är över. Det blir tydligt då, allt det där jag inte hade med dig.

Ibland när jag tror att lugnet har tagit över, när jag vilar i min tryggaste hamn skriker kroppen ut sin sorg.

Jag känner hur du pressade mitt huvud dit där jag inte ville. Hur jag till sist lät det ske. Hur jag domnade bort. Hur min vilja bara slappnade. Slaknade. Föll till marken. Gång på gång tills den inte var värd någonting ens i mina ögon.

En kväll tänkte jag att jag var nära förståelse, en annan att jag var nära förlåtelse. Men egentligen, ärligt talat kan jag inte begripa hur jag någonsin ska kunna förlåta eller förstå.