Någon gång under det första året skulle hans syster gifta sig.
Vi åkte på bröllopet.
Det var stort.
Över 200 gäster.
Jag kände ingen och han presenterade mig inte för någon.
Folk kom fram och gissade vem jag var.
Som hans mammas barndomskompis.
Sen spände hon ögonen i mig "Jaså, det är bäst att du tar väl hand om honom nu, han förtjänar bara det bästa." sa hon.
Hans egen mamma däremot sa ord som tröstade mig då.
"Hoppas han är snäll mot dig".
Det var ord som fick mig att känna mig välkommen.
Efteråt tänker jag på hur fel det var. Hon borde ha sagt som väninnan. Det normala är att en mor försvarar sitt barn.
Men det gjorde hon inte.
Minnet säger mig att hon visste.
Någonstans redan då visste hon att det fanns en risk att han inte skulle vara snäll mot mig.
Hon kunde bara hoppas att det skulle bli annorlunda. Men hon kunde inte veta det.
Så väl kände hon sin son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar