Det fanns ingenting i honom som fick mig att blomstra
han nöp av kronbladen.
Jag räknade älskar älskar inte.
Älskar? Älskar inte?
Och bladen föll ett efter ett.
Du drog loss dem. De föll på dina fötter.
Men frågan var aldrig din.
Du såg en skönhet.
Du gillade att plocka isär den.
Det var mitt hjärta
som svajade.
Och när ingenting blommade längre
när inget fanns kvar att nypa av
fortsatte min ramsa
det fanns inget svar som kunde göra det begripligt.
Kanske var det därför jag lät det hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar