Hemma och ledig. Jag försöker komma i ordning men är hemskt odisciplinerad.
Vill läsa ikapp gamla tidningar, städa, packa upp, rädda det som räddas kan av min balkong som inte har mått bra av att jag är borta. Men har liksom småbörjat på allt på en gång och blir stressad och rörig. Fick samtidigt för mig att bjuda in två vänner på middag ikväll.
Såna gånger tänker jag att det är tid att tänka om. Jag tar middagen imorgon kväll i stället och tänker tillåta mig att bara skrota hemma idag. Jag behöver sortera och fundera och göra ingenting och komma i ordning. Alltihop. Och jag inser att jag har träffat folk nästan varje dag i drygt två veckor nu. Visst har jag haft lugna dagar och många stunder för mig själv. Men inte en enda heldag.
Så det är vad jag känner för just nu.
Och då blir det så så länge inget annat dyker upp som jag känner mer för.
Försöker lära mig detta, att lyssna på vad jag vill i nuet och inte hitta på en massa krav.
Gjorde ni också så med honom? Fick dåligt samvete när ni tog det lugnt eftersom han alltid suckade och tyckte man borde göra något bättre. Att han var bakis och gjorde nada en hel dag var förstås okej. Men inte att jag var det.
Jag tyckte inte det felaktiga var att han slöade, utan att han slöade men aldrig lät mig göra det utan att gnälla och ge mig dåligt samvete. Så jag for ofta runt som ett torrt skinn efter att ha slöat och försökte bevisa något även för mig själv. Att jag visst inte var slö, att jag hade gjort mycket vettigt idag. Han berövade mig mitt lugn! Han berövade mig känslan av att sitta nöjd. Han berövade mig rätten att lösa saker på mitt eget sätt. Och till råga på allt påstod han att jag skulle vara tacksam för att han gjorde så mycket hemma. Han påstod alltid att han gjorde allt. Det var inte alls så. Han gjorde en del, men nästan alltid med en martyrisk suck "jaha, ska man behöva bli tvungen att tvätta igen?" Samtidigt ignorerade han mina insatser och fick det att låta som att jag aldrig gjorde något.
Nog om det. Den här dagen är min nu!
Kram.
Den känslan känner jag igen så väl! Den har dessvärre följt mig sedan barndomen. För redan mamma var sådan att hon dömde allt jag gjorde. Kommer ihåg första gång jag blev ordentlig deprimerad och kunde inte ens gå från sängen, och hur jag blev kallad för latt... Och så fortsatt i det spåret under de relationerna jag haft hittills.
SvaraRaderaNu sitter jag på soffan och surfar på datorn och gör det jag vill och som jag vill. Men har å andra sidan alla måste som jagar mig som jag inte hinner med pga tt jag har 2 små med mig dygnet runt. Så jag känner fortfrande att jag skulle egentligen gå och göra något annat, organisera papper, söka olika saker på nätet för att styrka mina handlingar, eller t.o.m. sova så jag orkar imorgon när barnen vaknar! :)
Oh well! Just do it, all at the same time! :)
Kramar syster, njut av din semester bara!
Åh fy!
SvaraRaderaDet låter som att du har haft ett så tungt bagage. Inte konstigt då att du hamnade i liknande relationer senare. Någonting säger mig att vi söker oss till det vi behöver ta itu med. Till sist bröt du, och nu hoppas vi att du ska slippa liknande beteenden i din närhet.
Du gör rätt i att göra som du vill. Ett knep jag brukar ta till när det dåliga samvetet är att sortera mina måsten i nödvändiga och i såna som kan vänta. Vi kan inte hela tiden uträtta något, vi måste ladda batterierna också och om man som dig har två barn också så är det ännu viktigare.
Att ge sig själv dåligt samvete är bara energidödande och helt onödigt. Jag hamnar också i det ibland, men försöker att resonera med mig själv då. Vara snäll då.
Jag tänker också att vårt samhälle har ett sjukligt uppskruvat tempo hela tiden. Att kroppen inte är byggd för det. Därför är det så viktigt att i möjligaste mån få följa sin egen rytm och lust och att skala bort alla måsten som är konstruerade av omvärlden. Ingen annan har rätt att säga åt dig vad du borde och inte. Det vet bara du.
Så tänker jag.
Och när jag är trött och ändå måste framåt brukar jag tänka på gatsoparen i "Momo eller kampen om tiden". Han som inte blir stressad. Han ser en lååång gata, men tänker inte på uppgiften som övermäktig. Han tänker på att ta ett soptag i taget. Och till sist är man framme.
Så är det. Vi är på väg. Hela tiden på väg. Lite som i ett maratonlopp gäller det att hitta en hållbar takt framåt.
:-)
Kramar och ja, du må tro att jag njuter av lugnet!