Ibland pratar jag om det som att det inte hände mig.
Mina vänner skrattar med mig då.
Några ord. Ett stycke meningar.
Som en utriven sida ur en bok.
En rolig historia om man bortser från sammanhanget.
Beskriver det obegripliga i sin skrattretlighet.
Men mitt i deras skratt möter jag blickar som inte viker undan.
Till skillnad från då, då ingen kunde se rakt på mig.
Där i det kluckande ögonblicket tåras en spegel av det onda.
Och de vet inte vilken känsla de ska fortsätta med
fast min mage guppar vidare.
I det ögonblicket ser jag vidder av rep som håller.
Som att de säger
vi ska aldrig låta det hända dig igen.
Mitt i skrattet som hänger kvar
i nätet av ogråtna tårar
ser de mig, ser det som var
och jag vet att det vackraste som finns
är att de aldrig kommer sluta se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar