Jag lyssnade inte så mycket på musik då.
Han klagade alltid på mina musikval.
En gång grät jag i bilen när jag försökte spela det finaste jag visste för honom.
Han tyckte alltid att det var viktigt att berätta för mig att min smak var usel.
Det var som att han sa till mig att det som förde min talan inte dög.
Men det var något annat också. Blev det med tiden.
Musiken talade till min längtan
den uttryckte min sorg över att livet inte kändes mer
att det borde vara värt mer
och det gjorde för ont att lyssna till något
som jag inte ville bli påmind om.
-
Efter honom.
Jag simmade i tonerna rösterna
surrade bas in i kranskärlen
de sjöng igen mig.
Surrade med när jag fyllde i mina nya konturer.
fingrarna trummade i takt mot pennan
rytmen blommade ut på pappret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar