Idag gjorde jag en kort avskanning av mina känslor för honom.
I radion spelades "our last summer" med ABBA. En nostalgisk låt om försvunnen kärlek.
Jag kände att jag kan inte vara nostalgisk.
Det finns bitar jag saknar.
Då klart saker jag gillade också.
Men de faller isär, blir meningslösa mot det stora sveket:
Respektlösheten.
Hurhan inte var beredd att rannsaka sig själv. Inte beredd att ändra på något, trots att han visste hur illa han gjorde mig. Att han hellre vände varje situation mot mig och utnyttjade mitt tillmötesgående.
Så det jag känner är en bestämd ilska.
Han betedde sig som ett arsle. Kort och gott.
Och ju mer tiden går, desto omsöjligare blir det att sakna.
Det bästa är att jag utvecklar en alltmer accepterande attityd mot mig själv i det här.
Min känsla av skuld i den här relationen är nästintill noll nu. Bara ibland fångar den mig. Ett kort svep av skuld som fyller mig med ångest. Men den släpper snart.
Bara med den där vännen som inte vill välja sidan mellan oss tar den över mig igen. Hon får mig att tvivla på min upplevelse. Fast jag vet att det inte finns något att tvivla över. Det är därför jag känner att vi kan umgås som bekanta, men antagligen inte som vänner. Hennes syn på det här får mig att slungas in i det tvivel som fick mig att fastna så länge med en man som behandlade mig mycket mycket illa.
Tro på dig själv, och nöj dig bara med människor som gör detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar