Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Följer mitt hjärta.
- Tar aktiva val.
- Vågar skratta högt och gråta.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Lyssnar på min musik.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
- Lyssnar bättre.
- Är mer tacksam för smått och stort.
- Tror på människan igen.
- Vågar göra mina egna prioriteringar- er- Vet att det finns mycket bättre män.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Dansar obehindrat, hängivet, ofta.
- Bryr mig mindre om andras åsikter.
- Känner energi och motivation.

- Känner att det finns många möjligheter.
- Har roligt när jag lagar mat.
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Tränar.
- Skriver.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Några tankar om ansvar

Att dra gränser för ansvar r en hjälp i förhållande till en manipulativ partner, eller har i alla fall varit för mig.

Så här tänker jag efter det jag har varit med om:

Han har ansvar för sitt beteende. Han har ansvar för att han behandlade mig illa. Att han inte lyssnade på mig eller gjorde några djupare ansträngningar att förstå mig. Att han satte sig i försvarsställning och vägrade att se att jag blev sårad av det han gjorde. Att han gjorde saker jag hade sagt att jag mådde dåligt av eller inte ville. Att han i sitt beteende signalerade att han inte respekterade mig för den jag var utan att jag måste bevisa mig värdig hans kärlek genom att ändra på mig. Att hans agerande fick mig att känna mig otillräcklig, att han sannolikt försökte ha mig kvar genom att kontrollera mig. Att han inte agerade med min utveckling för ögonen, att han inte såg sin roll. Att han inte tog ansvar för att jobba med sina dåliga sidor.

Omgivningen har ett ansvar för att he sett att saker var fel, men inte reagerat. För att ha skojat bort, trivialiserat, blundat för det som pågick och för att inte vilja ta ställning och därmed inte markerat att det som hände var fel. Därmed indirekt trivialiserat det som hände.

Men JAG HAR OCKSÅ ETT ANSVAR. Jag har ansvar för att jag stannade kvar så länge som jag gjorde. Att jag valde att resignera på vägen. Att jag i de olika situationerna valde att låta honom styra, att jag valde att anpassa mig, valde att hans åsikt om mig var viktigare än min egen åsikt om mig. Att jag valde att inte berätta hela sanningen för min omgivning. Att jag valde att inte be om hjälp. Jag har ansvar för att jag inte höll min egen hand, inte försvarade mina behov, mina uppfattningar, att jag blundade för det som pågick. Att jag tillät honom att definiera mig. När det egentligen bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Jag har ansvar för att jag nekade mig själv det jag egentligen ville ha: ett tryggt och kärleksfullt förhållande, präglat av tillit och ett månande om varandras utveckling.

När jag gick inte bara signalerade jag till honom att hans beteende var fel. Jag tog ett beslut att ta ansvar för mitt liv och för att jag nu skulle ge mig ut på en vandring, ett sökande efter det jag själv ville ha. Det var ett beslut att inte tillåta honom att stoppa mig längre.

Jag tror att jag behövde den tid jag tog mig av flera olika skäl. Men för att se framåt, för att hitta ett sätt som är mer konstruktivt, för att kunna skydda mig själv mot liknande människor i framtiden är det nödvändigt för mig att erkänna: Jag hade både makt och ansvar, jag intalade mig själv att jag inte hade det, men jag hade det. Jag kunde ta beslutet att gå. Det var mitt ansvar att ta det beslutet. Och jag har fortsättningsvis både makten och ansvaret att fortsätta vägen mot mina mål. Jag kan inte skylla på det som har varit eller det han gjorde mot mig. Jag behöver inse att jag inte är något offer för omständigheterna, det är inte synd om mig längre. Min upplevelse gav mig både sorg och viktiga insikter. Jag har rätt att sörja, jag har ansvar att låta mig bearbeta allt och inte bara blunda. Jag har ansvar att vara ärlig mot mig själv.


Allt det här är jag skyldig mig själv. Att gå vidare. Att välja mig själv. Att välja att sätta mig i förarsätet, och inte bara åka med som passagerare.

Tidigt en lördagmorgon

Hej Syster vaknade redan klockan halv åtta. Hon försökte somna om. Hade varit ute och dansat till sent på natten. Men ljuset där utanför fönstret var för lockande. Hon gav med sig till sist. En timme senare satt hon tjockt påpälsad på sin balkong. Lät musik blanda sig med fågelsången och lapade sol.

Våren är på väg syster. Vet du. Så mycket i mitt liv är öppet just nu. Men för första gången någonsin klarar jag av att njuta av det. Det har tre förklaringar. 1.) När jag blir nervös andas jag djupt, känner efter, observerar mina tankar. Accepterar att livet är föränderligt. Jag mår inte bra av att klamra mig fast vid saker för trygghetens skull. Jag söker, just nu i livet söker jag och kanske kommer jag alltid söka, av nyfikenhet på livet. Det är fint. 2.) Jag jobbar hela tiden på att koppla bort tankar på vad omgivningen ska tycka om det jag gör. Jag närmar mig en punkt som kan kallas ett viktigt delmål i resan. För när jag lever här och nu är jag väldigt nöjd med mitt liv. När jag däremot börjar fundera på vad andra tycker om det, då bjuder jag in negativa tankar om mig själv. Jag har ett val att inte bjuda in de tankarna. 3.) Det finns någonting i mig, eller nära mig som hjälper mig nu när jag har valt rätt väg för mig, när jag är öppen för hjälpen. Fast jag inte vet vart jag ska känns stegen på vägen tydliga, som att jag har en riktning i allt jag gör, som att allt som händer har en mening. Och jag känner att det finns en kraft, som om vi öppnar oss för den, ger mig så många oväntade vackra saker varje dag. Och dessutom: Ju tryggare jag känner mig i att jag är på min egen sida, gör val för min egen skull, inte för andras, desto lugnare blir jag i tillvaron.

Hur är din helg syster? Gå ut en promenad i den sköna vårsolen tycker jag. Det hjälper. 

Kram!

Hurra för Hej syster!

Det är en väldigt speciell dag för mig idag.
Och för bloggen.
I dag är det exakt ett år sedan jag satte igång.
Hej Syster fyller alltså ett år!

Den 2 mars 2011.
Vem var jag då?

Fyra månader hade gått sedan jag lämnade honom. De hade varit stormiga. Växlande mellan sjungande frihet och krypande ångest. Gråtattacker, trötthet, yrsel. Jag hade hittat stöd hos vänner, inte alltid de personer jag först trodde. Flera av dem jag hade väntat mig skulle finnas försvann, den förlusten var lika stor som den av drömmen med honom. Men jag lärde mig att höja blicken. Jag började fokusera på de personer som bemötte mig bra. Jag började fundera över hur jag såg på vänskap, livet, relationer. Jag vände blicken mot mina likasinnade. Steg för steg släppte jag taget om de som inte delade min livssyn. Jag lät dem leva i utkanten av mitt liv istället för i mitten.

Det fanns fallgropar: tvivlet, längtan efter en snabb lösning att allt bara måste vara bra nu, försök att leva efter andras förväntningar, en fixering som dök upp ibland över vad andra tänkte om mig, närmast en besatthet av att framstå som bra inför andra.

Men jag reste mig hela tiden. Jag kände det faktiskt som att en kraft större än jag själv hjälpte mig framåt. Det var så mycket jag mötte på en gång. Min uppfostran, alla felaktiga förväntningar, alla val jag gjort för andras skull, alla val jag aldrig gjort för min egen. I skallen tumlade alla tankar och insikter runt som i en mixer.

Fortfarande kan jag känna att det går fort i skallen. Fortfarande kan jag känna tvivel. Ångest. Ensamhet. Rädsla. Men jag tvivlar inte längre att jag är på rätt väg. Och jag känner det fortfarande som att jag har benådats av en god kraft som följer mina steg. Jag känner större trygghet än jag någonsin har gjort, trots att livet aldrig tidigare varit så öppet. Jag är öppen. Jag tar emot. Jag har slutat klamra mig fast.

Kära syster. INGET ÄR SÅ VIKTIGT ATT DET ÄR VÄRT ATT MÅ DÅLIGT FÖR. Orden stod i en väggalmanacka under mina mest turbulenta månader. Och så är det.

Vad är då att må dåligt? Det är känslan av att krympa, att förlora sig själv, att förlora mening, att förlora energi. Det är inte jobbiga känslor i sig, för de känslorna kommer alltid att finnas och de lär oss viktiga saker om oss själva.

Själen ropar på oss när vi är på väg att tappa vår riktning. Den ropar och ropar allt högre. Tills vi lyssnar, eller går under själsligen. Så lyssna.

Hur kan nödropen yttra sig? Ofta i ångest, depression, svåra humörsvängningar, sådant som kallas psykisk ohälsa. Men jag tror att det som gör det ohälsosamt är våra försök att tränga undan, ignorera själens skrik. När vi istället söker hjälp, när vi vågar andas med vår ångest, när vi möter oss själva, då kan vi hitta tillbaka till vår huvudväg, då kan vi hitta den riktning vi mår bra av.

Syster. Hur det än känns nu. Han är ett stickspår på din väg. Han är inte meningen eller målet. Du kan behöva hjälp att ta dig från sidovägen till huvudvägen. Men den som gör vandringen dit, det är ytterst du själv. Ha tillförsikt, det kommer att finnas krafter som hjälper dig dit. För något i dig strävar efter att bli hel, strävar efter att växa som människa.

Strävar efter att söka svaren, likt Hej Syster drogs in i sin blogg och det nystande av allt trassel det innebar. Detta möte med alla svåra tankar i mig. Svåra minnen. Det har varit och är en läkeprocess.

Och jag jublar över det stora undret. Att jag när jag var på botten fick styrka att börja göra upp, inte bara med honom utan med allt annat som har fått mig att känna mig osäker, ensam, otillräcklig genom åren.

Jag fortsätter min vandring. Du fortsätter din. Vet att vi är många många som är på väg mot huvudvägen. Vet att godheten är störst. Och att kärleken vinner i slutändan.

Frid

Hej Syster vaknade med ett så skönt fridfullt sinne.
Har varit så trött den här veckan, undrat över om saker ska gå, om jag orkar.
Min misstanke var att känslan beror på att jag har ett så fullt program den här veckan. Därför bestämde jag mig för att ta två kvällar hemma, bara för att hinna ikapp.

Och det var såå skönt att få den tiden för mig själv. Att ge sig själv en lucka, ett andrum, det kan vara hela skillnaden mellan en hetsig och en skön vecka.

I morse vaknade jag med en sån glädje i kroppen. Livet är spännande, jag är fin.
Och även om jag inte vet hur det ska ordna sig rent praktiskt för mig så kommer det att gå bra.

Och du syster, var det inte lite vår i luften i morse? Lite lättare att andas?
Och mycket ljusare?

På stadiga fötter

Det var bra att jag fick höra det jag fick höra om mitt ex.
Jag har haft några dagar på mig och lyssnat på arg musik, försökt sätta mig in i situationen, tillåtit mig att vara arg. Framförallt kommit fram till detta: Det är inte det minsta synd om mig i den här situationen, det handlar inte om mig. Det handlar om dem, och antagligen är det en annan tjej som kommer att fara illa. Men det är inte min historia mer. Han är historia för mig.

För egen del kan jag konstatera att jag är väldigt lycklig att jag är ur relationen. Att jag inte i somras upprepade mönstret med en annan strulig kille jag mötte utan sa nej. Att jag sa stopp när den samme strulputten kontaktade mig igen tidigare i vinter. Att jag nu när jag har landat på båda fötter känner att jag bättre än NÅGONSIN vet vad jag vill i mitt liv och vet att det är mitt ansvar att försvara de behoven, ta de steg jag behöver ta. Jag tänker inte vänta på att en lösning kommer från ovan, varken i form av relation eller jobb, jag tänker ta saken i egna händer helt enkelt.

De senaste månaderna har jag stärkt min inre kompass. Jag börjar känna att det är helt rätt att det är JAG och ingen annan som sätter min agenda, som avgör vilka jag vill dela min tid med, som ryms i min tillvaro, som förtjänar min energi. Jag börjar äntligen äntligen känna att jag inte har någonting att bevisa, inte för någon.

JAG HAR INGENTING ATT BEVISA. Jag går min egen väg nu, och du får säga vad du vill om det ;-). JAG bestämmer.

Och jag behöver inte ha någon annan som fixar allt åt mig, eller att någon annan tar ansvar för mig och min ensamhet eller behov av aktiviteter, för numera tar jag ansvaret att släppa in det jag vill ha i mitt liv och stänga ute det jag inte vill ha.

Vi går mot ljusare tider syster, du ser det utanför fönstret. Jag menar det, ljusare tider. PÅ ALLVAR.

Söndagsfilosofier

Hej Syster tänker inte så mycket på honom längre.
Hon är inte ens så arg.
Faktiskt har hon börjat närma sig punkten där hon känner att hans fattigdom är det enda sorgliga i det här. det och att den kommer att fortsätta att gå ut över andra och förpesta andras tillvaro så länge han inte ändrar sitt beteende.

---

Ändå kommer det stunder. Blixtar av insikter.
Som när jag idag läste om kärlek och ärlighet. Att kärleksfulla personer inte gärna kommenterar andra människors beteende och att de kan göra annorlunda. Det för att de vet att en sådan antydan säger att: Jag har rätt och du har fel och jag vet bättre än du hur du ska leva ditt liv. Kärleksfulla människor vill ogärna göra sådana påståenden mot människor de älskar. (Intressant med tanke på hur våra förövare var så snabba att fälla kommentarer om allt de tyckte vi gjorde fel  i stort och smått hela tiden, men inte alls tålde att höra om sina egna fel). MEN: det kommer ögonblick då kärleksfulla människor måste säga ifrån, när de inser att de faktiskt vet bättre, ser situationen klarare, när de av omtanke om den andra människans välmående bör säga till. Även om de vet att det kommer att bli jobbigt att säga ifrån. För faktum är att om vi tar upp sådana saker så är det normala att känna ett motstånd, känna att det är jobbigt och att därför tänka igenom, men att ändå göra det, trots att det för stunden blir jobbigare för oss, just för att vi bryr oss.

Det var resonemanget. Och jag funderade på alla gånger jag försökte sätta mig ned med honom. TROTS att jag visste att jag skulle få så mycket skit för att jag tog upp saker som bekymrade mig, som hans arbetsbörda eller hans relation till alkoholen. Det var inte roligt, det hade varit enklare för mig att låta bli. Alla dessa stålbad av smärta som mötte mig genom de där samtalen när han högg och högg frenetiskt med orden för att få mig att backa. Och jag stod på mig. För att jag visste att det inte var bra för honom det han gjorde. Precis som jag stod på mig genom grälen, långa långa samtal av den största smärtan jag hittills känt, för att jag ville att han skulle förstå mig, för att jag ville att vi skulle kunna mötas som människor. För att jag ville få ha en kärleksfull relation, för att jag inte kände att jag hade det, för att jag inte fick respekt, inte trygghet, inte känslan av att duga, aldrig känslan av att duga. Alla dessa gånger jag satte mig med honom för att tala allvar och bara fick lass med skit, det hårdaste orden jag hört, hot om våld. Och jag fortsatte, inte för att jag ville vinna, utan för att jag så förtvivlat ville kunna stanna kvar hos honom.

Syster. Ikväll grät jag en stund över det ofantligt oerhört sorgliga i att han aldrig kommer att förstå vilken enorm kärlek och vilket enormt mod och styrka som krävdes för att gå igenom det jag gick igenom i försöken att nå fram till honom. Han attackerade mig som en fiende. Han viftade allt han kunde. Han kommer aldrig att fatta att jag aldrig har kämpat så i mitt liv för att nå fram till en människa som jag kämpade med honom.

Det är så oändligt sorgligt. Och samtidigt väldigt vackert att jag gjorde allt jag gjorde. Men det jag har lärt mig är att jag i längden måste få utrymme att älska mig själv och värdera mig själv för att kunna se att jag förtjänar en kärleksfull relation. En människa som förstår att värdesätta min kärlek. En människa som vill bli älskad av mig.

---

PS. Hej syster lagar mat, massa massa god mat nu. Han sänkte ju mitt självförtroende i köket en gång. Men nu är det återupprättat. Jag njuter av att laga goda saker åt mig själv. Jag säger varje dag till mig själv, hjälp vad god mat jag lagar. Och jag menar det uppriktigt. VI ÅTERHÄMTAR OSS. VI VINNER.
DS.

Rensar

Slutet av ett år. För mig innebär det alltid att rannsaka mig själv. Göra bokslut. Rensa. Det är skönt men uttröttande. Mitt förflutna är lika påtagligt som min framtid just nu. Men syster, det har hänt något i mig. Jag känner en sån tillförsikt. Jag tror jag börjar bli hel. Jag känner mig lugn med att inte veta hur framtiden ska se ut, exakt vad jag ska göra. Jag känner att det finns en massa spännande äventyr som väntar i denna ovisshet. Jag känner att jag inte behöver ha bråttom. Jag kan njuta av min väg.

Det här året blev ett resande år. Jag visste det redan när jag inledde det. Att jag skulle söka många vägar, möta många människor, att mycket skulle hända. Mycket. Och det blev så. När jag just hade lämnat honom var jag fast en tid i bitterhet, jag tänkte 3,5 år. All den tiden, bortkastad, ingen nytta var det med den, jag nådde ändå inte fram, det blev inte vad jag drömde om. Med tiden insåg jag bit för bit att det inte riktigt var så. Att min tunga resa innebar många möjligheter att lära mig saker om mig själv som jag aldrig skulle ha lärt mig annars, och om livet.

Fast jag trodde ändå att jag var skadad, att tilliten aldrig skulle kunna återhämta sig. Att jag aldrig skulle våga älska helhjärtat igen. Jag trodde allt det där. Jag anade inte då att jag innan året var slut skulle känna mig redo att älska igen. Älska på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag vet att jag har en vacker kärlek att ge och jag vet vad jag förtjänar i gengäld. Det har jag aldrig i mitt liv vetat innan. Så inte konstigt att jag gick vilse.

Syster, det här skulle kunna bli hur långt som helst. Men om du är i en stund av tvivel vill jag bara säga: Ha tålamod, bit för bit kommer du att återhämta dig, läka, om du tillåter dig att bearbeta saker, tillåter dig att ta för dig av det du vill ha, tillåter dig att sätta gränser gentemot andra.

Det här året har präglats av ett rasande tempo. Så snabbt har allt utvecklats i mig att det faktiskt inte känns som att ett år har gått. Snarare 3, 5 år. Den insikten kom till mig i mellandagarna. Själen kan växa så snabbt när vi väl ger den utrymme, det kan ge oss rikedomar som kompenserar för svårigheter.

Vi kan säga så här: Lagom till nyåret är jag och mitt förflutna inte kvitt, men jag har kompenserats för mitt lidande, just för att jag själv har försökt se svårigheterna som möjligheter att lära mig om mig själv.

Och när det känns som mörkast. Då gäller det att andas lugnt och gå vidare, framåt i det okända. Du kommer att märka att det är en fantastisk resa du har börjat. Och det är med glädje och lycka som jag säger att jag närmar mig ett nytt resande år. Tänk: Jag har nått så här långt år 2011. Vad ska det då inte bli av mig år 2012? Det är spännande syster.

KRAM.

Som det är nu

Sedan jag tog slutgiltigt farväl av honom har det känts lugnare.
Som att de bekymmer som har dykt upp faktiskt verkligen har handlat om mig.
Det var som att jag äntligen bestämde mig för att bli huvudperson i mitt eget liv igen.

Jag är vilsen, jovisst.
Men vem är inte vilsen? Jag börjar tro att vilsenheten hör ihop med det här att vara människa.
Vi söker.
Jag är en sökare.
Och om jag slutar upp att jämföra mig med omgivningen kommer jag fram till att det är okej.

---

Hon sa det. Jag har tagit avstånd.
Jag har sagt nej.
Jag har gjort det nu.
Han vet att han aldrig kan knäcka mig.
Han kommer inte åt mig längre.

---

De första dagarna

Hej syster är inne på tredje dagen av äventyret.
I fredags packade jag och pappa in de saker jag behöver det närmaste halvåret i hans bil. Jag gick en sista runda i lägenheten och kände en stark vemodskänsla. Mitt hem. Jag lämnar det. Samtidigt var det skönt att inse syster att den där lägenheten jag kom till för snart ett år sedan, den där första på allvar helt egna. Den hade blivit hemma för mig. Mer hemma än lägenheten jag bodde med honom i. Den var aldrig riktigt hemma. Han tog för mycket plats och andrum där.

Så, när vi åkte i väg rann tårarna en stund. Och jag tänkte att jag fick gråta. För att varje känsla har sin stund. Och gråten var ett slags sista bokslut över min tid där, den delen av tillvaron som byggde på drömmen om honom. Och även om jag planerar att komma tillbaka blir det på helt andra grunder. Då har det med mig att göra och på inget sätt med oss, det som fick mig att stanna och rota mig en gång i tiden.

Ju längre bort bilen rullade, desto starkare kände jag att vemodet släppte. Jag var trött, men ändå lätt i kroppen. Jag tänkte äventyret väntar!

Först blev jag födelsedagsfirad av min familj, packade in mig i flickrummet där jag kommer att bo lite till och från under den här månaden innan jag får tillträde till nya lägenheten. Min syster är här, hon bor i en annan stad, det var så fint att ses.

Sen på lördagen åkte jag till en väninna på landsbygden med tre andra tjejer, där har vi ätit gott och pratat och kollat på film. Sitter nu på tåget på väg tillbaka.

Fullt ös! 

Mitt i allt flera insikter om saker jag kan göra nu som jag längtar efter. Men också känslan av att jag saknar min tillvaro där borta, det är en ny känsla och mitt i förvirringen känns den fin. Som att jag faktiskt äntligen inser att jag till sist byggde upp något helt eget där, mot alla odds, mot vad jag trodde, mot vad vännerna sa, så hade jag ett eget liv där till sist som var vackert också. Trots honom. Och det känns enormt bra att känna.

En betydande insikt för mig.

Imorgon börjar jag på nya jobbet!
Håll tummarna för mig.

Mörkermorgon

 Tänker på dikten med orden: "Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.”

Syster. Det var alldeles grått och halvmörkt när jag vaknade.
Jag påmindes hur det är att leva under det mörka halvåret.
Bitvis riktigt tungt.
Men ingenting kan kännas tungt mot hur det var att släpa sig upp och ta sig på jobb i vintras. Monstervintern då jag var mitt i processen efter separationen. Den var svår.

Svår för att den tog så mycket energi. För att tankar och känslor flödade och kastade.

Svår för att det var så mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag skulle försöka sköta jobb och nån slags minimihälsa.

Svår för att flera vänner här som jag haft så nära bara försvann. Poff! Jag hade aldrig trott det jag blev helt häpen och ville egentligen bara flytta bort.

Svår för att jag träffade på honom. För att vi skulle lösa vissa gemensamma frågor. För att jag började få anonyma mejl som var obehagliga.

Svår för att det var mörkt på morgonen och iskylan slog till redan i november. Och jag köpte en skruttbil som krånglade. Och jag knappt klarade att gå upp. Och jag missade bussen gång på gång och fick gå hala promenader på långa mörka, kalla gångvägar som ingen hade sandat.

Men syster. Ändå fin. Mitt i kaoset ändå fin. Jag kommer att minnas det som en levande period. Då allt ställdes på sin spets och jag inte orkade annat än att se sanning, begära sanning, av mig själv och min omgivning.

Och andra klev fram. Och hur en stor varm famn slöts runt mig. Och hur jag mitt i kaoset började styra upp planer, började göra roliga projekt. Började se på mig med blida ögon. Tränade och tränade och tränade på att sätta gränser mot andra. Lärde mig, växte. Släpade mig upp varje morgon för att jag kände det. Genom att göra det, och allt det andra jag gjorde tog jag mig bit för bit mot mitt mål.

Ärlighet mot dig själv är nyckeln syster. Så ge dig själv chansen att försöka vara det, att försöka hitta rätt. Varje dag.

Även när molnen och mörkret kryper in på morgonhimlen.

Våra stela kroppar

Jag dansade hemma igår kväll. Är mer och mer bekväm i min ensamhet och då har man kommit långt.
Fortfarande rastlöst drömmande vissa stunder. Men dansade i en hel timme hemma och sjöng.
Mitt i gunget började tårarna rinna. Jag kände att det var både glada och sorgsna tårar och jag lät dem trilla samtidigt som jag dansade vidare.

Jag dansar som jag inte kan minnas att jag har dansat. Svänger och gungar, kränger, njuter med hela kroppen.
Och mitt i allt fattade jag vad jag grät över.
Stelheten. Minns ni den? Har ni upplevt den?
Först den i den egna kroppen med honom. Spända knutar i axlarna, spända käkar, korta andetag, hastiga rörelser, koncentrationen på att gå rak i ryggen, målmedveten, se okej ut bara! Vara rädd för mötandes blickar på stan. Eller inte orka med dem eftersom jag inte riktigt kunde stå för mig, jag ville mest bevisa mig.

Sen den andra stelheten, i hans kropp. Hur han stelnade när han var arg, när han var stressad, irriterad. Hur han stelnade ibland mitt i omfamningen och knuffade undan mig. Hur han stelnade och viftade bort min arm ibland när jag skulle stryka honom över kinden. Hur han alltid stelnade om jag skrattade lite för högt, pratade lite för mycket, tog mycket plats när andra var med. Hur han stelnade för att markera ogillande mot vissa av mina vänner. Hur stelheten steg upp i rösten så att allt han sa var med en kort ton. Hur han låtsades som ingenting, som att jag var dum i huvudet eller överkänslig när jag frågade vad det var. Det var ingenting. Det var allting. Det var ohyggligt att uppleva stelheten.

Det berättar min kropp för mig när jag svänger runt i min fria dans. Tar ut rörelserna. Tar för mig där och då. Kroppen berättar att den hatade stelheten. Att den ville ha mjukhet och rörlighet. Att den ville få sjunga och studsa. Den berättar för mig att den är så glad att den slipper det nu. Hans stelhet och den känsla den försatte mig i. Den är glad att få andas djupt, sjunga för full hals. Testa nya steg. Känna mjukheten. Och hur många nya möjligheter och upptäckter som finns i den.

Saker jag gör nu sen han försvann

- Lyssnar på musik. I princip hela tiden.
- Sjunger för mig själv.
- Har det småstökigt utan att plågas.
- Dansar hemma.
- Dansar ute.
- Bakar.
- Äter gröt till middag någon kväll utan att skämmas.
- Har bättre kontakt med min familj.
- Går på fler fester.
- Går på fest och har roligt.
- Slipper mycket ångest.
- Tänder levande ljus.
- Ligger och läser innan jag ska sova.
- Har bättre koll på mina vänner.
- Tar aktiva val.
- Kan sätta gränser.
- Har mindre krav på mig själv.
- Ser mig i spegeln och tycker oftast att jag är fin.
- Väljer vilka kläder jag vill, leker med stilar.
- Ler oftare.
-Lyssnar bättre.
- Är mer närvarande.
- Värdesätter mig själv mer.
- Skrattar mer.
- Känner mer kärlek till personerna nära mig.
- Ber om hjälp.
- Men klarar också mycket mer på egen hand.
- Har anmält mig till danskurs.
- Målar här hemma (har just börjat igen).
- Äter en bit choklad och njuter.
- Säger ifrån när andra trampar på mig.
- Sover bättre.

Systrar. Det finns fler saker jag vill uppnå. Men när man gör den här sortens lista inser man hur mycket man redan har hämtat ikapp. Snabbt kommer din lista att fyllas på efter uppbrottet. När den tar slut? Det är upp till dig.

Vad önskar du av livet som han hindrar dig ifrån att få?

Skräms du av det som väntar?

Jag tänker spinna vidare på vårt förhållningssätt till förändring.
Inför ett uppbrott är ju det en avgörande aspekt för vilket beslut vi till sist tar.

Jag skrev tidigare om min härligt rusiga glada känsla inför höstens stora uppbrott och att det är något nytt för mig att känna så eftersom: En person som tvivlar på sin förmåga fruktar förändring, all form av förändring, även positiv sådan. Och sådan var jag tidigare.

Men denna fruktan för förändring behöver inte vara konserverande. Jag har i livet många gånger tagit på mig saker som jag har varit livrädd inför, där jag bitvis har varit övertygad om att jag inte ska klara det, att allt ska gå fel, att jag ska rasa ihop. Fruktan för förändring kanske försenade mina beslut, ibland med många år. Men någonstans har självbevarelsedriften ändå gjort att jag har tagit dem. Resultat? Från fruktan till en sjungande stolthet som får en att växa flera meter.

Men det vi ska vara medvetna om är att vi har denna rädsla efter allt tvivel han har sått i oss. Vi har en låg tilltro till vår egen förmåga, tror att vi ska göra fel. Därför finns en risk att vi säger nej till en massa avgörande positiva förändringar eftersom de automatiskt känns hotfulla. Vi omvandlar möjligheter till hot och fortsätter att gömma oss.

Uppbrottet kommer aldrig att kännas enkelt. Hela hans beteende syftar ju till att hålla kvar dig och kontrollera dig till varje pris. Därför måste vi försöka se på den stora stora vågen, dyka in i den och kämpa oss igenom. Det steget kommer att kännas skrämmande. Men jag lovar. I takt med att du frigör dig blir du starkare och du kommer att märka att du klarar saker som du aldrig hade trott innan att du skulle klara. Du kommer att hitta en stor glädje i att få göra saker på ditt sätt. Du kommer att trilla tillbaka, men lära dig något av varje fall. Det skrämmande stora, det är din enda verkliga chans syster till ett värdigt liv.

Och du kommer att märka att du har en tigers styrka. Det kommer att vara värt det och du kommer att klara det.

SE MÖJLIGHETERNA INTE HINDREN.

Kontrollen och tryggheten

Det som är svårast för omvärlden att förstå i efterhand är hur jag stannade kvar så länge. Du som är så stark säger de, och tänker på den jag har blivit.

Så mycket de inte kommer att förstå systrar. Men ibland numera känner jag likadant. Nu när jag känner mig så mycket större i förhållande till honom och allt som var.

Den senaste veckan har jag funderat mycket på trygghet. En naturlig fundering eftersom mycket just nu är på väg att förändras i mitt liv. Ibland känner jag ångest inför det. Men oftast en omstörtande glädje och förväntan. Denna berusande glädjekänsla är något nytt. En person som tvivlar på sin förmåga fruktar nämöigen förändring, all form av förändring, även positiv sådan.

Det är en del av förklaringen till att jag stannade så länge. Till att man stannar. Med honom vet man att även om det är dåligt så vet man vad man har. Det känns tryggt på något sätt och även tryggt att veta att man klarar det. Det är enkelt, bara sänka ett krav här och där, anpassa sig lite här och där. En strategi som är obegriplig för många, men som just där och då känns som den enklaste lösningen, ja, kanske den enda möjliga. Håller du med?

Det var inte en bra trygghet, det var en instängd unken otrygg trygghet, men jag VISSTE i alla fall vad jag hade. Och den jag var då ville så gärna ha det så. Jag var inte förmögen att sikta på något större eftersom det var skrämmande. Tänk om jag skulle göra det och inte klara det? Då skulle han ju få rätt, tänkte jag, utan att tänka på att det var DEN inställningen hos mig som fick det att kännas som att han hade rätt, som att allt skulle bli så svårt.

Men syster. Vet du vad? Det finns inga prestationskrav. Du måste inte gå ur det och vara lycklig och säker och nöjd och veta vad du vill direkt. Jag ska tala om en viktig sak DU HAR INGENTING ATT BEVISA FÖR NÅGON.

En sak med livet som jag har lärt mig är att vi inte kan kontrollera det, ni ser ju hur han försöker och misslyckas gång på gång. Men vi kan inte kontrollera vad som kommer att hända. Därför behöver vi hitta tryggheten inom oss. Uppnå en visshet att vi klarar det vi föresätter oss. När vi vet det, då är vi redo för livet.

Det är därför vi måste våga lämna tryggheten, vissheten, allt det bekanta med honom. Det är nämligen en falsk trygghet, den kommer aldrig att få oss att känna oss redo för livet och livets överraskningar, det kommer istället att konservera oss i hans bitterhet över att allt inte följer hans manus hela tiden. Han har fel.

Vi behöver lära oss att respektera oss själva. Respektera våra behov. Välja utifrån vad vi vill. Och för att det ska bli möjligt måste vi inse att andras åsikter om oss är oväsentliga så länge vi gör det vi själva vill, så länge vi försöker. Vi ska välja människor som talar till våra hjärtan, som vi mår bra med. Hålla nedtryckande människor på avstånd, lära oss att det är deras skuld inte vår egen när de beter sig illa.

Och vi behöver lära oss att omfamna förändringen, se möjligheterna i den, inte fastna i sorgen över att det inte blev som vi hade förväntat oss. För först då kan det bli något annat något nytt något bra på ett annat sätt.

Kärlek till dig min syster.

Hans dans

Han ville aldrig dansa. Jag älskade att dansa, bjöd ofta upp honom, han visste hur glad jag blev av dans. Därför sa han alltid nej. Nej till dansgolvet, nej till tryckare, nej till all slags pardans. Och som jag längtade efter att få dansa med honom. En gång.

Det är en detalj som gör mig extra arg på hans beteende sist på krogen. Han stod och dansade nära mig, sen när jag blev uppbjuden för sista dansen, då bjuder han upp en tjej och ställer sig och dansar intill oss.

Vad är det för beteende? Idiotiskt, meningslöst. Jag skiter i vem han träffar, jag gör det ärligt. Jag tänkte stackars tjej om hon hakar på honom. Jag tänkte, han kan dra åt h-e. Ilskan gjorde att jag först tappade fokus på mitt. Sen sa jag till min danspartner ”Kan vi flytta på oss till andra sidan dansgolvet, det är en person här intill som jag är arg på.”
Sagt och gjort. Och jag gick upp i musiken, hans kropp intill min, taktfasta rörelser, han var varm och levande. Och jag dansade inte för att bevisa något för någon. Jag dansade för att det var njutningsfullt.

Och jag log brett, för att det var härligt att känna och för att det var så annorlunda mitt exs slappa armar, stela rygg, hans uppenbarelse de där kanske två gångerna han någonsin gick med på att dansa. Och jag log ännu bredare av vetskapen att jag aldrig mer behöver känna hans kropp mot min. Att jag bara tänker vara nära kroppar som lystrar framöver.

Efter en stund så, i gunget på dansgolvet märkte jag hur jag slöt ögonen och log hela vägen inifrån. Och att han hade försvunnit i horisonten. Äntligen slappnade jag av. Äntligen agerade jag utifrån eget huvud. Utan att bry mig om honom. Det fanns inte ens hämnd i den här stunden. Det fanns bara jag, en vacker ung man och dansen.

Hej systers dans

Fina ni!

Jag svirar runt just nu. Leker av mig, är helt enkelt skönt oseriös inför höstens utmaningar. Det har blivit MÅNGA utekvällar på sistone. Men det är så jag känner just nu, för att leva lättsamt, möta många olika människor, vara ute och spana i sommarnatten och Dansa.

Igår kväll var jag ute med en tjej och några vänner till henne. Hon är himla rar den här kompisen och det var väldigt bra stämning. Så på utestället. Vem ser jag om inte mitt ex? Första gången sen i maj, så jag har varit förskonad länge. Men innan vi gick ut sa jag till några andra vänner: vet ni, jag är redo, han får göra vad han vill om jag ser honom, jag bryr mig inte!

Så, jag såg honom alltså, en känsla tog plats i magen och bröstet. En fast ilska. Inte en som tog över, men en som gjorde att jag kände mig stark. Jag såg på honom och såg bara en trist, ointressant figur. Min kompis förstärkte mina tankar "förlåt vännen, men vad han ser LÖJLIG ut". Åh vad jag älskar när hon ställer sig vid min sida, delar min ilska på det viset.

Han såg löjlig ut syster. Och i samma stund visste jag säkert. Den där jävla människan har ingen makt över mig längre. Inte den minsta. Jag skiter i vad han gör.

Åh vad härligt det var att känna så. Jag kunde gå runt på utestället med mitt breda leende och han kunde inte ta dennkänslan ifrån mig. Att det var en härlig kväll. Han försökte komma fram och hälsa på dansgolvet men jag gick undan ;-). Sen spelade coverbandet "Gubben i lådan" av Daniel Adams Ray, och jag tänkte på mina systrar när jag sjöng Hej syster-varianten av låten "Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks för dig ska jag aldrig göra det igen. Jag har givit dig allt och jag har ingenting kvar för dig ska jag aldrig göra det igen!" Samtidigt som jag pekade fuck you åt hans håll, diskret och jag tror inte han såg det, men för min skull.

Och där på dansgolvet med min lugna ilska. Där insåg jag att jag äntligen är fri. Helt fri. Och jag lovar dig sökande syster, det är något av det vackraste jag har känt. Det kändes som att jag växte flera meter och att jag aldrig har varit vackrare.

Kärlek till dig!

Hej syster och lugnet

Jag vilar.
Äntligen vilar jag.
Den här våren har haft ett osannolikt tempo. Inte minst för att jag ofta har blivit så rastlös när jag har varit hemma på egen hand.

Men det som har hänt den senaste tiden är att jag äntligen njuter av mitt eget sällskap fullt ut.
Jag kom hem igen igår och har sedan dess bara pysslat och vilat, lyssnat på musik, funderat.
Det här lugnet känns så bra i min kropp. Det får mig att vara här och nu, att höra mig, min vilja, min lust.
Det var länge sen jag kände mig så lugn.

För som ni vet, med honom var man nästan aldrig riktigt lugn, man var på spänn, redo att möta en nyck, ständigt på alerten för att blidka, för att det skulle bli så smidigt som möjligt, aldrig riktigt lugn.

Med lugnet kommer en annan sak. Tröttheten. Den hänger förstås ihop med min envisa förkylning, men jag tror att min kropp verkligen vill berätta för mig att den behöver vila.

Som tur är är jag ledig imorgon också. Den tanken får mig att njuta, får hjärnan att sträcka lojt och bekvämt på sig, som en katt.

***

Med honom levde jag som Monte Cristo, i ett fängelse på en välbevakad ö.
Det verkade omöjligt att ta sig loss. Men jag ville inte dö, inte där.

Jag tog mig ut, skrapade upp knän och armbågar på vassa klippor,
bländad av ljuset som var så vitt och avslöjande
simmade ofattligt långt, utmattad och med rädslan susande i öronen.
Jag lyckades bygga en flotte under ett stopp på vägen, hur jag orkade vet jag inte.
Slet vidare under stekande sol, skyhöga vågor, bitande motvind, snöstorm.

Någonstans, när jag kom ihåg att andas igen, märkte jag att jag inte kämpade ensam,
att jag bars varligt fram av mina vänner, mina systrar.
De höll mitt huvud högt,
de lyfte mina paddlande armar när jag trodde att jag inte klarade mer.
De blåste på mina såriga händer,
tinade min nedkylda kropp.
En stunds vila hittade jag i deras ögon.
Och någon gång var det jag som log.

Vattnet blev lugnare, kampen mindre hård, fienden allt längre bakom mig och ibland sjöng jag för full hals.
Den sista biten sveptes jag upp av vågorna. 
Jag kravlade mig till en torr plats.
Det blev tyst. Allt var så tyst där.
Och molnen mjukare.
Sanden en stor kudde.

Jag har kommit iland från min långa stormiga flykt.
Nu ligger jag på en ny strand, en ny kontinent.
Jag ligger här i solen och hämtar mig.
Min familj och mina vänner kommer med vatten.
Stryker min panna.
Jag behöver inte säga något annat än det jag vill.
Jag vilar.
Läker.
För jag är fortfarande trasig. 
Men jag vet inte om jag någonsin har varit så här hel.

Berg- och dalbanan

 
Vi rör oss i den här processen, har ni tänkt på att det kränger häftigt ibland?

Mellan hopp och förtvivlan, mellan eufori och misströstan, mellan tro och misstro?

Jag tror att vi bit för bit arbetar så att krängningarna minskar. Att vi bit för bit lagar oss själva igen. Han har attackerat oss på så många fronter i stort och smått omvartannat under en så lång tid. Därför kommer våra framsteg att vara likadana: Både stora, stora och så minimala att vi knappt kan se dem.

I detta virrvarr hamnar jag ibland att klandra mig att det inte går snabbare. Men jag vet om jag tänker efter att det egentligen går i raketfart, bara det att det är återhämtningssträckan som är lång.

Alla problem som uppenbarat sig efter det här beror nämligen inte renodlat på honom. En sak som jag verkligen behövde inse och som har ställt till det för mig innan också är denna längtan att vara alla till lags. Nu är det viktigaste, jag försöker se det så, att lära mig att vara mig själv till lags. Och om det finns personer där jag inte kan göra både dem och mig själv nöjda så är det mig själv jag ska välja.

Hänger ni med?

Välj dig själv syster.
Håll dig själv i handen.
Du har mycket att vara stolt över.
När du är framme ännu mer.

Om våra intressen

Eftersom vi under en sån här relation hela tiden lägger oss själva och våra intressen åt sidan är det viktigt att fundera på i efterhand vad som verkligen är våra intressen. Vad är det för aktiviteter vi gör som får oss att känna oss riktigt levande? Ägnar vi tillräckligt med tid åt dem?

Eftersom jag har vetat att det är livsviktiga frågor lånade jag för flera månader sen en bok på biblioteket som heter "Att väcka intresse och nyfikenhet". Den är skriven av Verena Kast och är en riktig guldgruva. Jag plockade upp den igår på väg till biblioteket för att lämna tillbaka den, men övertidsavgiften får ticka lite till för det här är precis vad jag behöver läsa just nu. Jag kommer att återkomma med flera citat.

Just nu fastnade jag för detta: "Om vi under en lång tid inte tillåter oss att följa våra verkliga intressen blir vi främmande för oss själva. ... Våra intressen säger något om vilka delar av vårt själv som just nu är aktiverade, alltså om vår aktuella självbild. Om vi alltför sällan tillåter oss att odla våra intressen kan inte motsvarande delar av självet förverkligas och vi har inte verklig kontakt med oss själva. Det kan göra oss sjuka. Vi får en känsla av att livet inte har någon mening".

Systrar. Det här säger ännu mer om vilken kränkning av våra innersta väsen han har begått. Genom att förlöjliga våra intressen försökte han kapa delar av vår livsnerv.

För mig blev den apatiska känsla jag länge hade med honom mer begriplig när jag läste detta.

Så syster tänk tillbaka, vilka intressen har du haft i ditt liv som har varit dina egna? Saker som har uppslukat dig och fått dig att glömma tid och rum, som har fått dig att känna dig levande? Försök minnas det som var ditt. Det säger något om hur vi ska hitta tillbaka igen.