Berg- och dalbanan

 
Vi rör oss i den här processen, har ni tänkt på att det kränger häftigt ibland?

Mellan hopp och förtvivlan, mellan eufori och misströstan, mellan tro och misstro?

Jag tror att vi bit för bit arbetar så att krängningarna minskar. Att vi bit för bit lagar oss själva igen. Han har attackerat oss på så många fronter i stort och smått omvartannat under en så lång tid. Därför kommer våra framsteg att vara likadana: Både stora, stora och så minimala att vi knappt kan se dem.

I detta virrvarr hamnar jag ibland att klandra mig att det inte går snabbare. Men jag vet om jag tänker efter att det egentligen går i raketfart, bara det att det är återhämtningssträckan som är lång.

Alla problem som uppenbarat sig efter det här beror nämligen inte renodlat på honom. En sak som jag verkligen behövde inse och som har ställt till det för mig innan också är denna längtan att vara alla till lags. Nu är det viktigaste, jag försöker se det så, att lära mig att vara mig själv till lags. Och om det finns personer där jag inte kan göra både dem och mig själv nöjda så är det mig själv jag ska välja.

Hänger ni med?

Välj dig själv syster.
Håll dig själv i handen.
Du har mycket att vara stolt över.
När du är framme ännu mer.