Fina!
Hej Syster har varit bortrest. Jag är ledsen att jag inte berättade det på förhand, för det har jag ju försökt göra tidigare. Jag drabbades bara av en sällsynt tunghäfta i torsdags innan jag skulle åka bort. Jag kom inte på vad jag skulle säga.
Jag har haft sköna dagar. Hunnit träffa mina föräldrar, min starka mormor och sedan varit fredag till söndag ute på landsbygden tillsammans med tre av mina vänner från studietiden.
Som jag är glad för gemenskapen med dem. För exakt ett år sedan var vi i Frankrike tillsammans. Det var en rolig och härlig och skön resa. Men jag minns också att jag låg vaken och tänkte det går inte, jag måste lämna honom. Just då var jag inte stark nog, så när jag kom hem bortförklarade jag mina tankar. När jag senare gick tillbaka till mina dagboksanteckningar från den veckan såg jag att jag känslomässigt där och då visste precis vad jag behövde. Den effekten har det här sällskapet på mig. Och jag tror att det är en sådan effekt som man behöver ha tillsammans med sina närmaste. Att man i deras trygga närhet och coachning kan fundera över vad man vill och vill bli.
Det är med en hes röst av alla samtal och skratt, ett rosasolat ansikte och en hoppfull känsla i kroppen jag går och lägger mig ikväll. Jag har sett era fina kommentarer och svarar imorgon. Nu siktar jag på några timmars sömn.
Låt oss drömma fina drömmar du och jag.
Om allt häftigt fint som kommer att möta oss när vi är tillbaka på huvudvägen. När vi har tagit tillbaka initiativet över våra liv.
Kram!
Ps. Hur var din helg? Nyfiken ;-)!
Hej Syster!
SvaraRaderaVad härligt det låter! Jag är glad för att du har haft en fin helg som har stärkt dig :)
Min helg har varit ok. Var på date i lördags med en trevlig kille, dessvärre inte min typ men jag har gärna kvar honom som vän.
Jag har börjat fått svårt att sova igen. Ligger och ältar mitt ex och hans nya (min kollega).
Hur länge har de träffats? Gör dom samma saker som vi gjorde? Säger han samma saker till henne som han gjorde till mig? Kommer han att resa med henne till sin mormor i tjeckien så som han gjorde med mig?
Älskar han henne mer än vad han gjorde mig? Kommer de att bilda familj? Kommer de att lyckas hålla ihop och bli lyckliga?
Jag blir galen på mig själv!!! Jag vill inte tänka och älta honom mer. Jag är fortfarande förkrossade över hans svek men jag vill bara få ut han ur mitt huvud. Jag har lust att slå mig själv för att få mig att vakna!
Jag vill inte älta och fastna i det för att tillslut bli sur och bitter.
Fick veta häromdagen att min kvinnliga kollega( hans nya) har sagt upp sig och kommer att sluta om 2 veckor. Guuud vad skönt! Nu slipper jag se någon av dem längre.
Jag lider fortfarande och plågar mig själv om vad som kund ha varit med mitt ex. Tänk om jag bara hade kunnat varit tyst, inte visat min svartsjuka, varit en god flickvän....tänk om vi hade haft familj och hus nu?
Han var så vacker, allt jag någonsin önskat mig utseendemässigt (ytligt jag vet )…tänk om det har förstört mig för all framtid. Tänk om jag aldrig mer kommer att hitta någon som attraherar mig?
Nu är jag istället tillbaka på ruta 1 och det känns som om hela min framtid är i lagd mörker. Jag hittar inget ljus...han var mitt ljus...jag trodde det iaf.
Hur kommer det sig att han kunde gå vidare så fort medans jag flera månader senare fortfarande gråter och saknar honom?
Ps! Nu har jag köpt mig en bil….ett litet ljus i mörkret kanske Ds!
Kram
Hej och grattis till bil!
SvaraRaderaHar du någon plan på någon skön utflykt du kan göra med den, bara för att känna rörligheten du har nu?
Åh vännen. Kanske kan det hjälpa att sortera? Är du säker på att det är honom du sörjer eller drömmen om det liv du trodde att du ville leva med honom? Jag har börjat inse att jag nu är i fasen där jag ska hitta en ny dröm. Då saknar jag min gamla identitet, den som stadgad, sambo, utåt sett med en intellektuell partner, utåt sett med ett intressant liv, utåt sett med en partner att dela och möta allt med.
Jag tänker så här: Försök att skilj på saker och ting om du kan.
En sak är honom. Honom vet jag att du innerst inne är glad över att vara av med. Hans beteende, allt det han har gjort dig.
Nästa sak är din kränkthet över att han har gått vidare så snabbt. Det steget han tog är liksom hans sista sätt att slänga skit på dig, att försöka signalera att du inte var värd honom. Han skulle aldrig erkänna det, kanske inte ens inse det, det bara är så. Men att han gick vidare på det sätt han gjorde bevisar bara ännu mer hans respektlöshet i allmänhet. Försök att tänka på det!
En tredje sak är längtan efter att ha allt det där du utåt sätt hade. Ängslan över om du någonsin kommer att få det igen. de känslorna kan man inte bara vifta bort. De finns där i grunden, jag känner igen mig så i det du beskriver. Jag tänker då och då att alla bra män är upptagna och att det är för sent. Men så är det ju inte, om alla bra skulle vara upptagna skulle ju inte du och jag vara singlar, tänk på det ;-). Det finns många män därute. Men vi ska försöka att bli starka nu, försöka att sålla bland de vi möter. Försöka att lära oss se vad vi själva söker. Försöka att älska oss själva.
Och jag önskar av hela mitt hjärta att du får orken att se att du inte kan påverka dem, vad de gör, han och hon. Och jag önskar så att du ska se att de där drömmarna om det du vill ha, att de inte finns om du letar där. Du letade där och kom till en återvändsgränd.
Nu är du ute på en stor och okänd väg. Det är din huvudled. Det är du som kör, du som bestämmer farten, du som avgör vilka som får följa med dig på resan. Den här vägen kommer att leda dig rätt. Du kommer att möta många fina människor.
Men allt kommer inte på en gång. Först måste vi lära oss hur det är att köra igen.
Så att du har skaffat bil är en strålande start med andra ord ;-)!