En person i min närhet är i samma typ av relation som vi har upplevt syster. När han ringer till henne hör man hur hennes röst stelnar, hur hon blir på sin vakt.
De har varit gifta många många år och har ett skäl till att hålla ihop som jag inte vill gå in på eftersom det är utlämnande.
Hon osar av hans bitterhet och det gör mig illa till mods. Jag minns hur mitt ex:s svartvita livssyn kröp in i mig, hur jag axlade hans konflikter mer och mindre ofrivilligt. För även om jag många gånger tyckte att han överreagerade kände jag nästan in i det sista att jag ju behövde stå på min partners sida. Jag balanserade mellan honom och vänner och bekanta. Han hamnade i konflikt med sina chefer (som då var våra gemensamma vilket slog även mot mig), med några gemensamma vänner och bekanta vilket ledde till att vi inte kunde umgås, senare med mina nya chefer på min nya arbetsplats där han bakade in en kollega till mig i samma sväng. Jag försökte att inte lägga mig i men höll på att slitas itu inuti. För hur sjutton kan man vara neutral i en konflikt som involverar ens partner? Det är en hård hård känslostorm att stå emot.
Jag klarade att balansera utan övertramp. Utan att såra någon personligen för mycket, utan att uttryckligen agera ut hans bitterhet mot någon. Men om jag hade stannat längre med honom vet jag att det där övertrampet, den där dagen jag rabblade HANS ord mot någon oundvikligen skulle ha kommit.
Det påminns jag om varje dag när jag ser henne. Och även om hennes bitterhet många gånger går ut över människor jag bryr mig om kan jag inte bli arg på henne. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att hon skulle komma loss.
När vi separerar börjar vi processen att bli oss själva igen. Han ska bort. I det ingår att se på alla de personer han föraktade, se om det går att nyansera bilden. Se om det tvärtom kan vara personer som är riktigt vettiga och att problemet bara var att han kände sig hotad av dem.
Vi behöver göra upp med vår människosyn efter att ha påprackats så mycket människoförakt av en person vi en gång i tiden höll högt.
Känner du igen dig? Du har inget att skämmmas för. Men du kan bryta.
Ja, så är det verkligen. Vad fint att du klarade att hålla balansen i det hela och att du kom ur det utan alltför mycket förödelse för din del. Och jag känner igen vissa grejer. Under mitt förhållande tappade jag nyfikenheten för andra människor, och jag förstod aldrig varför. Mitt sanna jag har alltid varit nyfiken på och intresserad av andra, hur de tänker, lever osv. Men detta försvann under förhållandet. Först nu börjar jag få tillbaka nyfikenheten. Men det tar tid. Med mitt ex var det alltid jobbigt att umgås med mina vänner. Inte så att han uttryckligen sabbade nåt, och han blev aldrig ovän med någon, men han var så OERHÖRT oentusiastisk till att göra saker tillsammans med mina vänner eller släktingar. "Ska vi?" eller "Måste vi?" sa han alltid om jag föreslog nåt. När han väl var med satt han helt tyst och såg uttråkad ut. Försökte aldrig anstränga sig att prata med någon eller lära känna någon. Mitt sociala jag var också det han ägnade mycket tid att angripa. Han sa så mycket elakt där att det nog är det som sitter djupast. Jag har ännu inte återhämtat mig, men även det planerar jag ATT TA TILLBAKA.
SvaraRaderaOch ja, jag kan relatera till att man blir sitt sämre jag och att man börjar få en sämre människosyn i ett sånt här förhållande. Så fruktansvärt med din vän. Nu vet jag ju inte vad det är för omständigheter som håller henne kvar lite extra, men jag tror samtidigt att man kan fixa det mesta. Kan det vara så att hon tror att hon inte klarar sig utan honom? Att hon inte vågar, eller orkar? För det vill jag säga, att man klarar det när man väl bestämt sig. Man märker t o m att man klarar sig BÄTTRE utan honom. Hoppas att din vän kan ta sig loss så småningom, hon har allt att vinna.
Oj, jag missade den här kommentaren!
SvaraRaderaTänk, jag har inte tänkt på det fullt ut, det där med nyfikenheten, men det är sant. Så mycket av min energi fokuserades mot honom, därför tappade jag överlag förmågan att vara i nuet. Och är man inte närvarande kan man ju inte vara nyfiken!
Åh, han gick på mitt sociala beteende också. Så fort jag var yvig, skrattade högt eller pratade för mycket så tyckte han att jag var pinsam. Och ja... En massa andra situationer. Men jag tror att bara övning hjälper. Att vi övar oss på att tycka om oss själva, ser till att omge oss med människor som det känns lätt att vara med. Som vi är älskade av som vi är, det är viktigt även i vänrelationer att det känns så. Och sen att försöka hitta lugnet. Lungnet i kroppen är nyckeln till så mycket. Så ser mina utmaningar ut.
Den här kvinnan är inte en vän, bara en i min krets och hon är över 60 jag tror inte att hon kommer att gå. Tyvärr. Och skälet kan jag inte gå in på, men samma skäl har hållt henne kvar i alla år och jag tror faktiskt att hon skulle ha svårt att klara att ändra sin syn på sin situation, hur klarar man av att inse att man har slängt bort 30 år av sitt liv på en man som inte förtjänar det?
Det är inte omöjligt. Men tyvärr i det här fallet inte troligt.
Jo, vi har allt att vinna. Livet är så kort. Vi förtjänar att älska och bli älskade som vi är.
Stor kram!
Vad bra! Blev lite orolig att du inte svarade något. Inte för att du måste det, men ja, mitt sociala självförtroende är så himla lågt så jag undrade om jag skrivit nåt fel! Vad synd om den där kvinnan du känner. Ja, det kräver mycket styrka och mod att gå.
SvaraRaderaKänner igen det där med att man fick en "anmärkning" om man gjorde nåt "fel" rent socialt. Ofta fick jag det som en kritisk recension på hemvägen från festen, och ibland var det saker jag inte ens visste själv att jag hade gjort. Helsjukt.
Kram tillbaka!