I dag tänker jag på hur han kunde klaga
klaga på hur jag klädde mig.
Inte kunde jag ha klänning till jeans
inte kunde jag ha för färgglada linnen.
Inte kunde jag ha de där fula tygskorna.
Inte kunde jag ha den där blå jackan.
Men jo, okej, den svarta.
Den där går bra, den där.
Som att han måste godkänna allt jag hade på mig.
Inte ens mina myskläder och träningskläder dög.
De skulle också bytas ut.
Och så presenterna han gav mig.
Alltid gav han mig kläder.
Märkeskläder.
Coola träningskläder långt bort från min smak.
En tröja var så långt ifrån min stil man kunde komma.
Allt var enligt det han kunde acceptera.
Han försökte ge mig en annan stil.
En del av kläderna kändes okej då.
I dag kan jag inte sätta på mig dem.
Det kliar på kroppen när jag har dem på mig.
Det var inte presenter till mig.
Det var presenter till honom.
Nu funderar jag på vad jag ska göra av dem?
Det är ju dyra tröjor, men det känns som att jag aldrig vill ha på mig dem igen, som att det bara är dålig karma.
Samma sak med halsbanden han gav mig.
Och klockan.
Allt som han ville klä ut mig i.
---
Vad gör du med sakerna från honom? Har du något bra tips?
Hej! Vilken fin blogg du har. Är det ok om Varningstecken tipsar om bloggen på facebook?
SvaraRaderaMånga hälsningar,
Varningstecken
Absolut, tack själv för en bra sida!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaTyvärr har jag ingen bra tips. Fick inte så många saker från honom! :) På nästan 7 år fick jag kanske 5 presenter? :) Och det var inte bris på pengar utan bara ett sätt att visa att jag inte var värt det! Han är nämligen noggran att ge presenter till sin familj och till barnen men aldrig till mig. :)
Same same, but different!
Hej syster!
SvaraRaderaOm de sakerna som är märkta med hans hand för alltid (för dig)...
Det finns hemlösa, fattiga, arbetslösa... Ring olika kyrkor. Jag är säker på att de är väldigt tacksamma för alla gåvor! De känner säkert till organisationer som tar hand om saker.
Ge dem till Röda Korset; de har fått mycket från mig.
Sälj smycken och klockor på pantbanken och skänk bort pengarna till någon, cancerfonden, barnfonden eller vad du brinner för.
Så ge bort hans känsla av Äganderätt till dig (som du känner i sakerna) - så förintas Äganderätten i vinden och blåser bort... och sakerna kommer till sin rätt hos de som behöver dem - två flugor i en smäll!
Kramar
Light: Ja, same same but different, du fick inga gåvor, jag fick gåvor jag inte ville ha som inte var jag. Så lumpet in i minsta detalj på något vis, för de tillfällen man får presenter borde ju vara de få tillfällen där man kunde sätta saker åt sidan, men det kan ju inte den här personlighetstypen.
SvaraRaderaBra idé att göra något fint av det. Jag tror att du har rätt, jag tror att jag borde göra mig av med allt. Även de plagg som jag faktiskt gillade. Kanske med något enstaka undantag. Har hört att det finns butiker dit man kan sälja begagnade märkeskläder, kanske jag skulle göra det och sätta upp en egen liten insamling till någonting som känns fint.
En tanke är förstås att ge pengarna till en kvinnojour eller liknande...
Jag återkommer!
Jag tycker att du ska bränna dem. Det är en härlig, symbolisk handling som renar.
SvaraRadera:-D! En del i mig vill absolut det. Det vore härligt. I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag förstörde en tröja jag fick av honom. (finns under etikett hemläxa) Åh vad mycket ilska jag fick utlopp för.
SvaraRaderaMen eftersom det samtidigt handlar om saker han har lagt en del pengar på blir jag osäker. Jag tänker att jag kanske på ett sätt straffar mig själv också.
Men du har antagligen rätt. Tänker på en låtrad av Lisa Ekdahl "Allt det du gett mig vill jag dra i sär" så känner jag verkligen.
På något sätt ska jag göra mig av med allt.
Kram!
Ja, tom dina lådor och garderob av allt som tyngder... Och för att inte känna dåligt samvete tycker jag att ge bort eller sälja är ett bra sätt. Då gör sakerna nytta någon annanstans och får en ny bra energi.
SvaraRaderaJadu, deras sätt att visa deras äganderätt är verkligen förfärligt, det ska inte längre ha makt över oss. För mig är det tvärtom, han gav mig inget och jag hade inte heller rätt att shoppa utan jag fick föra över all min inkomst till honom i början på varje månad och hade inte ens rätt till några hundra lappar kontant som fickpengar. Alla kläder jag köpte på 5 år var med pengar jag fick från mina föräldrar och skulle rymma i en pappkassa från ICA. Det mesta av pengar jag fick från mina föräldrar gick att köpa kläder till min dotter för det ingick inte heller i budgeten. Kläderna jag använder nu till jobbet är några gamla skjortor jag fick av hans syster... Och de skulle jag verkligen kunna skänka bort!!! Men det kommer tyvärr att dröja ett tag tills jag kan shoppa loss eftersom nu är det ny bostad som gäller... Men men... All otrygghet har på något sätt fått mig att släppa taget i det materiella och jag har verkligen koncentrerat mig på mig och barnen...
Du har rätt fina. Jag kommer att tömma allt. Fy vad illa berörd jag blir när jag hör din historia, vad hemskt att inte få ha kontroll över sin egen ekonomi. Hos oss var det han som slösade och jag som försökte ha koll, vi hade separat ekonomi men ett gemensamt konto som jag skötte. Alla gemensamma utgifter hade jag hand om, alla räkningar. En syssla som inte ens gjordes i hans värld när han pratade om hur lite jag behövde göra hemma. Precis som allt annat jag gjorde med andra ord.
SvaraRaderaFina, jag förstår att boendet kommer först, var sak har sin tid. Det finns en poäng i det också. Jag har i helgen bestämt mig för att sälja allt han gav mig och skaffa nytti den mån jag behöver nytt. Känns som en bra karma i det. Att byta hans försök att göra om mig till det jag är och vill vara.
Göra om och göra rätt.
Jag läste att det inte är långt kvar till friheten för dig nu, vad härligt att höra, jag har undrat så!
Stor kram!
Tack för ytterligare ett tankeväckande inlägg.
SvaraRaderaDet är så befriande att få bekräftelse på att även detta mönster var fel. Detta sätt att vilja göra om, att förändra. Att det inte handlade om någon akt av vänlighet. Jag känner igen det alltför väl.
Kläder som kostade tusenlappar men som aldrig var jag.
Det är en av de saker som är lätta att gå vilse i såhär i efterhand, tycker jag. Att någonstans tvivla på om det är jag som är paranoid och otacksam. Då är det guld värt att läsa dina rader och luta sig tillbaka på att jag har rätt. På att känslan i magen leder mig rätt.
Tack <3