Men sug då!

Igår kväll, på bussen på väg hem plågades jag av ett av mina mer smärtande minnen. Jag tänkte på sommaren, mindes senaste sommarsemestern.

Vi åkte till Österlen. Som han hade pratat om att han ville dit, alla år vi var tillsammans. Jag ville också och när vi bestämde att vi skulle planera halva semestern var tänkte jag att han i alla fall skulle kunna gå med på det förslaget. Det gjorde han, men mycket motvilligt. Klagade och ojade sig under de två månader jag försökte planera. Var skeptisk till alla mina förslag, fördömde min tidsplan. Fast vi skulle få planera två veckor var ville han inte ens åka dit en. Till sist var jag så slut och nervös och orolig att allt skulle bli ett fiasko.

Jag hade tänkt att vi skulle hinna träffa mina systrar tre dagar och resa runt fem till sju dagar. "Fan, tror du jag vill vara med dina systrar i Tre dagar?" (då var tanken att jag skulle vara med hans familj och vänner under två veckor innan). Det slutade med att under systerdagarna tog jag honom själv till Köpenhamn en dag, gick vi och åt själva eftersom han ville äta på restaurang under semestern. Han skällde på mig när jag körde bil och de satt med. Det var så förnedrande.

Åh, jag mådde så dåligt av att se att systrarna tassade runt honom, inte bara jag själv. Ändå var jag lättad. Han gjorde inte något uppenbart dumt mot dem. Om man inte räknar med att han gick och la sig en kväll när vi satt och umgicks med min lillasysters vänner (jag visste att det var märkligt, så gjorde han inte annars och så hade jag absolut inte fått göra med hans vänner, men de visste ju inte) och att inte vilja följa med på besök till den andra systern en kväll. I stället fick jag sura mess om att jag skulle komma hem.

Sen skulle vi vidare till Österlen. Några vackra lite lugnare dagar följde... Så lustigt i efterhand vad jag betecknade som lugnt. Det var lite lugnare i jämförelse med det andra, även om han var jättesur att jag hade bokat in visserligen mysigt boende på fina platser till bra priser, men att vi måste köra till restaurangerna så att han inte kunde dricka så mycket. Lösningen blev att han drack och jag körde. Ändå klagade han på min planering.

Vi hade haft det hyfsat fint. Det innebar att alla utflyktsmål som jag hade planerat dissades totalt på förhand. Jag fick bränna massa energi på att övertala och var så nervös varje gång vi kom fram att han inte skulle tycka att det var värt det. Det var värt det tyckte han sen. Han gillade allt och mitt skeva jag tänkte vad bra, utan att se all smärta i mig som hans kritiska blick skapade varje dag. Vilken oro och trötthet.

Sista natten på Österlen, vi bodde på ett underbart fint ställe med en fantastisk trädgård. Vi hade ätit gott på en gästgivargård och han hade druckit gott.

Jag var äntligen lättad, allt hade gått bra, han var nöjd. På rummet ville han ha sex och jag såg det som ett bra betyg, att jag dög.

Jag var glad, bestämde mig för att ta mer initiativ än jag brukade, hängav mig. Han ville alltid att jag skulle ge honom oralsex (han vägrade att göra detsamma för mig). Jag hade inget emot det om jag fick göra det på eget initiativ. Men han brukade trycka mitt huvud neråt och hålla fast det så jag fick säga till att stopp jag vill inte. Då slutade han, men gjorde om det senare. Jag hade förklarat att jag fick starka obehagskänslor när han höll fast mitt huvud.

Den här gången ville jag egga honom, jag nafsade runtomkring, närmade mig försiktigt, på mitt sätt, hade det fint, njöt för första gången på länge jag kände mig lycklig, så här ska det ju kännas! Så plötsligt spänner han sin kropp, blir stel, spänner kalla blicken i mig, håller fast mitt huvud ryter "Men sug då!" och trycker mitt huvud mot sig.

Jag blir helt ställd. Tappar all lust. Här försöker jag göra något för honom och han förnedrar mig på det sättet. Syster i denna stund inser jag. Jag har gått med på mycket förnedring. Kompromissat bort mig själv. Men jag kan inte. Det här kan jag inte. Jag tar mig loss, klär mig och går ut. Sitter i den vackra trädgården i den vackra julinatten och hjärtat slår upp i öronen. Jag är arg, jag gråter, jag känner att vad jag än gör blir det fel. Men jag inser också att han har gjort fel.

Han kommer inte efter. Jag sitter där en timme.

När jag till sist går in ligger han och läser och blir irriterad över att bli störd. Jag frågar hur han skulle känna om jag gjorde likadant och sen ber han motvilligt om ursäkt med tillägget att "han tappar lusten när jag ska retas så där" säger han. Jag tänker att jag kanske inte vill ha sex med honom om det ska vara så. För första gången tänker jag det.

Tror ni inte att vi ändå kramas senare? Att jag ändå säger att jag älskar honom? Det är ju sista kvällen på den semester som jag kämpat så för.

Jag gråter för jag ser hur illa det var att jag måste kämpa så.

Den djävla sjuka djäveln.

Så klart är det inte kramen eller de ljusa sidorna jag minns mest av den semestern. Jag har många vackra fotografier från de dagarna. Men när jag tänker på den tiden minns jag osäkerheten och frågorna i mina systrars ögon. Jag minns hur de vackra vyerna väckte en längtan i mig som fick ögonen att tåras. Men mest av allt minns jag "Men sug då!".