Bröllopet

Vår andra sommar ihop. Vi hade varit tillsammans drygt ett år. Jag var utarbetad efter en arbetstung vår. Eller om det var det jag var utarbetad av undrar jag så här i efterhand. Vi hade haft en jobbig vår ihop. Så skulle vi till Norge några dagar. En av hans vänner från studietiden gifte sig.

Magkänslan sa ifrån ganska snabbt den där resan. Det var många söta norskor i den staden vi var i. Att han attraherades av dem gjorde han ingen hemlighet av. Han spanade in varje blond tjej som gick förbi och tittade på dem med den där lystna blicken. Den var ny för mig, han hade inte visat att han gav den till andra innan inför mig. Nu gick han runt med den och jag försökte spela oberörd. Men jag kände hur jag krympte, mig gav han inga blickar.

Syster. Det här minnet som kommer snart gör ont. Jag klandrar mig själv för att jag inte gick då.

Vi hade varit på en fest kvällen före bröllopet där gästerna var inbjudna. Vid tolvtiden på kvällen bröt vi alla upp från kalaset. Vi hyrde ett hus med en grupp andra och jag började känna mig redo att sova. Vi kom väl tillbaka dit halv ett på natten. Klockan elva förmiddagen efter skulle vi vara redo att bege oss till bröllopet, mottagningen och festen som skulle pågå till sena natten. Dags att sova tyckte jag, ja, ja, jag kommer strax, sa han.

Ni som har läst om kommer strax-beteendet mitt ex hade vet att det sedan dröjde en timme utan att han kom. Hans röst var högljudd, från nedervåningen ljöd den upp till mig. Till sist messade jag åt honom att skulle han inte komma upp? "Jag kommer strax". Nästan en timme till, jag kunde inte sova. Här sviker minnet, messade jag igen eller gick jag ned och bad att få prata med honom? Jag tror att det var så att de andra hursomhelst bröt upp, för de var i rummen intill när vi började gräla.

Han skällde på att jag gjort bort mig inför alla andra när jag bad honom komma och lägga sig, jag försökte försvara mig. Båda var fulla, vilket gjorde att jag inte lyckades hålla tillbaka som jag brukade när vi bråkade. Han började ifrågasätta varför han ens tagit med mig till bröllopet, att man fick skämmas för mig, att om jag var sån där ville han inte mer, och, som han brukade säga: "Du står inte högt i kurs hos mig nu. det blir väldigt många minuspoäng om du ska hålla på sådär. Då vet jag inte om det är värt det". Jag var förtvivlad, vad sa han? Gjorde han slut kvällen före bröllopet? Varför släpade han ens med mig till Norge om jag var så hemsk? Jag minns inte vad jag sa. Men jag kommer aldrig att glömma det som hände. Vi låg i sängen. Det hade lugnat ner sig. Men jag kunde inte sluta gråta, jag ville bara få ett vänligt ord, något försonande innan vi vaknade så att det skulle gå att vakna igen, gå upp och låtsas att det var ett missförstånd. Jag öppnade munnen. Han vänder sig blixtsnabbt i sängen om mot mig och hötter med pekfingret mot mitt ansikte. "Om du säger ETT ORD TILL, vet jag inte vad jag gör!" Ljöd den iskalla, iskalla rösten. Och jag frös.

Syster jag hade aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag vågade inte säga mer, jag vågade inte röra mig, jag vågade knappt andas, och varje förskräckt snyftning som jag inte lyckades kväva, den fick det att skälva i mig. Jag vet inte hur länge jag låg så. Det kändes som evigheter.

Till sist tog jag försiktigt kudden och täcket och la mig på golvet brevid sängen. Paniken släppte där. Men inte chocken, hjärtat lugnade sig inte.

Någon (ja inte du som vet) skulle kunna säga nu, att det där gjorde han bara för att han var full. En del av mig ville tro det, att det var det som var problemet. Att han inte menade att hota mig. Att han aldrig skulle vilja göra mig rädd egentligen. Den bortförklaringen skulle ha kunnat, inte duga, men ja, ur min horisont där jag var då räcka till.

Men när vi hade vaknat. Kanske kröp jag upp i hans famn då, jag minns inte. Jag försökte göra allting bra. Försökte få honom att inse vad han hade gjort. Jag sa: "Vet du igår, när du sa så där. Jag trodde att du skulle göra mig illa. Jag blev så rädd då att jag inte vågade ligga brevid dig i sängen längre. Jag la mig på golvet i stället och var så rädd att jag inte kunde sova på hela natten".

Vad svarade han syster, svarade han "Förlåt, snälla förlåt. Älskade du, du vet väl att jag aldrig skulle göra dig illa?" Nej. Inte ens något sånt fick han ur sig.

Det han sa var: "Jag vet det. Men jag tyckte att du förtjänade det."

Jag som alltid hade lovat mig att gå om det fanns hot om våld i en relation. Vad gjorde jag? Gick jag? Nej, jag satt där och var hans söta och trevliga flickvän under bröllopsfesten. Accepterade att han undvek mig stora delar av festen. Pratade med de som tur var väldigt trevliga bröllopsgästerna istället. Och när brudgummen höll ett så kärleksfullt tal till bruden drömde jag om att mannen som hade hotat att slå mig natten innan skulle hålla ett likadant till mig en gång. För han skulle ju se och förstå en dag hur mycket han älskade mig och allt det vackra, alla uppoffringar jag gjorde för honom.

Och sen när jag kom hem från resan. Satte jag ord på min skräck inför någon annan? Nej, jag sa att Norge var vackert och norrmännen så trevliga och hjälp vad vackra norskorna är. Och där någonstans bestämde jag mig för att inte kämpa emot så mycket. Jag bestämde mig inte för att gå.

Visst är det sorgligt, hur vi blundar tills ögonen blöder? Men det går att komma vidare. Det var han som gjorde fel. Det var vi som inte visste bättre. Nu vet vi bättre. Nu går vi. Nu sätter vi stopp.