Det fanns tider när jag ogillade att alla hela tiden skulle prata om hur starka de blev av motgångar. Jag tyckte att det kändes som en del av en nytttomaximeringsfilosofi, att det måste få finnas saker som helt enkelt är jobbiga, som vi inte blir starkare av, som bara är.
Efter min upplevelse inser jag att man inte kan säga att det är varken eller. Vi behöver få sörja, känna tröstlöshet, be om hjälp för att orka oss genom tillvaron, det är viktigt. Vi behöver att någon verkligen lyssnar, inte bara säger att det blir bättre sen.
Men när vi känner att vår upplevelse får den plats den behöver och det utrymme att läka som den behöver. Då är det som en enda stor tröstande kram att tänka på att det också kommer något gott ur det hela.
Jag tänker att jag genom min upplevelse verkligen har fått konfronteras med mitt självförintande beteende. Fått känna hur det går när man sätter en annan människas behov först, när man försöker bevisa sig duktig inför andra istället för att lyssna på sitt hjärta. Det är klart att mycket hos mig bröts ned. Men nu när jag har den insikten i bagaget har jag möjlighet att bygga upp mig, bygga upp mig på ett sätt så att jag aldrig hamnar där igen.
Ibland tänker jag att det är det alla destruktiva beteenden handlar om. Vi behöver ana hur det ser ut på botten innan vi verkligen begriper att de är destruktiva, innan vi får en verklig motivation att ändra på dem.
Men om vi inte ändrar på dem, då fastnar vi på botten, och det händer många.
Det jag vill bidra till på mitt lilla hörn syster är att du ska se att det är botten, det han gör mot dig, det du har råkat ut för. Jag vill att du ska känna att du har rätt i dina känslor, din hopplöshet din sorg. Att allt det där är tillåtet att känna. Jag tänker aldrig säga ryck upp dig. Var sak har sin tid.
Men jag tänker visa, att om du står upp för dig själv. Då kommer du ana ljuset ovanför vattenytan. Du kommer att börja glida uppåt, släppa de slingrande svarta växterna på botten. Och när du är ovanför ytan. Där är luften klar, du kan andas, du kan hämta styrka.
Du kan börja simma mot land.
Och väl i land får du vila.
När du har vilat färdigt.
När du känner dig trygg.
Där och då kommer du att känna att det inte var livet med honom som gjorde dig stark.
Utan din förmåga att komma fram till ett beslut
att du var värd att leva det liv du vill leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar