Ett helt liv går

Ett helt liv går.

De träffades unga.

Hon trodde att han lyste upp hela hennes värld.

Att han skulle ge henne allt hon behövde.

Snart fick han henne att tro att hon inte dög som hon var.

Snart fick han henne att tro att hon måste förtjäna hans kärlek genom att bevisa sig varje dag.

Varje dag en ny kamp.

Och nya bestraffningar.

Och barnen kom.

Det skulle göra det bättre tänkte hon.

Men snart fick hon se att de skulle också bevisa sig.

Tassa på runt hans nycker.

Ingen visste vad som var rätt eller fel.

Barnens hjärtan bultade som skrämda harar.

I takt med hennes.

Det var is i hemmets hjärta som ingen kunde smälta.

Och hon slutade att lyssna på sin inre röst.

Ägnade sig att gå emellan, försöka översläta hans handlingar inför barnen, omgivningen. Hon skapade en distans till omgivningen på det sättet.

Skammen var hans, men hon tog på sig den som om det var hon som gjorde fel.

Och hon kunde inte möta sin blick i spegeln.

Det som fanns där var inte värt att älskas.

Och barnen växte upp, 

i takt med att de gjorde upp med sitt förflutna kom de hem mer och mer sällan.

"Mamma, varför går du inte?"

"Nej, men det blir så jobbigt för honom, ska jag tvinga honom att sälja huset, och vart skulle jag ta vägen?"

Och hennes osäkerhet om sitt värde och sina rättigheter blev till barnens osäkerhet.

De klarade inte att vara nära henne till sist.

Och hon trodde en gång att det skulle lösa sig.

Att det var hennes plikt att försöka.

Sen trodde hon till sist att hon inte förtjänade bättre.

Han negativa bittra världssyn högg tag i henne. Som om den var hennes och inte hans.

Hon blev osäker i alla sammanhang.

Och åren rann vidare. Livet liksom pågick, men hon höll för öronen när det ropade. Hon orkade inte.

Hon gömde sig där det var som tystast.

Tänkte att det gjorde mindre ont då.

Och all smärta satte sig i kroppen.

Hon trodde på allvar att det var något fel med henne precis som han sa. Och det blev svårare och svårare att se. För smärtan över allt hon satt åt sido, den växte ständigt, och hennes rädsla var stor inför att se det.

Så hon intalade sig att det inte var så farligt. Att de hade det ganska bra, för det mesta ändå.

Ett helt liv går, utan att hon känner sig levande.

Men om någon hade omfamnat henne. Fått henne att se att hon var värd att älskas som hon var. Att ingen har rätt att säga att hon inte förtjänar att få respekt. Om hon hade mött någon som hade uppskattat alla hennes gåvor. Som hade stärkt henne i stället för sänkt henne. Som hade sett hennes behov och velat bidra till att uppfylla dem så hade allt kunnat vara annorlunda.

Hon visste det någonstans, och någon del av henne väntade på det.

Tänk om hon bara hade sett att hon kunde omfamna sig själv,

Sagt till sig själv: Jag är värd att älskas som jag är. Ingen har rätt att säga till mig att jag inte förtjänar att få respekt. Om hon hade kunnat uppskatta sin förmåga att ge så att hon hade börjat ge till den som uppskattar det, om hon hade sagt: nu vill jag inte mer. Nu ska jag söka någon som stärker mig istället för sänker mig. Som ser till mina behov och vill bidra till att uppfylla dem. Nu ska jag se till att allt blir annorlunda.

Då hade hon inte behövt vänta mer.

Då hade livet kunnat börja.

***


I dag var det ett halvår sedan jag gick ifrån honom. En avgörande orsak var att jag ställde mig frågan: Vill jag ha barn? Ja. Vill jag ha barn med honom? Nej. Jag kunde inte svara helt på varför, men jag kände en olust inför det och då började jag fundera: varför ska jag då stanna kvar? Bilden av framtiden med honom var alltid dunkel och kändes aldrig lätt när jag föreställde mig den.

Syster. Tänk en stund på framtiden. På hur det blir om du låter det här fortsätta. Det finns en annan väg. Ditt välmående är viktigast. Och har du barn måste du visa dem att det finns en väg ut, att det går att stå emot. Att det går att hitta en annan väg. Oavsett vad de tycker om det i början så är det verktyget den finaste gåvan du kan ge dem.

Jag håller dig i handen. Nu börjar det.