Ibland när vi försöker med något, det kan vara ett projekt, en text, en målning, att möblera om eller ja, egentligen förverkliga en idé som verkar svår eller blir svår på vägen. Då är det lätt att bli passiv. Så har jag agerat bitvis efter separationen och jag tror att det är en slags skada sedan tiden med honom. Jag blev apatisk med honom och faller ibland in i det tillståndet igen: Jag vill inte, jag orkar inte, det kommer ändå inte att bli något, tänker jag. Istället surfar jag runt. Sitter timmar på facebook, låter allt bero. Eller så ägnar jag mig åt allt annat än det där jag vill, inbillade plikter med en lätt ångestkänsla i bröstet. Det är ångesten över att inte ge min vilja en chans som gör sig påmind. Det är känslan att inte fullt ut våga tro på min förmåga.
Den här bloggen är ett av ett antal undantag från det, den är något jag verkligen vill, den är något som det inte känns bortkastat att ägna sig åt. Givetvis gör jag inte alltid så här, jag har tagit många modiga steg sen separationen, men ibland, och oftare än jag skulle vilja fastnar jag alltså. En delförklaring till det är att jag inte är van vid att prioritera det som är viktigt för mig, så det blir inte gjort, får inte utrymme, fast det FINNS utrymme numera. Igår när jag satt och läste en bra bok fastnade jag för ett citat i den.
"When you hit the wall, just kick it in".
Det är egentligen genialiskt. I stället för att backa eller stå och stampa när vi känner oss osäkra på om vi klarar något ska vi ta sats och attackera oss fram till det vi vill. Attackera våra tvivel som står där som en vägg framför oss. Jag ska testa det nu. Gör det du med.
Kram!
Känner du igen dig i det apatiska, har du några tankar att ta till för att bryta med det?
Hej,
SvaraRaderajag ville svara på det här häromdagen, men eftersom jag är just det - passiv- efter separationen kunde jag inte. Jag ville, men jag kunde inte. Det är som att ha ett isblock inuti sig. Svårt att orka agera, svårt att tänka klart. Och en sak som skadades hos mig under förhållandet var att kunna nå ut till andra människor. Precis som du kan jag ibland sitta i timmar framför facebook, utan att det egentligen ger mig något. Slösurfa blev min grej under förhållandet och efter förhållandet. Bara för att man inte orkar mer, man kan inte ens förmå sig att tänka vad man skulle kunna göra istället.
På sistone har jag dock kommit ur det där lite mer. Har varit mer driftig, fixat praktiska och tekniska grejer och klarat av dem själv. Det är en stor förvåning och seger! Han brukade säga att jag inte klarade något, han ville alltid ge små "tips" för att jag skulle kunna klara saker. Han brukade alltid tala om för mig att jag var korkad, oteknisk och inkompetent. Så det är en seger att erövra dessa saker, bit för bit. Att försöka klara sig själv, att stå på egna ben. Det är segt, men det går. Eftersom mitt ex fortfarande finns med i bilden pga vårt gemensamma barn passar han på att misshandla mig psykiskt när han har behov av det. Har precis varit igenom en sådan period, och då märkte jag hur all min styrka tillfälligt rann av mig, att jag började se mig själv som värdelös igen. Men han ska inte få den effekten på mig, och det är gott att se att jag nu har rest mig, snabbare än vanligt, och att jag erövrar mitt eget liv igen. Det ska gå. Jag tänker kunna tänka klarare och ha mer kraft, det är mitt mål. Och han ska inte kunna ta det ifrån mig. Jag är på väg.
Tack för den här bloggen! Du skriver så fina och kloka saker och det är en lisa för själen att titta in här!
Tack för uppmuntran, den värmer!
SvaraRaderaJag tycker att det låter hoppfullt mitt i allt det du beskriver. För mig var det väldigt viktigt att inse att att den där känslan kom från honom, då började det äntligen lossna för mig, bit för bit. Den finns fortfarande där, men jag kunde separera den från min självbild. Den känslan är inte jag, den är inget bevis på någon oförmåga. Den är bara ännu ett bevis på hur illa han gjorde mig.
Jag tror att det som gäller, precis som du säger, är att bit för bit ta sig ur den. Och det är jättebra att du ser att du kom ur den senaste svackan snabbare än vanligt. Annars är vi ofta så bra på att notera det som går dåligt och inte det som går bra.
Fundera på om det finns ett sätt att begränsa hans möjligheter att skada dig. Om du vill kan vi fundera tillsammans, om du vill beskriva lite mer hur han gör det, för det är verkligen en energitjuv, det förstår jag. Men har du tänkt på att om du lite snabbare återhämtade dig nu, då betyder det också att du har blivit starkare i förhållande till honom. Är inte det häftigt :-)?
Ett konkret trick som jag har prövat den senaste tiden för att komma ur det apatiska är att faktiskt skicka mejl till folk på facebook i stället för att slöläsa det de skriver eller strökommentera. Då känner man sig mer sedd. På facebook är det så lätt att man känner sig ointressant eftersom man är del i en slags flöde och inte alltid får respons på det man skriver. Respons är viktigt i det läge du är nu. Fundera på var du får den och av vilka.
Beröm dig själv för varje sak du gör, jämför dig inte med andra utan med var du var förut, det är din utveckling som är det viktiga. Bit för bit, när vi gör det vi vill klara av så växer vår respekt för oss själva, men den kommer inte på ett bräde tyvärr.
Kram!
Hej!
SvaraRaderaJa, det är gott att man kan resa sig lite snabbare och även notera det! En annan livskraftig sak är att jag bestämt mig för (på sistone) att han inte ska få förstöra mitt liv. Han ska inte kunna påverka mig. Han ska inte få göra mig rädd. Jag kan inte ändra på honom, men jag kan ju ändra på mitt eget förhållningssätt till det han gör. Det är viktigt det du skriver om att separera sig själv från honom, att de känslor man har inte kommer från en själv - utan från honom! Jag läste nånstans i din blogg att du skrev att du hade ångest som du inte visste var den kom ifrån under förhållandet med honom (tror iaf att det var här jag läste det!) - och just så har det varit för mig också. Så ja, det är jättehäftigt allt det här! Att man mödosamt kan resa sig. Det gör ont, och det tar lång tid, men man kan göra det och man har allt att vinna.
Kram tillbaka!
Hej igen!
SvaraRaderaDet är sant, jag är faktiskt inne lite i samma sväng. När jag berättade för en vän om hur jobbigt jag kände att det var när en annan kompis bjöd in oss till samma fest sa hon: Jag förstår att det känns jobbigt, men åh, jag hoppas att du skulle komma till en punkt där han inte avgör det du gör, om du tackar nej borde det inte behöva vara för hans skull, då bestämmer ju HAN vilka du umgås med och inte.
Hon hade rätt i det. Jag kommer ändå att följa min magkänsla, men målet är att göra mina egna val alltså.
Jo, det är verkligen så, med ångesten alltså. Jag tänkte på det i helgen sist, jag blir ofta förvånad över hur lätt det känns att andas. Varje gång jag upplever något positivt blir jag glatt överrraskad om att det kan kännas så renodlat bra. Så mycket oro och otrygghet som jag trodde var min, men det var hans fel.
Och visst är det så, att vi bara har saker att vinna på detta, även om det också bitvis är en stor utmaning att acceptera att vi har utsatt oss för det här, att vi har stannat kvar så länge. Men det var ju för att vi trodde att det skulle kunna bli bättre... om bara... :-).
Aldrig mera om bara!
Kram!
Hej Syster, nu var det längesen jag skrev här. Men jag läser lite då och då, även om man ändå någonstans vill gå vidare allt mer.
SvaraRaderaDet där med apati känner jag igen. Det kunde vara allt från att bokstavligen lägga sig ner på golvet och bara andas när han stod och skrek. Till att känna hur energin dog ut inom en utan någon egentlig anledning. Kanske bara genom att han la handen på ryggen, för man kände hans kontroll genom det.
Jag har fortfarande inte någon bra strategi för att sluta läcka energi, mer än att jag tar mig ur situationen fort som ögat när jag märker att det är på väg. Tänk om det fanns ngt enkelt sätt.
Jag har också träffat någon som jag nog vill satsa på igen. Jag har så mkt som jag vill dela med mig av, men vågar inte riktigt ta den platsen. Trots att jag vet att han lyssnar och bryr sig. Du verkar också dejta lite - något tips där?
Kramar
Hej!
SvaraRaderaJa, det var klokt det din kompis sa - han ska inte få makt över ditt sociala liv. Men jag förstår verkligen att du inte vill vara på samma fest som honom och ja, följ din magkänsla! Den kommer att leda dig rätt. Och jag har tänkt på ditt inlägg om hur din kompis bjöd in honom. Jag förstår hur du känner där.
Det där med att andas känner jag verkligen igen. Minns när han hade flyttat ut (jag bor kvar och jag köpte ut honom), hur lätt det gick att andas! Det är en känsla jag aldrig vill glömma. Jag gick runt i rummen och kände mig förvånad och lättad på ett sätt jag inte känt på flera år. Det var rymligare och verkade renare i lägenheten också, eftersom han tagit med sig alla sina elektriska prylar som stod och samlade damm. Och plötsligt kunde jag sova gott. Han brukade försöka hindra mig från att sova genom att provocera fram gräl och sedan hålla mig vaken med alla möjliga fruktansvärda knep, men nu gick det att sova när jag ville (förutsatt att mitt barn sov, dock!). Det är faktiskt över två år sedan han flyttade, men jag är fortfarande glad och lättad att han inte är här längre.
Jag tror att min process att bli helt fri från honom har saktats ner pga att jag är tvungen att träffa honom regelbundet. Jag har inga känslor för honom, jag är inte kär, men jag har suttit kvar i hans grepp, i hans kontroll, för att jag är rädd för honom. Nånstans har jag närt hoppet om att vi ska kunna samarbeta för vårt barns skull, och att han ska bli mer "normal" nu när vi inte är tillsammans mer. Men jag har nu förlorat hoppet, för det står klart att han fortsätter försöka kontrollera mig. Så på sistone har jag fattat beslutet att bli fri ändå, jag ska bara bli det helt enkelt och jag ska göra vad som krävs för att träffa honom så lite som möjligt. Idag blir jag tvungen att träffa honom på ett möte ang vårt barn och det är inte något jag ser fram emot direkt.
Ja, det är svårt att acceptera att man utsatt sig för det här, men man måste komma ihåg den traumatiska bindningen och att det blir såhär, för alla som är i ett sådant förhållande. Man tror alltid att det ska bli bättre, och ja, det har jag ju fortsatt att tro efter separationen. Men inte mer nu! MEN VI HAR TAGIT OSS UR DET!!! Det låter också som om du haft en jättefin helg!!
Hej Lilla Unwritten! Jag såg att du hade skrivit så vackert på din blogg om rädslan att våga igen. Jag tror att det enda sättet att våga är att pröva, men väldigt försiktigt. Lyssna på din magkänsla. För mig är det viktigt att jag känner trygghet med personen jag dejtar. Det är vad jag behöver nu och i ett tidigt stadium. Jag behöver också lyhördhet inför mitt förflutna. Jag har till exempel sagt till de killar jag träffat att jag har varit med en dålig partner förut. För mig var det viktigt att de skulle veta.
SvaraRaderaDe tog det på lite olika sätt. Han som tog det bäst var också han jag kände mest tillit till, men vi har nyligen bestämt oss för att inte ses eftersom vi är så olika. Jag känner och vet att han inte kan ge mig det jag vill i längden. Men han hade helande händer.
Vad är det du vill dela? Din upplevelse? Ta det i den takt det kommer. Våga blotta dig, det är viktigt att han kan bemöta det. Men känn ingen redovisningsskyldighet, tänk på vad som känns rätt för dig.
Jag vet inte om du tyckte att det var några råd?
Jag förstår mycket väl det där att du vill släppa och gå vidare, du är välkommen när du känner för det. Om du kommer så långt att du inte behöver Hej syster mer så kom gärna hit då och då och berätta hur det går!
KRAM
Hej Lisa!
SvaraRaderaJa, det är inte en helt lätt sak med de där vännerna. Men jag försöker att prioritera upp de som är viktigast för mig, de som det är enkelt med som jag mår bra med. En del av min ångest med vännerna kan ju också vara denna ständiga önskan att vara andra till lags om du förstår. Men en bra lärdom är att jag inte ska förhasta mig. Just nu tar jag en paus från dem, men jag kan ju inte veta nu hur det kommer att kännas sen. Förhoppningsvis får han bara mindre och mindre inflytande.
Åh, det låter så härligt det där du säger om luften du fick när han flyttade. Tänk vad mycket livsrum de själ!
Det där med att sova gott känner jag igen. Han ville inte prata, snarare tvärtom. Sa jag minsta knyst, försökte röra vid honom, vände på mig i sängen, ja, varje ljud blev han irriterad av och snäste åt mig. Jag har fortfarande svårt att sova i samma rum som andra eftersom jag tror att jag ska störa dem om jag rör mig, nästan om jag andas. Men själv sover jag mycket bättre.
Det låter klokt att tänka på hur du kan skydda dig från hans verbala attacker. Det är det bästa du kan göra. Att göra allt för att hålla avstånd och inte släppa in honom. Du har ingen skyldighet att vara trevlig. Jag tror att det enklaste är att hålla sig kort och korrekt i tonen och bara gå med på att kommunicera om praktiska saker på ett praktiskt sätt.
Ja, vi är fria, vi är det! Det ska vi inte glömma att det är stort. KRAM
Nu va det väldigt längesen du skrev det här, men jag hittade din blogg idag och satt och klickade lite bland kategorierna och hamnade här. Lustigt att läsa just detta inlägg när det är exakt så jag känner nu. Jag läser halvtid i skolan samt jobbar när det finns möjlighet. Jag har i och med mitt uppbrott med en psykisk misshandlare (svårt att kalla det så men jag övar) hamnar efter en hel del i skolan. Jag har dessutom en tenta kvar från förra terminen att ta tag i snart. Jag fick ingenting gjort förra veckan då jag jobbade nästan varje dag och har inte orkat göra något alls hemma. så den här veckan har jag tagit bort all tillgänglighet så jag inte kan bli bokad för jobb, så jag har tid att plugga. Det jag fått gjort idag är att diska hälften av disken som fanns. Och värmt en frusen matlåda. Kollat på serier och googlat psykisk misshandel, börjat följa dig på spotify och lyssnat på din musik. Mailat dig har jag gjort också.
SvaraRaderaMen ja.. Apatisk har jag väl varit minst sagt sen jag gjorde slut för två månader sen. varje kommunikationstillfälle med honom resulterar i att jag fullständigt bryter ihop.
Fy, jag känner så väl igen mig i det du skriver. Så här utifrån sett låter det som att du har väldigt mycket att balansera i ditt liv just nu, med både jobb och skola och att komma i fas med dig själv igen. Det kanske inte är så konstigt då att känna att det är svårt att ta tag i studierna? För min del har det hjälpt mycket att börja tala till mig själv med vänlig röst, ofta högt för mig själv faktiskt och berömma mig själv för mina ansträngningar. Typ: Tänk vad fantastiskt att jag gör mitt bästa, att jag kommer upp på morgonen, att jag försöker bit för bit att ta mig vidare. Det är en stor bedrift i sig att bara börja trassla sig loss, och en process man inte ska behöva stå ensam i. Det är okej då att känna att man inte orkar allt. Kanske är det du behöver just nu att få reda upp i ditt privatliv? Kanske det är okej då att inte allting blir gjort precis i den takt du har föreställt dig? Du är ju mitt uppe i turbulensen just nu och det där kommer att ordna sig längre fram, jag lovar. Skulle det gå en lång tid då du känner att du inte orkar ta dig för det som är viktigt för dig kanske det finns skäl att fundera över om det har gått så långt att det har övergått till depression, det finns alltid skäl att vara vaksam på det, depression är vanligt bland befolkningen. Just utifrån det du beskriver låter det dock mer som ett naturligt inslag i en krisprocess just nu. Så kanske din röst lite mer kunde säga: bra att jag började försöka läsa in mig på och förstå det jag har upplevt? Det är en jätteviktig sak att göra just nu. Stora kramar.
SvaraRadera