Där det gör som mest ont

 
Jag är visst nere och rotar i det mörkaste mörkret just nu.
Där det gör som mest ont.
Där det är som obegripligast,
både vad han sa och att jag svalde det. Stannade kvar.

Men du ska veta syster att för dens skull är jag inte på botten.
Jag är så stark att jag orkar se det värsta.
Inte utan tårar, inte utan ilska.
Men först nu orkar jag se det.
Så varning för smärtan som kommer kanske jag kan säga.
Minnet i det förra inlägget har jag aldrig fixat att berätta för någon. Så äcklad blir jag. Och jag inser att det inte är lätt att läsa om heller.

Men jag tror att det är viktigt att sätta ord även på äcklet och skammen. Det är när det kommer upp till ytan som vi flyttar det en bit utanför oss. Som vi kan se att vi inte gjorde något fel. Att skulden var hans.

Och där i mörkret, i det äckligaste, obegripligaste, där ryms det starkaste övertygelsen om att vi måste lämna honom bakom oss.

Den här veckan är egentligen hektisk. Men det är visst nu det kommer fram. Och jag har lärt mig under den här resan att kroppen berättar när den är beredd att bearbeta. Så det kommer nu. Det som fortfarande förlamar mig i tanke och handling ibland.

När den här perioden är över hoppas jag att delar av det han rev sönder då ska ha läkt.

Styrkekram till dig syster, och till mig.