Så, flera av er funderar på det här med svartsjuka. Måste han visa upp den klassiska svartsjukan för att det ska kunna räkna som psykisk misshandel? En anledning till att jag insåg så sent att det var det det handlade om var att jag hakade upp mig på svartsjukan. Han verkade inte bry sig om jag var iväg med mina vänner eller pratade med andra killar på en fest. Tvärtom kunde han helt låta bli att höra av sig när jag var borta och när han var borta. Han ryckte på axlarna åt alla mina möten och var sällan särskilt intresserad av att höra vad människor i min omgivning hade sagt eller gjort.
Hans ignorans, hans känslokyla, hans olika metoder att markera att jag inte var viktig. Hans angelägenhet om att prata med alla tjejer på festen, men att gå när jag kom. Allt det och mer därtill gjorde mig svartsjuk. Min förställning var att all svartsjuka är oberättigad. Att det var jag som gjorde fel.
I efterhand vet jag att det inte var något konstigt att känna svartsjuka när han alltid fick mig att känna mig otrygg. Han sa nästan aldrig att han älskade mig, han sa bara att jag var söt när jag var supersminkad och uppfixad och uppklädd till tänderna. Han kunde ignorera mig och säga nedlåtande saker. Jag kände mig inte älskad som jag var. Mot de andra tjejerna visade han däremot alltid upp stora charmsidan. Han lyssnade uppmärksamt, skrattade mycket, var avslappnad, intresserad, angelägen, allt det han så sällan var med mig. Det fanns ingenting konstigt i min känsla. Den var en självbevarelsedrift som helt riktigt sa till mig att något var fel i hans agerande.
Han ägnade sig däremot åt det jag kallar indirekt svartsjuka.
Han pratade illa om mina vänner, min familj, mina kollegor. Han betedde sig otrevligt mot dem och skyllde på att det var de som var otrevliga, att de inte förtjänade bättre behandling. Han kunde avbryta mig om jag berättade om något intressant samtal jag hade haft med andra och säga något nedlåtande, att det där fattade väl vem som helst för länge sen. Han misstänkliggjorde dem genom att ifrågasätta deras motiv när de gjorde något fint för mig, han pratade illa om och fnös åt alla killarna på mitt jobb.
Allt detta nötande påverkade mig tyvärr. En del av mig litade på honom. Jag hade inte förstått att hans omdöme var förstört av all illvilja. Jag påverkades alltså, började ifrågasätta personer i min omgivning mer. Generalisera som han gjorde. Jag fick en lite fulare människosyn. Tyvärr fick jag det. Jag började tvivla på andras motiv, jag fick känslan att det var han som ville mig väl, inte lika mycket dem (det gällde inte de nära vännerna, men de bekanta).
Varför kallar jag det indirekt svartsjuka? Tja. Kanske det redan har besvarat sig självt. Genom att tala nedlåtande om alla dessa otaliga människor visade han återigen att han behövde hävda sig. Han hade inte behövt hävda sig mot alla dessa människor om han inte kände svartsjuka. Men han inlindade känslan i en väldigt manipulativ och oschysst taktik. Jag såg inte förrän väldigt sent att det var det han gjorde.
Hänger ni med på hur jag tänker fina systrar?
Hej syster!
SvaraRaderaJag förstår hur du tänker och det låter vettigt. :)
Jag har nog inte upplevt det på riktigt samma sätt. Mitt ex var inte heller svartsjuk, eller visade det åtminstone inte rätt ut, direkt, så som jag gjorde.
Han sa istället att han blev glad för min skull om jag vände mig om efter en snygg kille eller om jag skulle stå och prata med en snygg man på krogen. "Jag skulle bara säga: - Vad kul för dig Jessie att du fick prata med en sån snygg kille"
Han sa att han var svartsjuk när han var yngre men att han inte var det längre. Att han inte var ett dugg orolig, att han förutsatte att jag visste vilken säng jag skulle sova i.
Bara det att säga att man aldrig blir svartsjuk, bara det kan jag känna är lite elakt. Som att säga att "Bara så att du vet så är du inte SÅ viktig för mig"
Mina arbetskollegor och vänner, manliga, har nu i efterhand berättat för mig att de har upplevt honom som väldigt svartsjuk. Jag registrerade aldrig det under vårat förhållande, i min värld var det bara jag som var svartsjuk, bara jag som var fel och gjorde fel :)
Jag vet att jag pratade väldig mkt med två av mina manliga kollegor och dom har berättat att de pratat sinsemellan om mitt ex och om hur han fick något svart i blicken och så arg ut när de stod och pratade med mig. En av dem drog sig tom tillbaka och slutade att umgås med mig på jobbet för att han märkte att mitt ex blev arg och sur. Han stod vid min arbetsplats en gång och pratade. Helt plötsligt kom mitt ex och tog tag i honom och ledde hon bort från mig till hans arbetsplats. Jag trodde att mitt ex ville visa våran kollega något men så var icke fallet fick jag veta långt senare. Mitt ex hade tagit tag i våran kollega, styrt honom till sin arbetsplats och sedan lämnat honom där.
När jag tänker efter idag så kan jag komma att tänka på händelser som har hänt på jobbet där jag har blivit svartsjuk.
Ett ex var när det var fika och det bjöds på tårta för att någon fyllde år.
Jag och mitt ex stod vid ett bord tillsammans med ett gäng manliga kollegor och vi stod och pratade och skrattade.
Den kvinnliga kollegan, som jag nämnt tidigare och som jag inte verkar kunna släppa...grrr, kom förbi.
Mitt ex vänder sig bort från bordet mot henne och frågar med mjuk röst om hon har tagit någon tårtbit ännu...hon blir röd i ansiktet och jag blir svartsjuk.
Det hugger i magen och en varm isande kyla sprider sig i kroppen.
Nu i efterhand så undrar jag om han inte gjorde sådana saker för att han tyckte att det var jobbigt att jag pratade med de manliga kollegorna. Att han ville "ge igen"
Är det för långsökt? Försöker jag kanske lasta min svartsjuka på honom?
Vad tror du?
kram
Intressanta tankar du kommer med!
SvaraRaderaJag tycker att du verkligen hittade något där med kommentaren att hans påstående att han aldrig var svartsjuk blev ett sätt att få uttrycka att du inte var så viktig. Det ska jag ta till mig, för jag tror att det gäller mitt ex också.
Det låter precis som du säger och dina kollegor säger att han var svartsjuk. Otroligt konstigt beteende att leda bort den andra kollegan från dig!
Jag kunde också bli svartsjuk av sånt du säger, när han pratade milt och omtänksamt med någon annan. Det är väldigt sårande när man själv bara längtar efter att få just det, som att han visar att han minsann kan ge det till den han vill, men att man själv inte förtjänar det. Jag tycker att det låter som att han har använt henne i spelet med dig. Och jag tror att hon också är manipulerad av honom. Men det kan jag ju inte veta.
Det kan mycket väl hända att du har fått tillitsproblem i relationen. Det är helt naturligt i förhållande till honom, men det blir förstås problem om du känner så i en framtida sund relation. Men det tycker jag att du ska ta då i så fall, om det känns så. Fokusera på att bli hel igen, var snäll mot dig själv, bygg upp din självkänsla, bygg upp ett oberoende, det är det viktigaste nu.
Och nu är det inte så långt innan han försvinner va?
Stor kram!
Oj vad jag känner igen mig... har alltid haft så svårt att förhålla mig till just den där punkten om svartsjuka. Kontrollerande javisst, men svartsjuka? Han betedde sig precis som du säger att ditt ex gjorde, han brydde sig aldrig, visade sig totalt likgiltig...
SvaraRaderaJag kan fortfarande känna en viss olust inför det faktum att han aldrig fick mig att känna mig speciell, att han aldrig fick mig att känna mig trygg, älskvärd, viktig, unik, vacker.
När jag en dag innan vi gjorde slut frågade honom vad han tyckte om hos mig sa han (helt ärligt) "du röker inte... och så är du en så empatisk människa, du är så snäll mot mina morföräldrar och du skulle bli en bra mamma"... Jag är alltså 23 år gammal och det enda han kan få ur sig som komplimanger är de ovanstående.. Jag kunde inte riktigt förstå vad han precis hade sagt... efter 4 år tillsammans var det det som han "älskade" hos mig. Jag tror att han lider av ett madonnahorakomplex, där jag fyllde rollen som madonna. Och nu står jag här, ensam och visst, stark... men jag skulle så gärna vilja kunna känna mig vacker, unik, snygg, sexig, åtråvärd och sensuell på mitt egna sätt... såsom jag är, inte porrig (som han gärna ville) utan helt enkelt vacker...
Vet inte hur jag ska göra för att få bättre självförtroende?
Kramar från Clara
Fy nej, det var snålt av honom. En sådan snålhet får en att längta så.
SvaraRaderaMia Törnblom har skrivit några böcker om självkänsla. Att läsa en av dem är en bra start, det ger en hel del verktyg att jobba med.
Hon skiljer mellan självförtroende, det vill säga tron på den egna prestationsförmågan och självkänslan, det vill säga känslan av att duga som man är, oavsett.
En annan bok som har hjälpt mig mot prestationskrav är Diagnos Duktig. Båda två finns i pocket.
Jag tror inte att det finns någon snabb väg till en bra självkänsla. Det handlar om att träna sig själv och utmana sig i stort och smått. Nyckeln måste komma inifrån, det är jag säker på, även om andras positiva uppskattning alltid är trevlig.
Jag har ett ledord "Var lojal mot dig själv". För mig innebär det att försöka lyssna på min kropp, satsa på saker som får mig att må bra, våga lite extra när jag känner mig i balans och försöka att hitta vad jag vill och satsa på det. Jag är inte alltid lojal mot mig, men när jag är det, då är jag både lugn och full av kraft och känner mig strålande vacker.
Lyssna på din kropp, när du känner obehag, oro och spänningar i en situation, fundera på om det finns något du kan göra annorlunda? Och öva på att stå upp för dig själv i både små och stora situationer.
I takt med att du gör det här kommer du att börja räta på ryggen, du kommer att få en klarare blick, och till sist kommer du att känna när du ser dig i spegeln att du är vacker. Kanske inte varje gång du ser dig i spegeln, men nästan. De övriga gångerna kommer du att tänka att du är fin ändå.
Och då är du framme kära syster. Kram!
Hej syster!
SvaraRaderaDet där med att omedvetet ta över HANS syn på livet...
Jag var aldrig en person som dömde "utsidan" på folk! - före jag träffade honom och blev påverkad i så många år. Han la/lägger alltid en kommentar om andras utseende, oftast negativ. Detta har gjort att jag omedvetet, utan att jag vill, synar människor och hittar något "fult, gammalt eller oattraktivt" på en halv sekund. Jag skäms och blir vansinnig på mig själv för att jag gör det. Jag vill bli av med detta!!! Jag hoppas att när jag har lämnat honom och bara umgås med goa kompisar så kan denna ovanan försvinna mer och mer.
Kram Kristina
Hej Kristina!
SvaraRaderaDet är jättebra att du inser det. Det kommer att repareras bit för bit, i vilken ordning visar sig. Jag märkte när det tog slut att det sakta blev bättre på alla fronter. Bit för bit insåg jag att han hade påverkat snart sagt varenda relation jag hade, och många intryck.
Fortfarande finns det några avlägset bekanta som jag har svårt för eftersom han hade rysligt svårt för dem. Men jag tänker att det kanske var så att de påminde honom för mycket om hans dåliga sidor och att det kanske är så att de har mycket av hans mörker.
Men jag mår till exempel mycket bättre på jobbet nu, eftersom jag kan använda mitt eget omdöme om människor och slippa höra hans. En del av våra gemensamma vänner har också uppvärderats rejält, liksom de av mina vänner som jag tappade kontakten med.
Så det blir bättre, steg för steg.
Hur går det för dig? Du verkar så klar i huvudet med ditt beslut, men är det för praktiskt svårt just nu?
Stor kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaJag hoppas och ber att jag inte blir svarsjuk, om jag mot förmodan, träffar en ny partner i framtiden.
I mitt förhållande med mitt ex ex, som jag var tillsammans med i nästan 8år, var jag svartsjuk kanske en handfull gånger. Då jobbade han ändå på krogen som bartender under många år.
Jag minns att jag blev orolig/svartsjuk en gång när han skulle börja på högskolan men han lugnade mig och det blev inget mer av det.
Jag tror att jag blir orolig och triggas vid förändringar där jag förlorar kontrollen. Jag behöver en trygg och stabil partner som kan trygga mig i min oro och som jag känner att jag kan ha en öppen kommunikation med utan att han blir arg och hela tiden dömer mig.
==========================================
Det är bara 1 månad kvar tills han försvinner.
I helgen flyttade jag till min nya lägenhet så nu bor jag inte längre i samma trapp som honom heller :) Det är så skönt. Nu slipper jag träffa på både han och hans mamma (som för övrigt bor i trappen mittemot sin älskade son)
Och bara det, trots att de bor 5 meter från varandra så kommer hans mamma hit till vårat jobb ca 1 gång i veckan för att fika med sin 40-årige son.....men det kanske är normalt?
Usch, jag känner mig lite sur och bitter idag och jag gillar det inte! Det kan vara för att han springer runt med våran kvinnliga kollega stup i ett och busar, kivas, skrattar och stojar. Guuud vad ont det gör i mig!
Jag känner mig så förrådd och sviken!
Jag tror ingen någonsin har sårat mig så som han har gjort!
Nu blev det lite rörigt i texten här men jag ville bara skriva av mig lite.
Kram
Hej syster och JESSIE!
SvaraRaderaHärligt att du har flyttat in i egen lägenhet, Jessie! Grattis! Du kan komma HEM och slappna av, lägga dig i frid och vakna med glädje!
Tack för att du tänker på mig, syster! Jo, det är praktiskt omöjligt att flytta nu. Jag kan ju inte säga anledningen till det för jag är SÅÅÅ försiktig med att han inte ska få reda på att jag planerar att lämna honom. Ett tag till får jag kämpa. Om du fortfarande har kvar din blog när jag har lämnat honom ska jag skriva med STORA BOKSTÄVER i kommentarrutan att jag har lämnat honom och först då kan jag ange anledningen till att jag var så "hemlighetsfull".
Tills dess planerar jag. Jag ska byta tillbaka till mitt flicknamn så jag inte påminns om honom varje gång jag säger mitt namn! ALLT av hans grejer ska bort från mitt hem! Jag ska gå danskurser, fortsätta måla, vara mycket i naturen, kunna umgås med mina vänner igen och mycket mycket mer - UTAN ATT VARA RÄDD!
Det är mycket att se fram emot!
Kramar
Ja verkligen bra med lägenheten! Ett tydligt framsteg :-).
SvaraRaderaJag förstår Kristina, det låter klokt av dig att vara försiktig. Åh vad bra det känns att du inser hur mycket du har att vinna i slutändan. Det är jättebra för integriteten och motivationen. Jag lovar att när turbulensen är över, när du är igenom och har bearbetat känslorna, då kommer det att kännas så bra. Men även i den första röriga tiden kommer du att ha lyckorus så stora att du bara vill le. Om det blir för dig som det var för mig.
Kämpa på och stå på dig och vet att vi hejar på dig!
Kram!
Hej!
SvaraRaderaFörsökte skriva en kommentar igår via min mobil, eftersom jag inte har ordnat med bredband till min nya lägenhet ännu, jag tror inte att det gick så bra.:) Jag gör ett nytt försök nu :)
Det blev en jobbig kväll igår.
Efter jobbet gick jag ner en sväng till centrum för att titta lite på kläder.
Vilka stöter jag på i en passage inne i en av galleriorna? Mitt ex och vår kvinnliga kollega som precis hade varit och fikat med varandra. Vi passerade varandra, ingen hälsade och jag försökte spela oberörd. Efter att mitt ex passerat mig så skrattar han bakom min rygg...ett nervöst skratt blandat med hån.
Senare under kvällen gick jag in på facebook, fastän jag lovat mig själv att inte göra det. Mitt ex har nu dolt alla sina bilder förutom profilbilderna. På hans nya profilbilder har vår kvinnliga kollega kommenterat med hjärtan och mitt ex i sin tur "gillar detta".
Jag har alltså haft rätt i min oro och min svartsjuka. Det har alltid funnits något mell!n dom och nu är dom uppenbarligen tillsammans.
Han som för 1 mån sedan sa att han inte har något med vår kollega att göra och att han inte har någon ny....och hon som har fått mig att sitta i. möten med henne och våra chefer för at hon mår så dåligt pga av mig.
Fy fan för dom två säger jag bara. Vilka falska människor!
En bra sak med det här är att jag nu kan gå vidare, innan igår så fanns det ett litet hopp i mitt hjärta att det ev kunde bli han och jag igen, det är helt borta nu.:)
Det är 4 mån sedan han och jag var intima med varandra sista gången och nu har han redan en ny flickvän...gud vet hur länge de har träffats.
Allt som han har sagt och gjort har varit en lögn. Jag tror aldrig att han har älskat mig på riktigt.
Kram
Hej fina du!
SvaraRaderaJag har en tanke som kanske hjälper. Jag läste på en sida någonstans att dessa män inte är förmögna att älska. De blir förälskade och idealiserar, men de är inte förmögna att fördjupa sina känslor till det vi egentligen menar med kärlek. Alltså att i nästa steg börja se alla de fel en vanlig normal människa har och kommer att ha och älska en för vad man är, en kärlek där man ger för att bli starkare tillsammans är de inte förmögna till.
Så på det sättet har du rätt i att han antagligen inte har älskat dig. Men min tanke är att han i sin skeva värld har trott att han har älskat dig enligt sin bristande syn på vad kärlek är. Samma sak kan han känna för er kollega. Men inte heller där kommer förmågan att fördjupa känslorna att uppstå, han har den ju inte. Det kommer hon att få uppleva så småningom om det blir ett förhållande mellan dem. Det blir en väldig skräll för henne och kommer att bli svårt att inse som hon har försvarat honom inför alla andra, till och med inför era chefer. Han har henne verkligen redan i sina klor om han vill.
Jag tänker att det här visar två saker. 1.) Han är inte förmögen att älska på det sätt du och jag älskar.
2.) Du har haft rätt i din magkänsla att han inte har varit schysst mot dig i den här situationen. Vi vet inte hans motiv till det annat än att det i början var ett sätt att såra dig och få dig att känna dig otrygg på hans känslor eftersom det ökar hans makt över dig (Därefter fick han dig att tvivla på din magkänsla genom att förlöjliga den).
I längden då: är det fortfarande ett sätt att komma åt dig? Ja, skulle jag säga, även om det säkert också är ett nytt sätt för honom att blåsa upp sitt ego. Efter allt du ärligen och rättmätigt har sagt till honom att han har gjort fel har han visat att han är oförmögen att vara självkritisk. Men innerst inne vet han nog att du har rätt. Därför måste han hitta andra som kan avguda honom så han känner sig stor och mäktig.
Det är hursomhelst så att han kommer att fortsätta att behandla dig illa. Enda sättet att gå tillbaka till dig är att erkänna inför sig själv och hela arbetsplatsen att han har gjort fel och det kommer bara inte att hända. Det tror jag du vet innerst inne. Han är för stolt för det. Så ja, det kanske låter hårt. Men du måste släppa.
Känn att du älskar dig själv tillräckligt för att se att du förtjänar bättre. Han kommer aldrig att bli bättre.
Stor kram!
Hej!
SvaraRaderaJobbig dag igen.
Mitt ex hans mamma och vår kvinnliga kollega sitter och fikar tillsammans i vårat fikarum på jobbet.
Det gör så ont!
Åh vännen, the gruesome twosome och den elaka morsan. Fy, vilken kombination. Sätt på dig hejsysters helikopterglasögon och titta på dem en stund. Andas djupt (man glömmer så lätt det där med att andas), titta bestämt åt deras håll (eller om de har skingrats, föreställ dig att du gör det). Tänk: Är de inte ynkliga i sitt lilla sällskap? Är de inte otroligt ynkliga, vuxna människor som beter sig som tonåringar? Som håller på med sina ränker för att de tänker att de vinner på det. Men du som vet, du vet att deras liv är ynkliga små liv, bara att de själva inte förstår det?
SvaraRaderaTänk så här: De har ingen makt över mig. Bara jag kan bestämma över mitt liv.
Försök, det är värt att ge det ett försök och säg till mig om det hjälper.
Jag har haft körigt på jobbet idag så det är därför jag inte har svarat på dina fina kommentarer, men jag har inte glömt bort dig!
Stor kram!
PS, en passande låt hittade jag här: av The gruesome twosome ;-). http://www.youtube.com/watch?v=cDBnwV-wG4o
SvaraRaderaJag tänker att du kan tillägna den till henne, kollegan när du lyssnar på den.
Hej Syster!
SvaraRaderaJag känner ett starkt behov av att konfrontera mitt ex just nu. Jag är så förbannad!
Han har ju ljugit mig rakt upp i ansiktet under så lång tid ang vår kvinnliga kollega. Jag vill bara gå in på hans rum och säga..."Du ser, jag hade rätt hela tiden och ändå har du gett mig skit för att jag har varit svartsjuk"
Det kanske är en dålig idé? Jag gissar att det :)
Igår var jag tillbaka vid min gamla lägenhet för att hämta upp lite post som hade kommit till min gamla adress. Den nya ägaren hade inte kommit hem ännu så jag stod och väntade utanför porten på henne.
Som du minns bor ju mitt ex i samma trappuppgång, han flyttade ju ifrån våran mig och våran 3:a till en 2:a.
I huset mittemot bor mitt ex kära mor.
Jag står som sagt och väntar och då får jag se att mitt ex mamma är på väg ut ur sin port mittemot. När hon får syn på mig så vänder hon in i porten igen.
Hon går sedan ner i källaren och går ut ur huset på baksidan och sedan runt och förbi mig på ett bra avstånd. Jag börjar ju förstå varifrån mitt ex har fått sina konstigheter ifrån :)
Jag undrar vad jag har gjort henne?
Kanske är hon rädd för att möta mig, för att jag ska säga ”Vad var det jag sa, jag hade rätt hela tiden om din son”
Jag vet inte….ont gör det iaf!
Kramar
Hej vännen!
SvaraRaderaJag vet inte vad jag ska svara. Jag tror inte att en konfrontation kommer att leda till något gott, det har det väl aldrig gjort förut? Min tro är att varje gång du öppnar upp för samtal med honom ser han bara nya chanser att såra dig. Om du tänker efter lite vet du nog ungefär med vilka hemskheter han kommer att svara, ni har ju diskuterat det förut, även om det inte var svart på vitt, eller hur?
Jag har läst att de här männens värsta scenario i en diskussion är att förlora, de ser det som en maktkamp och kommer att ta till alla fula knep som finns för att slippa känna att de har just förlorat. Det är mot bakgrund av det jag tänker att det inte kommer att leda någonvart.
Men du kan göra en övning: Sitt avskilt, bekvämt och blunda. Föreställ dig att han står mitt framför dig, att han inte kan göra dig något, att han inte har någon möjlighet att avbryta. Skrik sedan allt vad du har (tyst inom dig själv alltså), skrik ut allt du vill skrika åt honom, sitt så, låt det ta tid, skrik tills du har skrikit allt. Skrik tills ilskan har börjat klinga av. Fundera sedan: Hur känns det i kroppen efteråt. Vad tänker du på nu?
Vad hans mamma tänker kan vi inte veta. Vi kan däremot veta att om hon har blundat för hans beteende hela sitt liv kommer hon inte att sluta att göra det. Det vore ett för stort offer för henne: hon skulle vara tvungen att erkänna att hela hennes liv var en livslögn. Kanske härmar han hennes beteende, då är hon en lika opåverkbar person som han. Eller så har hon själv levt med en man som har behandlat henne likadant med blundat. Att öppna ögonen då innebär att hon måste se på sig själv. Det är klart att det går. Men det krävs en enorm viljestyrka och hon verkar ha valt att göra tvärtom. Att alliera sig med sin son. Så om du pratar med henne kommer bara hans ord ur munnen på henne. Om du försöker förklara det för henne kommer hon att berätta det för honom så att han får en chans att förvrida det.
Allt det här är farligt i det läge du är nu, det ger honom en chans att återigen få makt över dig.
Det är därför du måste komma fram till ett löfte: Att aldrig mer förklara dig för honom. Han han inte förstått hittills, har han inte försökt förstå under er relation, så kommer han aldrig att vilja försöka förstå.
Hårt men sant. Stor kram!
Hej syster!
SvaraRaderaJag vet ju innerst inne att han bara kommer att såra mig igen om jag tar kontakt med honom. Han är väldigt duktig på att vrida och vända på allt och förvirra mig totalt.
Jag ska inte ta kontakt. Det var hans val att lämna mig, jagkan ingenting göra förutom att strypa hans chanser att få såra mig igen till ett minimum.
Jag uppskattar de hårda orden Syster! De är raka och sanna, inga krusiduller och de får mig att ta mig i kragen och kämpa vidare.
Jag vill inte ha med varken honom eller hans mamma att göra igen egentligen. Jag känner mig bara så snuvad på min framtid. Jag hade allt och nu är det borta.
Kramar!
Hej igen!
SvaraRaderaJag vet att jag ältar men denna info att dom verkligen är tillsammans, mitt ex och kollegan, är så ny för mig.
Jag har ju misstänkt och anat det ett tag men har nu fått det bekräftat gång på gång. Träffat dom tillsammans på stan, de fikar på vårat jobb tillsammans med sina mammor (hennes mamma var här idag) och de har i princip bekräftat det på FB.
Han plockade upp henne med sin bil när dom båda slutade jobbet i dag vid 16.00....det svider!
Jag försöker tänka positivt och att han antagligen kommer att behandla henne lika illa som mig så småningom (inte för att det är positivt i sig) jag menar bara att om han gör det så är det inte mig det är fel på utan på honom, förstår du hur jag menar?
Jag trodde aldrig det här. Kanske är det mitt eget fel? Det kan ju vara så att jag har drivit dom till varandra?
Önskar bara att jag kunde släppa och inte bry mig :)
Kramar!
Hej Jessie!
SvaraRaderaDet är inte konstigt att du ältar det, det är klart att det gör ont när han gör så där. Det är så snabbt på och du har dem inpå dig hela tiden.
Han kommer garanterat att behandla henne illa också. Det vet vi. Det behöver du inte fundera över. Frågan är inte om utan när, men det är ingenting du kan påverka. När du funderar på om du har drivit ihop dem, för mig låter det som någonting som han skulle påstå för att rättfärdiga sitt felaktiga beteende.
Men vad märkligt med alla mamma-fikan, jobbar de inte på det där stället? :-).
Jag tror inte att du kan släppa på beställning. Jag tror att du kan acceptera att det inte finns någonting du kan göra. Jag tror att du kan komma till en punkt där du är arg på dem båda och slipper att känna dig i underläge. All din inre utveckling och dina insikter kommer leda till att du släpper lite i sänder.
När det kommer till drömmen. Ja, visst gör det ont? Visst blir man besviken. Tillåt dig att vara ledsen för att det inte gick som du trodde.
Men efter det, när du ser på det utifrån, då ser du att det inte var möjligt att leva det liv du ville med honom heller. Inte som han var. Inte som han har betett sig.
Det du i lugn och ro får fundera på är framtiden. Hur vill du ha det, vad behöver du i ett förhållande? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Det är viktiga ställningstaganden för att se till att vi faktiskt kommer dit en dag.
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaHar precis kommit tillbaka från ett möte med min chef.
Han sa till mig att jag beter mig som ett svin just nu på arbetsplatsen. Att jag ska låta mitt ex och den kvinnliga kollegan vara ifred, inte psyka eller trakassera dom.
Igår vid fikat så tänkte jag göra din övning som du gav tips om häromdagen när hans mor var här och fikade. Att titta på dom och fundera över saker och ting. Fram till igår har jag undvikit att ens titta på dom.
Detta försökte jag alltså göra igår och då råkade någon av mina andra arbetskramrater se detta och undrade vad jag höll på med och gick till chefen och meddelade detta enligt min chef. Även min chef såg mig göra detta då han satt i fikarummet.
Tidigare under veckan gick jag även in i mitt ex, jag erkänner att jag inte vek undan utan gick rakt in i honom med flit vilket var dumt, barnsligt och omoget och jag visste att jag skulle få äta upp det. Hädanefter kommer jag att undvika fikarummet. Att jag inte kan behärska mig, fan!
Vidare sa min chef att vissa personer på jobbet undviker att göra beställningar som kommer från mitt ex. Han syftade antagligen på den manliga kollegan/vännen som jag umgås med på jobbet. Han i sin tur blev förbannad när jag berättade detta och sa att det inte har något med mig och mitt ex att göra utan att mitt ex skickar in fel beställningar som hela tiden måste "rättas".
Min chef tyckte vidare att om jag inte klarar av att vara här på jobbet och bete mig som folk att jag kanske borde ta semester.
"Du behöver hjälp Jessie" "Men först måste du inse det själv, du kan inte skylla på alla andra"
Jag börjar tro att det är jag som är galen nu faktiskt. Har jag inbillat mig allt som hänt? Har jag förstorat upp allt?
Det kanske är han som är den normala och jag som är den sjuka?
Kramar
Oj då, vad jobbigt Jessie!
SvaraRaderaJag tänker så här: En del människor kommer att förstå det vi går igenom, andra kommer inte att göra det. Därför är det vanskligt att blanda in hela arbetsplatsen som ni verkar ha gjort, avsiktligt eller oavsiktligt.
Det viktiga är att du vet vad som har hänt, hur det var. Vad andra får för intryck då spelar ingen roll. Det är tyvärr väldigt svårt för omgivningen att inse. Var i stället glad för de som inser och hämta stöd där. Resten förstår tyvärr inte, du ska inte behöva bränna energi genom att lämna ut dig.
Nu ska han snart sluta, eller hur? Då blir det bättre även för dig.
Jag tänker så här också: Går du och pratar med någon? Jag tror att det vore väldigt bra, inte för att du skulle ha fel, för du har rätt, utan för att den situationen du är i är extremt jobbig. Du skulle kunna få stöd i hur du kan tackla den här situationen. Du skulle få en expert som bekräftar dina känslor.
Vad tycker du själv? Vore det skönt att ta ledigt? Skulle det göra dig gott? I så fall tycker jag att du ska göra det, men inte för att någon annan säger åt dig.
Jag tycker att det låter som att din chef handskas klumpigt med det här, dels med tanke på att ditt ex slutar snart, dels med tanke på att det låter som att din chef inte har lyssnat på dig. Finns det någon du litar på på jobbet som är lugn och som du kan vända dig till för att beskriva din kniviga situation? Någon som inte konspirerar, någon som inte läcker. Det låter hemskt konstigt för mig att dina kollegor går och skvallrar för att du tittar argt på dem.
Jag hoppas att min övning var lite skön att göra mitt i allt ;-). Man får förstås använda den som man vill, men jag tänkte mig att du skulle göra den när du var för dig själv så att du skulle kunna släppa fram det i lugn och ro utan att det övermannade dig. Gör om det i stillhet när du är hemma.
Styrkekram!
Ps. Jessie. Om det är allt för infekterat på jobbet, se efter nya jobb när du kan. Be en kollega du litar på vara referens. Tyvärr kan det bli så socialt knäppt på en arbetsplats ibland att det inte är värt att stanna. Att vi bara mår dåligt av att stanna. Jag tänker att för dig just nu förbrukas mycket onödig energi på det sociala. Ge dig själv en nystart om det går.
SvaraRaderaHej syster!
SvaraRaderaJag går redan och pratar med en beteendevetare via mitt jobb och det känns bra :)
Jag förstår hur svårt det kan vara för andra att förstå, jag förstår ju knappt själv ännu. Jag har fortfarande svårt att inse och fatta vilken människa han är och hur han har behandlat mig. Jag älskade ju faktiskt honom av hela mitt hjärta och trodde att han gjorde detsamma.
Så det kanske är för mycket begärt att alla andra som inte har levt med honom 24/7 i 3 år ska förstå? :)
Min chef har varit väldigt klumpig i det här kan jag känna och det känns som om allt läggs på mig. Mitt ex och den kvinnliga kollegan går "fria".
Mitt ex är ju också en väldigt charmig och manipulativ person, som ofta spelar martyr, så jag kan ju förstå om det han säger kanske går fram bättre än det ledsna Jessie säger.
Hur som, idag känns det mycket bättre.
Jag är fortfarande ledsen för att det inte blev som jag hade drömt om och planerat men allt som händer har ju en mening. Meningen kanske är att jag ska leva mitt liv utan honom, med någon annan som behandlar mig väl.
Stora vårkramar!
Att gå igenom en ofrivillig separation är förmodligen bland det värsta man kan vara med om. Om en av partnerna dessutom blivit psykiskt misshandlad och manipulerad så blir det naturligtvis ännu värre.
SvaraRaderaVad man måste inse är att de flesta människor inte har förståelse för detta (din chef t ex) för de har helt enkelt inte varit med om något liknande. Det är så lätt för dem att vifta bort det och tycka att man är överdrivet känslig.
Jag kom in på denna sida för att jag har ett litet återfall trots att det snart har gått ett år sedan jag var med om en liknande situation. Jag trodde jag var stark men det slutade med att jag i månader fick pussla ihop de tusen bitar av mig själv som hon krossade. Det är ett rent helvete när det pågår men jag kan lova dig att när du väl har lyckats pussla ihop dig själv så kommer du vara en mycket starkare och livsgladare person för vem kan såra dig när du har gått genom skärselden och tillbaks? Det är åtminstone så jag känner, ingen kan såra mig och jag behöver inte längre vara rädd för något. Personen jag älskade mest på denna jord höll på att ta livet av mig men jag tog mig igenom det och det finns ju ingen som kan såra en mer än den man älskar eller hur?
Det jag tror behövs är att man först inser att man duger som är, att det räcker med att du är människa! Mer behövs inte! Det andra är tillåta sig själv att sörja och att sedan få förståelse varför personer som ditt ex beter sig som de gör och framför allt förstå att det inte beror på dig! Jag spenderade månader med att skylla på mig själv, att rannsaka mig själv efter brister och fel när jag till slut insåg vad det egentligen handlade om. Nu kanske du redan vet det men om du inte gör det så rekommenderar jag dig att läsa på om Borderline och Narcissism, förhoppningsvis kan du få en del förklaringar.
Jessie, tillåt dig själv att sörja, tillåt dig själv att ha självterapi genom att t ex läsa på forum som dessa eller att skriva ner hur du känner. Det är svårt att verkligen tro på att det kommer gå över, alla säger att det är så men man tror inte riktigt på det för varje morgon man vaknar så är det första man tänker på är det som hände och varför det hände. Men det kommer en tid då du kan se tillbaks på det som hänt med glädje för att du har varit med om något hemskt men till slut varit stark och tagit dig igenom det.
Jag rekommenderar dig att läsa boken Energitjuvar av Ingalill Roos och att gå in på www.menwhoareabused.com även om den sidan framför allt riktar sig mot män så är det ingen skillnad på hur den typen av personer beter sig.
Hej syster: tack för välskrivna artiklar och insiktsfulla tankar.
Hej Jessie! Tack för vårkramarna!
SvaraRaderaVad bra att det känns bättre idag. Och du har så rätt i det du skriver. Det viktiga är att du går igenom det du har upplevt och att du vet att han gjorde fel, vad andra tänker, det kan vi inte påverka, eller det är i alla fall väldigt svårt och ett projekt som kan bli för tungt innan vi är starka nog. Men du vet ju, du vet hur det var, du vet hur han är.
Du vet också att du förtjänar bättre, jag upprepar det hela tiden, men det gör du. Du förtjänar att bli älskad på samma sätt som du har älskat, helhjärtat, stöttande och med en vilja att mötas och stötta varandra från båda håll.
Även om det är hemskt att vi har hamnat där vi gör kan vi lära oss saker. Vi kan på sikt se att vi blev starkare just på grund av upplevelsen, som Christoffer skriver så bra, "jag kan lova dig att när du väl har lyckats pussla ihop dig själv så kommer du vara en mycket starkare och livsgladare person för vem kan såra dig när du har gått genom skärselden och tillbaks? "
Jag själv brukar likna min väg som en väg genom sjumilaskogen. När jag nu äntligen är igenom kommer mer öppna landskap, ljusa platser där jag kan vila och läka, med vetskapen att jag faktiskt klarade det omöjliga.
Christoffer: Vad fint att du har hittat hit, jag hoppas att du inte känner dig exkluderad av namnet Hej syster. Jag valde det för att jag har hört att 90 procent av dem som råkar ut för den här typen av misshandel är kvinnor. Men de 10 procenten som är män är ju precis lika hårt ansatta och felaktigt behandlade. Och jag vet inte hur tillförlitliga siffrorna är, det kanske är mer än så.
Nu verkar du ha överseende med detta, men jag ville bara säga det.
Det låter som att du har kommit långt, det är klart att man fortfarande kan trilla, det kan alla. Men det viktiga är hur vi förhåller oss till trillandet, och du verkar veta vad du behöver för att ta dig tillbaka. Det är ett bevis på att du skyddar dig och dina behov i dag. Jag ska också titta på länken, låter som ett bra tips till min lista.
Och ordet energitjuv beskriver det mycket bra. Fyyyyyy så mycket energi de drar ur oss.
Kramar till er båda från er syster!
Hej Christoffer och Syster!
SvaraRaderaTack för era fina och kloka svar.
Jag vet fortfarande inte om jag har blivit psykiskt misshandlad eller ej.
Ibland tror jag det, ibland tror jag att det är jag själv som kanske är förövaren. Hur vet man?
Min chef är (ursäkta uttrycket) en åsna.
Hans fru är beteendevetare till yrket så det verkar som om han försöker köra lite hobbypsykologi på mig och jag gillar det inte!
Han har redan bildat sig en uppfattning och tagit ställning och det känns inte som om det är mig han stöttar.
Det känns som om han ”klappar” mig på huvudet och tänker ”Lilla gumman, du är sjuk, du behöver hjälp, det är bara fantasier”
Vad utsatte ditt ex dig för Christoffer? Känner du igen dig i några av våra upplevelser som vi har skrivit om här?
Jag sörjer Christoffer, jag har gjort det ett tag nu.
Hela tiden rivs såren upp känns det som.
När jag inte trodde att saker och ting kunde bli värre så blir dom värre.
Förra veckan blev en manlig kollega till mig (en vän till både mig och mitt ex) omplacerad till annan ort, pga av mig och mitt ex antar jag.
Jag och den här manliga kollegan har umgåtts väldigt mycket den senaste tiden (han är min vän men mitt ex har alltid trott att han har varit förtjust i mig).
I samma veva har denna kollega och mitt ex haft ett tjafs ang vissa rutiner här på jobbet och hur de ska gå till.
Min manliga kollega har varit saklig i dessa tjafs men mitt ex har sprungit iväg till projektledare och chefer och skvallrat om sitt missnöje.
Förra veckan hade jag ett nytt möte med min chef där han tog upp att han tycker att jag ”beter mig som ett svin på arbetsplatsen”.
Vidare sa han att det har blivit tjafs mellan avdelningarna, att vissa personer från vissa avdelningar vägrar göra vissa personers beställningar”
Han kunde lika gärna ha sagt att den manliga kollegan inte utför beställningar till mitt ex för att han står på min sida och vill jävlas med mitt ex. Fy säger jag bara!
Jag berättade detta för min manliga kollega som i sin tur ifrågasatte detta i ett samtal med min chef där han sa att dessa tjafs absolut inte har något med mig och mitt ex problem att göra.
Dagen efter blev han omplacerad med motiveringen: - Du är lite fyrkantig i din personlighet!
Mitt ex slutar här om tre veckor, gör han så här för att jävlas med mig? Vill mitt ex få bort den manliga kollegan från min arbetsplats och såra mig så mkt han bara kan innan han byter jobb?
Eller är det jag som har fastnat i någon sorts konspirationsteori?
Har ni sett filmen Terminator där Linda Hamilton sitter på psyket i en tvångströja och ingen tror på det hon säger om robotarna från framtiden?
Exakt och precis så känner jag det i dagsläget. Ingen tror på mig, alla tror på honom. Jag börjar vackla igen, kanske är det jag som är knäpp?
Kramar
Jessie, den här typen av självanklagelse och vacklande är vanligt i dessa situationer och fullt förståeligt. Man grubblar och undrar hur det kunde bli så här konstigt och fel. Man får någon sorts känsla av att det inte är på riktig, Det är svårt att dra någon slutsats av den lilla information du har gett angående ditt ex men att han hånskrattar när han passerad dig tillsammans med sin nya tjej tyder i alla fall på att han njuter av att trycka ner andra. Det är naturligt för dig att känna som du känner men oavsett om det är sant eller inte så är ju konsekvensen densamma för dig. Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam och det verkar stämma bra i dessa fall. Men man säger ju också att efter regn kommer sol och det är den gemensamma saken för alla jag har pratat med som har varit med om detta. Det blir bättre!
SvaraRaderaNär jag läste din fråga om vad mitt ex utsatte mig för kunde jag inte låta bli att skratta, jag vet inte riktigt varför, kanske för att det känns så absurt och överdrivet hur en människa kan göra något sånt mot en person som inte har gjort något annat än stöttat och försökt hjälpa.
Jag började skriva vad hon gjorde mot mig men insåg att det bara blev en lång rad av hemska saker och för att göra en lång historia kort så blev jag både fysiskt och psykiskt misshandlad även om jag mer skulle beskriva det som mentalt våldtagen än psykiskt misshandlad.
Men, trots att det var utan tvekan det värsta jag har varit med om så känner jag nu glädje att jag fick uppleva det. Jag är distansierad nog att till och med känna glädje över de många glada minnen vi har ihop. Jag är tacksam att jag faktiskt fick uppleva kärlek på det sätt jag gjorde. Jag har svårt att tänka mig en kunskap mer värdefull än den jag har fått. Framför allt känner jag att jag nu verkligen är mogen och erfaren nog att både kunna ge och få äkta kärlek.
Hej Christoffer!
SvaraRaderaVad skönt att höra att du har tagit dig igenom helvetet och tillbaka, det är beundransvärt.:)
Jag är fortfarande förvirrad som sagt och jag tror fortfarande ibland, om än allt mer sällan, att det är jag som har orsakat all smärta och är orsaken till att mitt förhållande sprack.
Jag blir så osäker...när jag berättar för vänner och anhöriga så säger dom att det låter helt galet allt som har hänt och att hans beteende inte är normalt/friskt.
Jag håller med dem men sedan tänker jag..."Tänk om jag har en fel bild av verkligheten, tänk om det inte alls är så som jag har upplevt det att vara, att jag snackar skit och anklagar honom för något som egentligen inte var så farligt"
Jag skrev en liten lista för ett par år sedan över saker som han brukade säga till mig.
1. Det kryper i kroppen på mig när du säger ” Ge mig uppmärksamhet”
2. Vi kväver varandra
3. Du kväver mig
4. Vi kommer aldrig att göra något mer tillsammans
5. Vi flyttar isär…jag tar lägenheten eller så ger du mig 70 000kr
6. Jag har inget att säga dig, vet inte vad vi ska prata om
7. Jag vet inte vad jag gör tillsammans med dig
8. Vi ser varandra jämt, 24/7…det sista jag tänker på är att knulla
9. Du vill vara med mig hela tiden, jag vill inte vara med dig
10. Du vill pussas och kramas hela tiden….jag vill inte det
11. Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte
12. Dra åt helvete
13. Jag vill aldrig se dig igen
14. Slampa
15. 2krs-hora
16. Jävla Fitta
17. Din dumma jävel
18. Jävla idiot
19. Jävla människa
20. Du är psykiskt störd
21. Finns det något med dig som är normalt?
22. Allt är ditt fel, du kan inte lägga något på mig
23. Det enda du kan göra är att röka
24. Du äcklar mig när du äter så mycket godis och skit
25. Du är konstant sur, grinig och negativ
26. Du vill alltid bråka
27. Du söker bråk och problem hela tiden
28. Du är på mig konstant om allt
29. Du är på mig om tjejer
30. Du är på mig om Maria
31. Du måste alltid fråga mig vad jag tycker och vill. Ta egna beslut någon gång.
32. Du är ju för fan livegen!
33. Åk till din morsa
34. Lämna lägenheten
35. Låt mig vara ifred
36. Du bara klagar på allt och alla
37. Du ser allt i svart eller vitt
38. Folk på jobbet tycker att du är dryg och otrevlig
39. Att prata med dig är som att prata med ett barn
40. Är det inte lika bra att du tar livet av dig?
41. Jag får inte vara med mina vänner för att du blir sur
42. Jag törs inte gå in i lilla rummet och spela gitarr för att jag får dåligt samvete för att jag lämnar dig ensam i vardagsrummet
43. Jag kan inte gå på lunch utan dig för då blir du sur
44. Sluta grina hela tiden, jag hatar när du gråter
45. Jag vill inte ha sex med dig
46. Du kan dra åt helvete
47. Vi kommer aldrig mer att ha sex
48. Vi passar inte ihop
49. Jag vill inte gå ut någonstans med dig
50. Jag har ingen respekt för dig
51. Du är en lögnare
52. Jag fasar för helgerna
53. Jag jobbar hellre än att vara med dig, ser fram emot att gå till jobbet så jag slipper dig
54. HORA
55. Jag skulle kunna ligga med en flodhäst bara för att bli av med dig
Det kanske inte är så farliga saker i sig att säga men när man får höra dem om oh om igen så är det inte kul.
Vad tycker ni, är jag överdrivet känslig?
Jag minns att jag visade honom den här listan en gång när han gjorde slut (vilken gång i ordningen det var minns jag inte)
Då sa han att om han hade varit osäker på sitt belut om att göra slut tidigare så blev han väldigt säker iom att jag visade honom listan. "Nu vet jag att jag har tagit rätt belut"
Det kanske är perverst att skriva ner en sådan här lista men jag kände ju att något var fel. Det kan inte bara ha varit min oro och svartsjuka som orsakade allt det onda i förhållandet.
Hur lång tid tog det för dig Christoffer innan du började känna att du kunde andas igen, gå vidare?
Kramar på er!
Älskade vän. Det är inte okej. Det är inte okej någonstans att han talar så till dig. Det är i sig sårande saker att säga skulle jag snarare tycka. Och ännu värre när han upprepar. Men på ett sätt är skadan redan skedd första gången han säger något kränkande. Det finns med så länge efteråt.
SvaraRaderaOch du som kanske försökte bemöta, försvara, förklara? Trots att han var oemottaglig. Han ville inte lyssna på dig. Han ville vinna över dig. Och gärna straffa dig på samma gång. Att det gjorde ont för dig, det triggade. Det är det som är så stört. Han använde dina svaga sidor emot dig för att vända dina ögon bort från honom.
Det var klarsynt att skriva den listan. Använd den som en påminnelse om hur lycklig du är i längden som slipper att utsättas för det där nu.