Jag är inne i ett smärtande minne. Det betyder att jag har kommit ganska långt i bearbetningsprocessen. Jag vågar se en av de saker som smärtade mig mest.
Vi hade folk hemma. Mest hans vänner. Vi hade middag som blev fest och vi skulle ut. Men han ville inte att jag skulle följa med. Hans kompisar försökte skoja bort det och övertalade mig att följa med. Han var arg och vresig och elak och full. På fyllan kom hans rätta jag fram inser jag i efterhand. Han kunde inte dölja det då. Kanske det var det som var skönt för honom med att dricka, att han fullt ut kunde låta grymheten blomma.
Väl på krogen försökte han ta på mig, men jag var sårad sedan tidigare, ville inte. Han gick iväg en sväng. Jag pratade med hans vänner. Han kom inte tillbaka, till sist gick jag efter honom. Jag såg honom på dansgolvet. Han snackade med två tjejer. Först tog han den ena på rumpan, sen den andra. De avvisade honom, han fortsatte. Jag sprang därifrån.
Jag sprang hem, packade mina grejer, stack till två vänner. Messade honom först dagen efter. Var helt knäckt och kränkt och förnedrad och tänkte att fan, gör han det här på fyllan när jag är med, vad gör han inte annars?
Det var så tydligt i sin respektlöshet.
Sen då? Efter en vecka diskuterade vi. Han pratade omkull mig. Fick mig att tro att det var för att han inte var attraherad av mig som han hade gjort det (Ville visst ändå fortsätta med mig. Konstigt nog.). Det slutade med att jag bestämde mig för att jobba hårdare för att göra mig attraktiv. Jag bytte klädstil, köpte sexiga underkläder. Jag vet i efterhand hur jävla vacker jag var. Men han fick mig aldrig att känna mig vacker.
Jag gråter dessa dagar. Hennes tårar. Hon som trodde på honom, som försökte. Jag gråter för att jag vet att det han sa om attraktionen, det var hans medvetna sätt för att slå klorna i mig. Att rättfärdiga sitt svek, att slippa be om ursäkt, att kunna vara ursäktad för att han inte respekterade mig. Jag gråter för att det han gjorde var så jävla jävla illa och att jag ändå tog på mig ansvaret.
Jag vet att jag måste möta detta minne. Men det kommer att värka kvar i mig länge ännu.
Vilken jävla idiot han var. Och hur mycket bättre jag förtjänade. Och jag vill bara krama den jag var då och säga vackra, underbara, sexiga, härliga, du förtjänar att bli behandlad så mycket bättre.
Hej!
SvaraRaderaFy fan vilket jäkla sätt!
Jag får så ont i magen när jag läser vad han utsatte dig för den kvällen. Han gjorde det för att straffa dig, straffa dig för något som var hans fel från början! Usch säger jag bara!
Mitt ex har aldrig öppet tagit på någon annan framför mig, däremot kunde han demonstrativt vända sig om efter tjejer bara för att han visste att det fick mig att bli ledsen och osäker. som våran kollega tex, i höstas så sa han" Jessie, jag har fikat mycket med henne nu enbart för att såra dig" Det värmde :)
Jag vet att man har rätt att titta på och prata andra människor, alla gör ju det och det är inget som jag har reragerat på i tidigare förhållanden, men det var något med honom och sättet han gjorde det på som fick mig att känna mig så sårad och ledsen.
Märkligt! Alla som känner mig, mitt förra ex tex som jag var tillsammans med i 8 år säger att det inte alls är likt mig att vara svartsjuk. " Va fan Jessie, du var väl aldrig svartsjuk under de åren vi var tillsammans?"
Ibland tar väl människor fram varandras mest negativa sidor antar jag.
Du är stark syster, han är en lite skit som försöker göra sig stor på bekostnad av andra människor!
Kram på dig!
Hej syster!
SvaraRaderaVilket hemskt minne! Som du säger kommer minnet sitta kvar länge men det viktiga är att du insett att allt var hans fel och det fanns ingenting du kunde ha gjort annorlunda.
Kram!
Jessie:
SvaraRaderaJag vet att det var ett jäkla sätt, ändå har jag tonat ner upplevelsen inför mig själv så länge. Nu försöker jag se den som den jävliga behandling det var. Jag minns hur stor smärtan var. Jag minns att han också lovade att minska på alkoholkonsumtionen efter det. Ett löfte han bröt direkt och kallade mig tokig när jag blev orolig för vad han skulle göra på fyllan. Något sådant löfte mindes han inte heller i efterhand.
Denna respektlöshet. Jag ser den. Jag vet det. Det är på ett sätt skönt att få vara både arg och ledsen, allt jag inte fick vara då. Samtidigt blir meningslösheten i alla försök så uppenbar och ensamheten då.
Det är över. Jag är så glad att det är över. Men jag sörjer minnet.
Ja, det där att göra den andra svartsjuk, så gjorde mitt ex också. Det är så elakt och onödigt. Numera tror jag att han faktiskt hade affärer vid sidan av också. Varför skulle han inte när han respekterade mig så lite och tyckte att hans behov var det enda viktiga? Jag tänker inte så mycket på det i efterhand. Det sveket är i så fall ändå mindre än sveket han ägnade sig åt hela tiden: Att påstå att han älskade mig och ville mitt bästa när han egentligen bara älskade sig själv och arbetade för sitt eget bästa, mig? Han bara använde mig för att uppnå det.
Och vår svartsjuka, din och min, den var berättigad, det finns berättigad svartsjuka det ska vi komma ihåg. Den uppstår när den andra gör saker som får oss att känna oss otrygga, när vi inte vet var vi har honom. Och så var det ju hela tiden, det var ju denna otrygghet han någonstans njöt av att försätta oss i.
För mig var det en aha-upplevelse att se på det, jag hade blivit tryggare i mina andra relationer under tiden, men jag blev aldrig trygg med honom. Då insåg jag att det var något som var väldigt fel.
Ulrika: Tack, jag vet att det är så. Det är en så bra start att se det, att det var hans fel. Att jag hade rätt att känna all förtvivlan som jag sköt framför mig då. Puha. Men det är bra att möta känslorna nu, annars lurar de bara kvar inuti.
Kram!
Hej!
SvaraRaderaSå bra de kan prata omkull oss!
Du trodde det var ditt fel för du var så "oattraktiv" att han MÅSTE följa efter (de sexiga) andra tjejerna!
Ursäkta, men är han ett djur som har RÄTT att hoppa på flera honor på en gång???
I stället för att respektera vår första magkänsla att HAN gör fel så faller vi för hans manipulationer...
"Jag läste en gång ett bra beskrivande av en person som bara älskar sig själv (narcissist):
Han är som en SPINDEL som gör vad som helst för att locka in dig i hans nät. Sen äter han upp dig bit för bit. Det bästa är dock att DU KAN LÄMNA spindelnätet, men han kan aldrig lämna nätet."
Ja... Han betedde sig just så, som en spindel.
SvaraRaderaJag vet inte hur mycket av hans beteende som faktiskt var dragning till de andra och hur mycket som var bestraffning av mig. Jag tänker bara att han i stunden tyckte sig ha rätt att göra en sådan sak vilket ju är så himla himla sjukt.
Lustigt med spindeln, jag liknade honom en gång vid en spindel i en dikt, utan att ha läst det där. Det ligger verkligen något i det.
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaHur vet jag om min svartsjuka är befogad?
Jag blir så osäker. Jag har ju liksom inget fog för min svartsjuka, inget konkret att ta på som du hade.
Tänk om det verkligen är mitt beteende och min svartsjukas fel att han valde att gå?
Tänk om vi hade varit lyckliga tillsammans bara jag inte hade agerat ut och pratat med honom om min svartsjuka och de jobbiga känslorna svartsjukan innebär?
I dag har det varit en jobbig dag. Jag har saknat homom så mycket. Igår och fram till lunch idag var jag stark, sen gick det åt pipan :)
Vill ju inte sakna honom och jag vill inte tycka synd om mig själv längre.
Snart flyttar jag iaf och han byter jobb. Det kanske blir lite enklare då :)
Kram
Hej Jessie!
SvaraRaderaJag menar inte att han måste ha gjort något formellt fel för att svartsjukan ska vara befogad. Jag menar att om man känner sig allmänt otrygg i en relation så är svartsjuka en naturlig känsla. Den är inget överdrivet.
Han har dessutom, som jag förstått på din beskrivning psykat dig på olika sätt och försökt trigga igång din svartsjuka med elaka kommentarer. Då blir det en ännu mer befogad känsla, förstår du hur jag menar?
Jag kände svartsjuka en massa gånger när vi var ut, när han pratade med olika tjejer trots att han inte gjorde formellt fel. Så formellt sett blev min svartsjuka obefogad. Men den var befogad eftersom den berodde på den osäkerhet han fick mig att känna, på att jag aldrig fick vara trygg med honom och lita på honom vilket jag var i mina relationer innan honom, precis som du också beskriver.
Det jag vill säga är att svartsjuka är en naturlig känsla att känna när man är otrygg, den är inte bara ful, det beror på sammanhanget. Och i det här fallet försatte han dig i otrygghet. Du kunde ju aldrig veta var du hade honom. Och han lämnade dig gång på gång.
Din känsla var rätt. Hans agerande fel. Det är jag säker på.
Kram!
PS. Det är nog ordet berättigad jag borde använda istället.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag förtår hur och vad du menar. :)
Det är väl bara det att jag inte litar på mig själv och mina känslor.
Jag tog ju upp det här med svartsjukan med mitt ex men han ville aldrig lyssna kändes det som. Han sa att han älskade mig och att han inte var intresserad av någon annan när vi bråkade om svartsjukan men jag kände mig ändå så osäker och otrygg, trots hans ord....som om hans handlande inte riktigt stämde överens med hans ord :)
Han har nog aldrig lyssnat på mig, utan han har bara blivit förbannad känt sig oskyldigt anklagad vilket i sin tur gjorde att jag blev ännu mer osäker och otrygg antar jag.
Han visste väl inte hur han skulle hantera mitt beteende och mig antar jag. Jag förstår ju att det måste ha varit jobbigt för honom att hela tiden behöva bekräfta mig och min osäkerhet.
Jag vet att jag var jobbig men jag vet även att om det hade varit ombytta roller så hade jag lyssnat på honom och försökt trygga honom i vårat förhållande. Jag hade inte blivit förbannad och anklagande tror jag. Iaf inte från första stund :)
Nu har jag iaf lärt mig att jag överlever även om jag blir lämnad och det ska jag ta med mig in i framtiden.
kram
Men det är inte konstigt om man känner sig osäker om man aldrig kan veta säkert var man har honom. Jag tänker: Grunden i en relation är tillit och trygghet. Jag fick det aldrig med mitt ex.
SvaraRaderaJag skrev en lista med drömmar när vi hade varit tillsammans i nästan två år, kanske har jag redan nämnt den. När jag läste den igen nu i efterhand såg jag att jag hade skrivit "att känna mig trygg och älskad" som en punkt. Andra punkter hade jag gått tillbaka till och bockat av. Men efter ännu ett och ett halvt år med honom hade jag inte kunnat bocka av det. Trots alla böcker om att bättra på självkänslan.
När han trycker ner en, när han inte visar respekt, när han manipulerar och rackar ner på en, alla psykningar. Det är det som skapar otryggheten. Osäkerheten. Svartsjukan. Den var också hans "present" till dig. Kan du se att på det stora hela gav han dig faktiskt ingenting fint?
Hej syster!
SvaraRaderaJag håller med dig, ville bara höra någon säga att det kanske inte bara är mitt fel att förhållandet gick åt pipan, förstår du hur jag menar? :)
Jag har ju lastat mig själv för problemen i vårat förhållande under alla åren och han har varit snabb på att trycka på och bestämt säga att det enbart är mitt fel att det sket sig, att han inte kan lastas för någonting.
Det är skönt att höra någon säga att det kanske var befogat att känna osäkerhet och svartsjuka. Att svartsjuka inte bara är skam utan att den kanske också är en indikator som pekar på att man inte får det man behöver i ett förhållande.
I mitt fall var det trygghet och någon som lyssnade på mig och hörde mig som saknades. Någon som ville att jag skull må bra, som ville hjälpa mig och dela det bra med det mindre bra :)
Han begärde tillit från mig men jag har aldrig känt mig trygg med honom. Och tillit är väl verkligen ingenting man kan beordra någon att känna?
Jag ser att han faktiskt inte gav mig ett skit, inget som är värt att nämna iaf.
Kram
Jag förstår precis att ibland är det det man behöver höra. Man är så van vid att ifrågasätta sin upplevelse, på grund av att han alltid ifrågasatte den och använde bortkollrande metoder så att man skulle börja tvivla på sig själv. Då är det lätt att hamna i tvivel. Men det är tvivlet på oss själva som är problemet här, inte svartsjuka.
SvaraRaderaSvartsjuka är ett väldigt laddat ord och skambelagt och visst kan den vara väldigt destruktiv för en relation. Men om vi tittar på orsakerna till den så kan vi lära oss att förstå den. Om du hade varit i ett tryggt och kärleksfullt förhållande och ändå känt svartsjuka då hade det sannolikt varit skäl att fundera på om känslan var osund. Men ingenting av det du berättar tyder på att det var tryggt och kärleksfullt, snarare säger allt väldigt tydligt att det var otryggt, en otrygghet som han framkallade. Då var svartsjukan egentligen bara en av dina normala varningssignaler. En känsla som starkt berättade att det var något fel.
Men eftersom vi skäms så för svartsjukan är det så tacksamt för de här männen att vända det emot oss, det är just vad jag tänker i alla fall. Ofta försöker de också framkalla känslor av osäkerhet och svartsjuka hos oss. Det är extra fult då av dem att sedan klanka ner på de känslorna. En slags dubbel bestraffning tänker jag.
Kram!