Att laga mat åt en samuraj
Man börjar för att det är roligt att ge
och fattar ingenting när första hugget kommer.
Nu är han arg för att jag satte lime i pastasåsen.
Jag borde ju fatta att han ville ha bacon i och inte någon vegetarisk skit.
Och till bacon kan man ju för sjutton inte ha lime, är jag dum i huvudet?
Sen äter han under tystnad.
Mumlar surt som svar när jag försöker prata.
Vad gör jag?
Låter tuggorna växa och tror på något sätt att allt är mitt fel.
Det kan ju inte vara roligt att få lime till bacon, stackars samuraj.
Och jag kan ju kanske inte det här med mat, tänk vad han får stå ut med lilla samurajen.
Så jag bestämmer mig för att vara lite extra snäll nu.
*
Har du som jag tagit ansvar för hans dåliga beteende? Bett om ursäkt för någonting som egentligen var hans fel? Hans oberättigade attack?
Unapology - Yohanna Troell
Har du som jag tagit ansvar för hans dåliga beteende? Bett om ursäkt för någonting som egentligen var hans fel? Hans oberättigade attack?
Unapology - Yohanna Troell
Hej syster!
SvaraRaderaDet där med måltiderna...
Min man har alltid tyckt att eftersom vi alla är samlade, så kan han ju passa på att prata om ALLT. Så jag får veta hur mycket jag har sårat honom, hur dum jag är som uppfostrar barnen fel, hur löjlig jag är som tar illa upp för den o den saken, att det är mitt fel allt som har gått fel, om jag hade lyssnat på honom och gjort som han sa... o.s.v. Inte undra på att jag har magsår! Men när man är mitt i det så tar man på sig all skuld och säger: "jag får anpassa mig lite till, då går allt säkert bättre".
Puh.
Usch, vilken motsats till en trevlig måltid. Vad tärande. Det som ska vara familjens mysiga stund ihop, och så förstör han allt. Det är precis så, man vet att det tillfälligt kan kännas bättre att ta ansvaret och blunda för de sårade känslorna. Men till sist är allt bara ångestladdat.
SvaraRaderaFör det är ju han som gör fel, och fel igen, mer och mer fel. Hur ska man själv kunna stoppa det när han inte vill stoppa det?
När poletten trillar ner känns det tydligt, men just då, jag vet precis hur det är. Man klarar inte att se hur elak han är. Kanske för att man vet att man då måste lämna.
Kram!