Efter gårdagens dust med kollegan finns ilskan kvar, men ikväll förenas den med en stor glädje. Jag är så glad eftersom jag inser att han inte har någon makt över mig. Innan det här hände hade jag ett visst mått av respekt för honom, då hade han även en viss makt. Men när jag tappade all respekt för honom igår förlorade han också all makt över mig.
Jag vet att i varje trovärdighetsmätning slår jag honom med hästlängder, bara jag behåller mitt lugn. Och vetskapen om det får mig att le stort och hjärtligt. Ja, det är ett visst mått av skadeglädje, eller inte bara ett visst. Det är en jublande skadeglädje. Men det är okej, för han har förtjänat det.
Jag vet också att jag inte skulle ha reagerat så känslomässigt kraftigt om det inte var för det jag har gått igenom. Jag har helt enkelt blivit allergisk mot andras skit. Jag tänker inte ta mer nu.
Vad skönt det är att känna så. En styrka som är så enorm inuti. Men styrkan den bygger inte på skadeglädje. Den bygger på min förmåga att älska andra människor och min tro på mig själv.
Känn efter nu, sitt helt lugn. Andas djupt, låt ryggen bli rät samtidigt som du andas in och ut, lugnt men bestämt. Efter det, när du har gjort det en stund. Andas normalt och känn efter. Känner du din styrka? Känner du en bit av den? Det är bara början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar