Jag tror att det som har varit svårast för mig var att inse att jag inte kan göra mer, att jag aldrig kommer att kunna nå fram. Att han antagligen aldrig kommer att få hjälp att förändra sig, eftersom han inte vill förändra sig.
Jag har alltid sett mig själv som en engagerad och empatisk person som inte ger upp om folk. Det är tufft att inse då att det enda rätta är att helt klippa av. För om jag sträcker ut handen det minsta lilla är han där och hugger igen. Han vill inte ha min hjälp, därför ska jag inte längre känna ett ansvar att hjälpa honom. Jag är fri från ansvar. Fatta vad skönt det var när jag insåg det!
En naturlig del i processen är att det finns tvivel. Han har ju faktiskt satt allt ur spel. Fått dig att tro att det du har tyckt, tänkt och känt varit fel. Du kommer att trilla tillbaka dit.
Men när det sker. Leta i ditt huvud: visst känner du väl igen vad som är hans röst och vilken som är din?
När du gör det kommer du innerst att veta att det är du som har rätt.
Viktigast av allt. Du är inte galen. Skäms inte. Det är han som borde skämmas.
*
Vad tvivlar du på?
Vad får dig att tveka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar