Eftersom jag vet att fler funderar över det här vill jag säga att jag ibland ställer mig frågan: varför började jag först i slutskedet berätta mer ärligt om hur jag hade det? I mitt fall har det flera förklaringar. Ett var att jag skämdes. Någonstans visste jag att det inte stod rätt till men jag kunde bara inte se mig som utsatt, jag kunde inte erkänna att han hade övertaget. Jag skämdes eftersom jag i början basunerat ut att det här var mitt livs kärlek, så var han sån här... I efterhand inser jag att den där skammen hängde ihop med det han fick mig att tro: Att jag hade en del av ansvaret.
En annan förklaring är att jag alltid har varit självständig och inte velat be om hjälp. Till och med tandläkaren drar jag ut på. Jag har levt i vanföreställningen att jag måste klara allt på egen hand. Alltså skulle jag också klara av att få ordning på min egen relation.
Jag vet att för vissa försökte jag berätta. Men den väninna som jag vände mig mest till bortförklarade alltid, förringade och skojade. Hon klarade inte att höra och orkade inte se.
Vad såg omgivningen? Det värsta är att flera av dem såg saker som var fel. Men eftersom jag teg så förstod de inte vidden av det. Andra var förbannade på honom, men vågade inte lägga sig i. Och sanningen är att jag inte vet om jag skulle ha lyssnat på dem. Jag kanske bara skulle ha knuffat dem ifrån mig. Och någonstans finns det en kärna här. Jag var antagligen inte redo att möta deras reaktioner. Innerst inne visste jag att det var fel, om jag berättade om det skulle det bli uppenbart att det var så, de skulle uppmana mig att gå, men jag var inte redo att lämna.
Vad hände när jag inte sa något? Jag bildade en distans mellan mig och de människorna jag brydde mig mest om. Eftersom ingen av dem såg hur jag hade det kände jag mig avtrubbad och ensam på ett sätt jag inte kunde begripa eftersom jag hade människor omkring mig hela tiden.
Det jag närapå har lärt mig nu är att inte låta skammen sätta munkavle. I framtiden kommer jag att kommunicera om mina rädslor och min oro. När jag äntligen vågade berätta så släppte jag andra nära igen. Alla som reagerade sunt stärkte mig. Några reagerade fel. De släppte jag. Båda utvecklingarna var det enda rätta i det långa loppet.
Hur har ni gjort? Har ni pratat med andra? Hur tog de det i så fall?
I början berättade jag inte för hade jag gjort det så hade jag skämts för mycket inför vänner, eftersom jag inte var redo att lämna.
SvaraRaderaSenare berättade jag lite för några vissa nära men det var då han började i terap, manscenter dit män går som brukar våld mot sin kvinna.
Då blev det liksom inte så hemskt, han skulle ju söka hjälp och så hade vi det så bra förövrigt.( korta perioder)
Efter det när behandlingarna inte fungerade så sa vissa att du måste försöka lämna honom, men det var inte lätt i alla fall. Det är nog bara vi som vet hur krokarna kan sitta fast så hårt i hjärnan.
Känner mig inte bekväm med att berätta för alla idag heller utan endast dessa som känner mig riktigt väl.
Lämnade efte nyåret efter 7 år med honom
Kanske jag i framtiden kan pratat fritt om det, vet inte. Har stött på att inte bli trodd när jag berättat men det var av en kvinna som jag i dag inte har någon kontakt med.
Det är bara en handfull nära väninnor som vet om det+ min mamma.
Kram Mimmi
Jag känner igen mig. Det är många jag inte skulle berätta för och jag tror att det får vara så, så länge. Än så länge är jag inte stark nog att vara med människor som skulle ifrågasätta upplevelsen. Situationen är ju så svår att förstå för människor som inte har varit där. Då kan man få många jobbiga frågor.
SvaraRaderaSom en före detta vän som ifrågasatte min upplevelse med just det, att jag inte hade sagt något tidigare. Henne bröt jag med till sist. Hon klarade inte av att se situationen som den var.
För varje ny person krävs också så många förklaringar. Jag tänker att det är viktigt att känna att man inte är skyldig att berätta någonting. Man berättar bara för dem som man tror kan hjälpa en framåt, för dem som hör och inte skräms av det. Sen, när jag är helt uppbyggd igen, då kanske jag känner annorlunda. Då kanske jag skriver en bok eller något. Men då ska jag bo i en annan stad än honom. Som det är nu riskerar allt jag berättar för andra att läcka tillbaka till honom.
Därför är det bäst att berätta för dem man litar på. En handfull personer räcker bra bara de kan se hela situationen och stötta dig i ditt beslut.
Du har så rätt med de där krokarna, jag kan förstå att andra inte förstår det, men det är smärtsamt när det går så långt som att inte bli trodd, det ska man inte behöva stå ut med.
Vad bra att du gick. Om du har haft tålamod att vara med under hans behandlingar har du verkligen gjort hundra gånger mer än vad någon någonsin skulle begära.
Berättade för vissa men fick egentligen väldigt lite stöd. Ingen bekräftelse på att det som pågick var misshandel. Vad mycket skuld och skam man tar på sig då man blir utsatt. Även om man kanske teoretiskt vet att det är fel så fortsätter man ändå att älta vad man skulle kunna göra annorlunda, så kanske man blir behandlad väl :S
SvaraRaderaJag vet, tyvärr gör man det. Men det går att komma till en punkt där man accepterar. Där man kommer fram till att det man har utsatts för var hans fel, inte ens eget. Men jag tror också att man behöver se på sitt beteende: Vad kan jag lära mig, hur kan jag se till att inte hamna här? För nej, det ordet kan vi bara säga på egen hand. Nej är ett aktivt val. Ja är ofta ett passivt val, man bara glider med.
SvaraRaderaTill sist, dit jag tänker nå, ska det inte spela någon större roll vad omgivningen tycker. Bara jag i hjärtat vet. De som inte förstår, inte alls förstår alltså, de kanske ska få en mindre roll i ens liv än vad de har. Det finns andra människor där ute som förstår, och genom att rensa i alla sina relationer, stå upp för sina behov även gentemot vänner så öppnar man för nya möten. Jag kallar det inte ensamhet, även om det ibland känns väldigt ensamt. Jag kallar det utrymme för nya personer. Personer som bemöter mig på ett bra sätt.
Stor kram, du gjorde ingenting fel. Du hade inte kunnat göra annorlunda.
/syster
"Vad hände när jag inte sa något? Jag bildade en distans mellan mig och de människorna jag brydde mig mest om. Eftersom ingen av dem såg hur jag hade det kände jag mig avtrubbad och ensam på ett sätt jag inte kunde begripa eftersom jag hade människor omkring mig hela tiden."
SvaraRaderaDet här är så sant. Jag kan inte påstå att han gjorde så att jag blev isolerade, att han hindrade mig från att träffa folk eller något. De gjorde han inte. Tvärtom. Men till slut var det på hans vilkor, på det sättet att jag upprätthöll fasaden av den lyckliga familjen var det aldrig någon djupare kontakt eftersom jag inte kunde prata öppet och ärligt. Allting stannade liksom ytligt. Och ja, jag blev isolerad och kände mig jätte ensam!
Det är just så, de är så skickliga på att göra det subtilt. Gå in i hjärnan på en och styra en in på vissa vägar. Jag kommer att återkomma till det i ett inlägg framöver. Jag tänker nu på den subtila svartsjukan: Även om han inte uttryckligen gör en scen av att man umgås med andra eller har nära vänrelationer (som en del av de här männen ju uttryckligen gör) finns det många beteenden som har samma effekt. Nämligen att man steg för steg isoleras, med skillnaden att man då tror att man gör alla val själv.
SvaraRaderaMen det som är skönt är att det aldrig är försent. Man har en ny chans och ofta kan andra förstå till sist varför man agerade som man gjorde. När man öppnar dörren kommer de äkta vännerna som förmår att kliva in igen.
Och jag tror att man måste vara förstående inför sig själv. Det är inte lätt att berätta när man inte har insikt. Och insikt får man fullt ut först när man klipper.
Hej!
SvaraRaderaDe enda som visste om min situation var min mamma och en av mina bästa vänner. Dock förstod dom nog aldrig riktigt förrän nu att han inte var/är en snäll man.
Vi spelade också och satte upp en fasad utåt mot vänner, bekanta och arbetskollegor.
Jag hade sådan ångest när han lämnade mig. Jag visste inte hur jag skulle dölja det för mina kollegor på jobbet. Vad skulle dom säga? Gud vad pinsamt, han har lämnat mig....alla fick rätt i det dom sagt, att det inte går att ha ett förhållande med en kollega. Tänk om dom får reda på att det är min svartsjuka som har orsakat vår separation tänkte jag och var livrädd för att någon skulle få veta att det hade gjort mig så ledsen och sårad när han hela tiden valde att umgås med våran kvinnliga kollega istället för med mig.
Sen bestämde jag mig.
Jag skickade ett mail till honom där jag frågade om jag skulle sluta hoppas på oss.
JA! fick jag till svar.
Då lade jag ut på Fackebook att jag var singel trots att jag hade varit singel i flera månader redan och ljugit för allt och alla. De trodde att vi fortfarande var tillsammans. Inte ens sina bröder hade han talat om det för. De hade hjälpt honom att renovera hans nya lägenhet men till dom sa mitt ex att vi hade köpt lägenheten tillsammans för att renovera upp den och sedan sälja den med vinst.
Han blev rasande när jag lade ut på FB att jag var singel men det var lite av en befrielse, jag slapp ljuga längre.
Efter det började jag berätta för mina arbetskollegor vad jag varit med om och de var chockade. Dom hade misstänkt att mitt ex inte behandlade mig väl med de hade aldrig kunnat anat att han var så knäpp.
Nu har jag en väldigt nära relation med mina kollegor, jag har märket att de nu vill umgås med mig och att de tycker om mig....nu efter att jag har öppnat upp mig för dom. Det känns bra.
Dock har en del svårt att greppa och förstå hur han är som person, men jag vet ju. Jag antar att det är för att vi inte är som han. Man kanske har svårt att föreställa sig att en människa kan vara så kall, utstuderat elak och kontroll- och hämndysten mot andra som dom säger sig älska.
Kram
Hej fina! Vad bra att du börjar berätta. Det är viktigt att göra det, för andras reaktioner på det man har upplevt kan hjälpa en att se hur fel han har agerat.
SvaraRaderaOron för vad de skulle tänka om dig och skammen att berätta är något vi alla har gemensamt som har varit i den här typen av relationer. Men bit för bit inser man hur lite av skammen som är ens egen. Att det är hans skam man klär på sig och tar ansvar över, vilket blir så fel, han skäms ju inte, han har ingen förmåga att känna genuin ånger.
Det är precis som du säger, först när man vågar visa vem man är så öppnar man för folk att kliva in. De som tror en och lyssnar, de förtjänar en plats i ens liv. De som misstror, de vet bara inte bättre, lyssna inte på dem.
Tyvärr vännen är det just så här: vi är inte som våra ex. Vi har empatisk förmåga, vi vill nå fram, vi vill det bästa för båda, de agerar rent egoistiskt. Och visst är det jobbigt att folk har svårt att förstå hur någon kan vara så illvillig. Men det är ju också ett tecken på att de tror alla andra om gott. Precis som du och jag gjorde en gång. Den tron och människosynen är väldigt fin, men kan skada oss när vi möter illvilliga människor som inte alls ser på världen på det sättet. Därför behöver vi nu vakna upp och lära oss att skilja mellan de illvilliga och de välvilliga.
Som tur är, på det stora hela, så är de välvilliga så många fler.
KRAM!