Jag vet att det var rätt.
Det är inte det som får mig att vackla.
Kanske är det lite som att komma till ett nytt land.
Även om man behärskar språket en aning får man jobba väldigt hårt med allt som är vardag för andra.
Vissa dagar är allting spännande och nytt andra längtar man bara efter ett hem där man inte behöver anstränga sig men det hemmet känns hemskt långt borta.
Det finns ingen puttrande kastrull att bli inbjuden till en torsdag. Det finns aldrig någon puttrande kastrull om man inte själv sätter igång den.
Och invånarna i det nya landet förstår inte hur en som skrattar nästa dag kan känna sig så främmande och utsatt.
Invånarna i det nya landet förstår inte hur en som är så stark att hon tog sig till en ny kontinent i nästa stund inte orkar ta ett enda initiativ.
Hur det känns som hebreiska när man ska förklara sig.
- Omöjligt att ge sig in på.
Fast några förstår och när det inträffar och man får vara med dem är det som att träffa landsmän i främmande land: ingenting känns svårt och man kommer ihåg vem man själv är. Man kommer ihåg vad man har åstadkommit och får ny vind att fylla seglen med.
*
Så här kändes det några veckor efter separationen, och ännu ibland kan det kännas så. Talar människorna omkring dig ditt språk? Förstår de dig?
Hej Syster!
SvaraRaderaJag har under hela mitt förhållande med mitt ex haft min mor som stöttesten.
Jag har inte velat belasta mina vänner så hårt...älskade mamma, gud vad hon har ställt upp på mig, lyssnat och lyssnat.
Från dag 1(eller iaf efter 3 mån ) har jag i princip ringt, säkert 1 gång i veckan , och grinat i telefonen för att vi har bråkat etc.
Under de åren jag var tillsammans med mitt ex var det nog ingen som förstod.
Jag var väl inte så tydlig när jag berättade heller antar jag, jag fokuserade bara på min svartsjuka, att det var mig det var fel på och det var det jag berättade för människor runt omkring.
Jag hade allt jag önskade mig och jag kastade bort det frivilligt genom att vara svartsjuk...så var det nog många som såg det inkl jag själv.
Att det var min svartsjuka som förstörde allt.
Alla sa åt mig " Sluta Jessie, sluta vara svartsjuk, hur svårt kan det vara, lägg ner det bara, bry dig inte, lägg ingen energi på det"
Det fick jag ofta höra och allra mest från min mamma, hans mamma och honom.
Jag försökte förklara för min mor att jag vill så gärna sluta reagera och visa min svartsjuka men det känns helt j*vla omöjligt. "Vad fan är det för fel på mig? " tänkte jag. Jag var såå oerhört frustrerad!
Jag kunde sluta röka men jag kunde inte dölja min svartsjuka. Jag kände mig helt dum i huvudet och ingen förstod mig.
"Du kämpar och försöker inte tillräckligt hårt Jessie" "Om du verkligen vill att förhållandet ska fungera så slutar du nu"
Idag när jag har berättat lite mer ingående för min mor, vänner och kollegor så verkar dom förstå lite bättre.
Jag tror inte att dom förstår hur förvirrad , frustrerad och hjälplös man känner sig i ett sådant här förhållande men det bekräftar i alla fall de jag berättar.
Att det han utsatte mig för inte var bra.
Kram
Oj, vad ensamt det måste ha varit. Men det ensammaste i efterhand tycker jag i alla fall är att tänka på att inte ens jag själv stod på min sida. När man börjar göra det känns det faktiskt som att man har fått sällskap igen.
SvaraRaderaDet är hemskt skönt att få bekräftat från andra att vissa beteenden var fel. Men det kan också vara frustrerande att det tar sådan tid för andra att förstå det man själv har insett. Men tids nog kommer säkert många ikapp. Till dess är det bra att vi stöttar varandra. Kram!