Små och stora människor

I de flesta människor bor det en liten människa och en stor människa.
Den lilla människan skapar sig makt genom att trampa ner andra.
Den stora människan tar sig fram genom att ge, genom att ge kärlek.

Den lilla människan kan egentligen aldrig bli större, den kan aldrig växa, den kan bara klamra sig fast vid sina fula tekniker.
Ändå låter många människor den lilla människan styra över dem.
Därav kommer all jäkelskap, alla manipulationer, alla elakheter till för att stuka andra.

Den stora människan växer däremot så fort den möter och delar med andra stora människor, den kan bara bli större och större.

Ändå lever många i villfarelsen att det är den lilla människan som är mäktig och stor. De ser inte hur mycket starkare den stora människan är utan behandlar den sidan som om den vore en slags svaghet.

Jag kan alltid se den stora människan i en person. Men hos allt för många sitter den fängslad och kan bara blicka ut mellan gallren som den lilla människan har satt upp.

Mitt i småsintheten kan man se en ärlig blick skymta förbi. Som innerst inne vill älska och bli älskad.


Då värker det i hjärtat att jag inte kan komma förbi den lilla ettriga jäkeln som härskar och har makten.
Samtidigt som det hjälper mig att veta att även om den försöker sätta sig på mig eller sätta sig över mig så är det i själva verket jag som är stark.

Jag är den stora människan, som ingen kan sätta bakom några galler. Och som ömt vyssjar sin lilla människa. Så att den allt som oftast gör det enda den kan känna sig tillfreds med: sover.