Det allra värsta är samurajen
som hoppar fram
när jag påtalar problemen för dig.
Han skrattar åt parterapi och kallar mig känslomässigt svag
Han rackar ner på mina syskon, mina vänner, mina åsikter, mina värderingar.
Han säger att jag är ful och uppmanar mig att göra slut
och det som är värre än värst är att allt det där får mig att vackla och gråta
så att han kan peka finger och säga att han hade rätt, jag är allt lite störd och svag
och sen säger han åt mig att hålla käft. Att han inte orkar se eller höra mig mer.
Och jag har återigen tappat tråden.
*
Känner ni igen situationen? Kan ni se att det inte är konstigt att man blir totalt bortkollrad? Stressad? Allt han gör syftar till att slippa undan, att trycka till dig. Det finns ingen kommunikativ vilja.
*
Känner ni igen situationen? Kan ni se att det inte är konstigt att man blir totalt bortkollrad? Stressad? Allt han gör syftar till att slippa undan, att trycka till dig. Det finns ingen kommunikativ vilja.
Hej Syster!
SvaraRaderaNu skrattar jag lite för mig själv...igen!
Återigen delar vi samma upplevelse och jag känner såå väl igen mig i det du skriver även här.
Mitt ex sa exakt samma saker som du beskriver ovan och uppmanade också mig att göra slut etc och att han hade rätt, att det var jag som var störd. Utvecklingsstörd var ett ord han använde ofta för att beskriva mig.
När han inte längre ville prata med mig så "drog han ned rullgardinen" och sa att han hade tappat intresset att prata med mig. Pratade vi i telefon så lade han på i örat på mig efter att han sagt att han tappat intresset att prata något mer med mig. Det kunde han göra även om det var han som hade ringt upp mig.
Usch. Återigen. Inte inte okej att han kallar dig för sånt. Jag känner igen rullgardinen också. Han kunde mitt i allt säga att "nu har i alla fall jag pratat färdigt om det här" och bara gå ifrån en angelägen diskussion.
SvaraRaderaHan kunde också bli hotfull, "Om du säger ett ord till vet jag inte vad jag gör", eller "jag tål inte att se dig mer eller att höra dig mer". I båda fallen blev jag paralyserad, jag vågade inte göra något eller säga något på väldigt länge. Gick undan och gick som i dvala med en stor stor ångest. Tills jag kröp fram till honom och bad om förlåtelse, för att ångesten skulle hävas. Men den hävdes förstås bara för stunden och allt det jag verkligen kände och tyckte tryckte jag ner i magen.
Att inse att han gjorde allt det här med flit är viktigt men jobbigt. Att inse att människan man älskade var kall och onåbar är det enda rätta men också smärtsamt.
I dag ser jag just hur sjukt det var och vilken äcklig cirkel det blev:
I början avfärdade han ju mina argument med att jag var känslomässigt instabil. När jag inte vek mig brassade han på med så hemska ord att jag till sist började gråta. Då kunde han skratta och säga: haha, vad var det jag sa, du är ju instabil, helt sjuk.
Då tyckte jag att jag bevisade det han sa med mina tårar. Men jag var inte instabil. Jag reagerade sunt på ett sjukt beteende. Det samma gäller dig, att dina reaktioner var normala, hans beteende uppenbart stört. Så sjukt och så illa har han betett sig.
Och du, innest inne är du trettio gånger större och bättre än honom. Nu gäller det för dig att hitta nycklarna till att känna det, att inse det. Hur stor och vacker du är.
Det där med att han bara går därifrån blev jag också utsatt för, det är så kränkande på något vis.
SvaraRaderaDet man säger, som man tycker är viktigt, betyder ingenting alls för dom. Man betyder ingenting som människa/partner för dem i de lägena.
Och det där med att de häver ur sig att de aldrig mer vill se en eller ha med en att göra var också vanligt förekommande i mitt förhållande. Så klart blir man ledsen, rädd och osäker. Man älskar ju honom och vill ju att allt ska vara bra, så därför kryper man tillbaka för att be om förlåtelse och ursäkt.
Jag minns en gång när vi skojbusade på sängen.
Han stoppar upp ett finger i rumpan på mig, jag stretar emot, tycker att det är obehagligt, men spelar med ändå (dumt nog). Han försöker efter det stoppa upp fingret i näsan på mig. Jag stretar emot och tillslut tycker jag att det blir obehagligt och jag börjar gråta.
Han släpper mig...men inte för att säga "Herregud, förlåt, det var inte meningen att du skulle bli ledsen". Istället blir han fly förbannad och skriker att det är typiskt mig att vara så sur, grining och negativ hela tiden. Sen stormar han ut ur lägenheten, rasande.
Jag grinar och ringer upp honom och ber om förlåtelse. Jag säger att jag aldrig ska göra så igen.
Jag kände också att jag bevisade det han sa om och till mig med mina tårar. Allt var mitt fel, det var jag som var instabil och bara ville bråka hela tiden.
Du beskriver det så bra Syster. Jag börjar mer och mer förstå och inse att han inte är den jag trodde att han var och att jag verkligen blev utsatt för psykisk misshandel. Det känns bra mitt i all smärta!
Kram
Åh, gullnos!
SvaraRaderaFy sjutton vilket sjukt beteende av honom. Jag vill till att börja med verkligen säga att jag förstår hur du hamnade i situationen att ringa och be om förlåtelse, även om det i efterhand nu är så tydligt att det är han som är sjuk i huvudet som ens gör något sånt, så har jag varit där du är. Bett om ursäkt för hans terror. Bett om ursäkt när han har hotat, eller gjort något annat oförlåtligt som att ignorera de människor som är viktigast för mig.
Men nu, nu ska vi sluta be om ursäkt.
Det som händer när man är på din plats, där du är nu, är att hela världsbilden snurrar, det kan kännas väldigt förvirrande. Man kan vackla och tro att man inbillar sig eller överdriver. Men den rösten som pratar då är hans röst inte din. Den världsbild som håller på att formas nu är din egen, din rätta, utan hans skeva linser. Du börjar återgå till dig och lita på ditt eget synsätt, dina känslor, dina upplevelser. Men oj vad det snurrar, det är inte konstigt om man blir åksjuk i processen. Ibland kommer man tänka: Oj, tänk om det är jag som hittar på allt? Bara för att man är så van vid att ifrågasätta sig själv. Sin inre kompass.
Men när en världsbild snurrar tillbaka, det är en naturkraft som sätt i rörelse, ett uppvaknande. Jag upplevde det närmast som en pånyttfödelse.
Du är på rätt väg. Det är dig själv du ska lita på. Jag är hela tiden rädd att du ska tycka att jag trycker på för hårt, men jag ser att du har rätten på din sida. Jag ser att hans beteende har varit så fel.
Du formulerar det så bra, han är inte den du trodde. Det är klart att det smärtar. Men det är också en otrolig lättnad att känna att aha, jag hade rätt. Jag hade rätt, jag hade rätt att må dåligt. Det var han som fick mig att må dåligt.
Hela den här vägen när något i mig skrek att något var fel så var det inte mig det var fel på, det var verkligen något som var fel. Väldigt fel. Han.
Kram!