Tänker du att han kanske hade rätt när han sa att du var galen?
Att du kanske inbillar dig, får för dig saker, överreagerar precis som han sa?
Det kan kännas så när hela världsbilden snurrar tillbaka på rätt och det går fort. Man byter synsätt på allt på en kort tid.
Men ställ dig då frågan: La han någonsin armen om dig och sa, "Älskade vän, jag är bekymrad över att du verkar må dåligt, ska vi söka hjälp hos någon som kan hjälpa dig att få ordning?"
Nej, just det. Om ni hade det som jag så var det bara vid vissa situationer han sa att jag var galen. Det kunde komma oprovocerat och helt malplacerat för att få mig att känna mig osäker, det kunde komma när han kände sig kritiserad eller det kunde komma för att avleda mig från något viktigt som jag ville ha sagt. Sist och slutligen sa han det när jag stod på mig, inte vek mig, för att rubba mig och tyvärr för att han tyckte att jag förtjänade det för att han visste att det gjorde så ont i mig.
Så: Om det hade varit så att han faktiskt tyckte att du var galen, då hade det enda sunda beteendet från hans sida varit att uppmuntra dig att söka hjälp. Men det gjorde han förstås inte, sannolikt insåg han nämligen att det han sa inte höll och att en terapeut eller psykolog antagligen snabbt skulle genomskåda det och se vem det var som egentligen gjorde fel.
(I det här fallet vill jag göra en reservation, det kan ju hända att han uppmanade dig att söka hjälp för vissa problem och att psykologen var inkompetent och missade det som egentligen var fel. Jag måste klargöra det: Allt det jag säger stämmer för mig men kan inte stämma för alla. Så ta till er av det som magen gillar. Okej?)
Kram!
Hmmmm, jag minns att han tyckte att vi skulle gå i parterapi i början av vårat förhållande. Vi gick en gång sen fick det vara bra tyckte han. Han var orolig för att jag skulle dra upp vårat sexliv för terapeuten, vilket jag aldrig skulle ha gjort :)Så vi (läs han) vände i dörren hos terapeuten inför vårt andra möte.
SvaraRaderaEfter det har jag bara fått höra att jag inte ska "lasta min skit" på honom om jag har mått dåligt av något eller varit ledsen.
Jag kände mig verkligen inte älskad eller lyssnad på när han sa så...usch...som om mina känslor och tankar inte var viktiga. Mitt mående och hälsa var helt oviktigt för honom inser jag idag, även om den insikten gör ont.
Kram
Intressant att han var nöjd efter en gång... Jag tycker att det låter som att han insåg att han inte hade kontrollen över situationen när ni var där, med tanke på att han blev orolig över vad du skulle säga. Tror du att det stämmer?
SvaraRaderaOj, jag känner verkligen igen det där, att det inte fanns utrymme för några nedstämda eller arga känslor hos mig. Han kunde ge mig en pliktskyldig kram när jag var riktigt ledsen, men samtidigt sucka uttråkat eller spänna sig. Jag kände det som att jag alltid skulle vara glad, annars hade han inget tålamod alls...
Vännen, det hemska är att du var inte lyssnad på. Den känslan var helt rätt. När vi inser det inser vi också varför vi inte ska ge oss in på fler förklaringar. Han kommer aldrig att lyssna eller vilja förstå.
Jag kan inte tillräckligt om den psykologiska förklaringen. Men känner du igen dig i att han i stort bara såg till sina egna intressen i er relation?
Han tog vad han behövde och struntade i resten. Och kan du, om du släpper fram smärtan känna att i botten finns en ilska? I så fall, känn vilken enorm styrka som sitter i den ilskan. Släpp fram den också.
Kram!
Hej!
SvaraRaderaDet kan vara så, han är väldigt pedant och vill gärna ha kontroll.
Jag minns att jag hade tagit upp att jag gärna hade lite förspel när det kom till vårat sexliv, det var väldigt mkt pang på rödbetan om jag säger så....typ jämt!
Han tog iaf illa vid sig och sa att han kan inte ha förspel i 40 min "för då har jag tröttnat för länge sedan"
Var han fick 40 min ifrån har jag ingen aning om. Vidare sa han " du kan väl gå in i sovrummet och börja själv så kan du ju ropa på mig om 40 min"
Det var bla det han trodde att jag skulle ta upp, helt galet.
Att jag inte fick vara arg, ledsen eller upprörd över något känner jag så väl igen! Jag skulle också hela tiden vara glad. Fick alltid höra att jag var sur och bitter. Att jag var negativ och bara ville bråka hela tiden. I nästa sekund så fick jag dock höra att han älskade mig, dessutom älskade han allt med mig, allt som var jag. Mycket märkligt eftersom han klagade så mkt på hur fel jag var som person.
Att han inte kommer att lyssna och förstå inser jag, han sa det bla rakt ut. "Jag kommer aldrig att förstå, jag vill inte förstå och jag bryr mig inte överhuvudtaget"
Han såg bara till sina intressen, ja :)
I sexlivet, i det vardagliga livet...i allt!
Han såg aldrig mig! Hela tiden var och är det honom det är synd om.
Jag börjar bli mer och mer arg när jag tänker tillbaka på allt som sagts och gjorts....ilskan är en stark kraft, den har gjort mig handlingskraftig :)
Jag har köpt en ny lägenhet (eftersom han köpte en ny lägenhet i samma trappuppgång som våran gemensamma ligger i som jag nu bor i) och jag flyttar om 1 månad. Jag ska även köpa mig en bil, så att jag kan röra mig fritt. Jag längtar så efter friheten att kunna åka var jag vill :)
kram
Om du någonsin har tvivlat på om det var psykisk misshandel tycker jag att det låter som ett solklart fall!
SvaraRaderaTänk alltså, sexlivet, det var samma för oss. I princip exakt samma beteende som du beskriver. Oj vad besviken jag var första gången, jag kände ju en så stark attraktion i början och trodde att det skulle vara så bra, men det var platt fall. Jag ska ta upp det senare eftersom det här är ett område som det sitter långt inne att ventilera. Jag får en känsla av att du har känt likadant när du beskrev hur du inte tänkte ta upp det i parterapin. Egentligen hade det ju varit helt normalt att ta upp en sådan sak.
Synd om, ja, det är ett annat kapitel. Det fanns ju alltid bortförklaringar till att han betedde sig illa, han var stressad, pressad, ledsen över något som hade hänt. Men det omvända var inte tillåtet: Att mitt beteende skulle påverkas av några liknande känslor. Det fanns inga giltiga ursäkter för mig vilket visar på bristen på medkänsla.
Det är bra att du har köpt en ny lägenhet. Nystarter är viktiga, och en bil är en fin del i frihetskänslan tycker jag också. Lek med inredningen. Jag har köpt en blommig soffa som jag älskar, extra mycket för att han inte skulle ha gillat den. Trots leder till stolthet :-).
Kram!