Men det innebär också att jag glömmer. Det är tydligt nu sedan jag äntligen fått varva ner och slappnat av till mitt egna jag. Min personlighet. Jag vet inte hur mycket frukostgröt jag har bränt. Hur många varma mackor som har blivit skorpknapriga och hur många tekoppar som står och blir kalla innan jag kommer på dem. Jag har torrkokat en kastrull med saltat vatten, låtit mängder av varm choklad koka över. Så blir det när jag slappnar av. Ibland kommer jag bara på något annat jag ska göra en stund och så fastnar jag i det.
Det här är förstås ingenting som jag är stolt över när det händer. De första gångerna förbannade jag mig själv storligen av gammal vana, gormade att jag är dum i huvet, helt störd, jävla mig. Sen kom jag på att det var han som talade då, inte jag.
Sedan dess försöker jag se på mina små misstag för just vad de är: små misstag. Det spelar ingen större roll. Jag säger "oj syster, det där var inte så bra, men det fixar vi" mjukt för mig själv i mitt huvud. Och jag ler varmt. Och jag känner att jag slipper stressen rusa då. Jag känner att det går snabbt att ställa till rätta.
Så öva på att ta fram din varma snälla röst när du talar till dig själv. Var mild och lugn, varm och vänlig. Ge det fina till dig själv. Le överseende om du gör en miss. Det är nämligen det kärleksfulla sättet att förhålla sig till misstag som han aldrig kunde ha. När du känner hur det känns att göra så, när du gör så mer och mer börjar det gå upp för dig att du är så rik och han är så fattig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar