Hej fina systrar!
Jag läser era kommentarer, men har inte möjlighet att svara just nu, men min känsla är att vi gör något fint här tillsammans, vi är på rätt väg, vi hjälper varandra i det och vi dömer inte varandra.
Jag har en skön solig läkande helg med fina vänner, där allt får existera. Det är så skönt och gör att framtiden känns mycket mera möjlig och spännande.
I vanlig ordning när jag är på besök hos folk numera får jag förvånade reaktioner när jag har diskat, jag gör det av bara farten. Städar undan snabbt. Sån var jag inte förut. Numera svarar jag på ett sätt som gör mig själv full i skratt "Ja, några fördelar ska man ha av att ha levt med en pedant". Sanningen är att jag har bättre ordning på saker numera än tidigare, innan honom och att jag faktiskt trivs med det. Samtidigt njuter jag av att lämna disken ibland, låta saker ligga där jag släppte dem. Jag vet att jag kommer att ta tag i det sen. Ingen granskar mitt hem, ingen dömer det. Jag behöver inte springa runt som en skållad råtta och ställa saker i ordning för att förekomma kritik.
Och det är så skönt att känna att man får vara ifred i sitt eget hem. Man har rätt att få vara i fred. Ett hem ska vara en viloplats.
Känner du igen dig i liknelsen den skållade råttan?
Kram!
Hej Syster!
SvaraRaderaSkönt att höra att du är på en bra plats med fina människor omkring dig :) Härligt!
Jag börjar undra om det inte är så att vi har varit tillsammans med samma man :D
Så slående lika händelser och beteenden.
Mitt ex är också pedant. Det ska vara kliniskt rent och "var sak har sin plats"
Han har tex alltid sina nycklar i höger jackficka. Alla saker på skrivbordet på hans jobb måste stå exakt "rätt" så som han har ställt upp dem. Jag brukade flytta på hans saker på hans skrivbord för att retas med honom och det tog två sekunder innan han hade flyttat tillbaka sakerna till sin "rätta" plats :)
Jag minns att han var på mig om hur jag hängde upp min badhanduk efter att jag hade duschat. "Va fan Jessie, har du tappat livsgnistan helt? Kan du inte ens hänga upp en handduk ordentligt? Den ska hänga rakt inte ihopskrynklad"
Jag minns också att jag kände mig tvungen att bädda sängen innan jag gick till jobbet (han började jobba 1h innan mig) så att jag skulle slippa få skit för att det aldrig var bäddat och att det såg ut som ett slagfält hemma när han kom hem.
Jag vågade aldrig sätta mig framför tv:n när jag kom hem från jobbet och var trött. Genast skulle maten börja lagas. Jag minns en gång, jag hade tränat 2ggr på en dag, och var så trött när jag kom hem på kvällen så jag satte mig framför tv:n för att vila lite innan jag skulle börja med maten. Det skulle jag inte ha gjort. Fick en utskällning för att jag inte hade börjat med maten. " Fan Jessie, du bryr dig inte om någonting, kunde du inte ens ha börjat med maten?"
Han hade problem med att han var tvungen att laga mat 2 dagar i rad ibland....det var för jävligt tyckte han. När jag lagade maten satt han framför datorn och hjälpte inte till det minsta men när han lagade maten så vågade jag inte göra detsamma. Jag kände mig tvungen att stå och assistera honom så att han inte skulle bli sur. Visserligen är det väl mitt eget fel att jag kände så men det var ändå inte kul.
Men jag håller med dig om att det är ganska skönt att ha blivit mer "städad" men det är också skönt att man städar, diskar och donar för sin egen skull och inte för att man ska slippa bli utskälld :)
kram
Hej! Tack för din blogg återigen, går in på den flera gånger om dan för att hämta inspiration. Lustigt att du säger att han var pedant, mitt ex brukade bli helt galen på mina vattenglas. Jag är en renlig och städad person sen innan, men jag minns att han alltid brukade gå i taket varje gång han hittade ett nytt vattenglas. Då brukade han hämta mig och be mig räkna antalet glas som nu fanns ute i lägenheten. Vi kom fram till att jag hade 3 glas utspridda och jag brukade lite förvånat och förvirrat skratta till, jag menar, vatten är ju inte direkt det mest svårdiskade eller särskilt hälsofarligt att låta stå framme. Han brukade ibland skrika på mig för att sedan upptäcka att jag faktiskt hade cider i det ena glaset och vatten i det andra. Till slut började jag anpassa mig men alltid med en viss frustration och motvilja.
SvaraRaderaJa, mycket finns det som man i efterhand kan reflektera kring och konstatera att han faktiskt var kontrollerande. Jag har aldrig riktigt kunna känna igen mig när det beskrivs att de ska vara "svartsjuka" för han visade aldrig ett tecken på det. Han verkade helt enkelt aldrig bry sig om mig tillräckligt mycket. Jag kunde stå och flörta med någon utan att han visade minsta tecken på att ha noterat eller brytt sig. Däremot ringde han mig kanske 3-4 ggr i timmen, så till den grad att jag fortfarande i dagsläget alltid har min telefon på tyst för att jag blir så stressad varje gång telefonen ringer.
Njuter lite mer för var dag som går av min nyfunna frihet, fastän det ibland känns lite ensamt... Men jag är ju FRI! Tänk! Tack för din blogg, massa kramar! /Clara
Jessie: Ja, det är otroligt hur mycket de har gemensamt. Så klart inte allt, men väldigt mycket. Mitt ex blev galen på om saker låg framme. När jag kom hem från jobbet brukade jag ränna runt lägenheten för att få ordning på den. Men då var det i stället fel att jag inte hade satt igång med maten. Började jag med maten fick jag alltid höra något om sakerna som låg framme när vi hade ätit klart. Hm, jag insåg det i skrivande stund att det ju var helt omöjligt. Han hittade alltid något att klaga på.
SvaraRaderaBesticken skulle ligga på hans sätt i kökslådan, kökstrasan hänga på hans sätt. Han kallade mig helt "jävla dum i huvudet" efter att vi hade bott ihop i en månad eftersom jag la slevarna och stekspadarna i "fel" låda (jag la dem högt upp eftersom jag vill ha saker jag använder mycket lättillgängliga och sorterar efter funktion). När jag inte förstod vad som var fel kom det fram att han tyckte att vem som helst fattar att man inte lägger metall-utrustning blandad med plast i lådorna.
Det slutade med att jag fick anstränga mig enormt för att följa hans ordning. Jag försökte förklara det någon gång, hur mycket energi jag la på det. Det kändes som att det tillfälligt gick in, han sa något om att han "inte ville ändra på mig". Men tyvärr fortsatte han mig att behandla mig likadant.
Clara: Ja, tänk att de alltid hittade något, hur man än försökte, inte konstigt att man kände sig otillräcklig...
ställ dina vattenglas överallt nu och le ;-).
Jag håller med dig, det blir ensamt, men en ensamhet som är så mycket bättre än hans kvävande behandling. Så mycket gott kan komma ur denna frihet när vi har tagit oss igenom det värsta.
Och mitt ex var inte heller svartsjuk på det sättet, men han utövade en typ av svartsjuka som jag ska beskriva i bloggen framöver, kanske stämmer det på dig också!