Funderar över att jag kan uppfattas som för rörig och samtidigt som för formell, som för beslutsam och samtidigt som för obeslutsam av samma person. Kommer fram till att det är den personen som är rörig och obeslutsam, inte jag.
Hej syster!
I dag utsattes jag för äkta manlig härskarteknik av en kollega. Vi sitter i styrelsen för samma förening, där jag är ordförande och han är vice och vi har olika syn på det mesta, hur man ska vara, hur man ska lösa saker.
Han har dessutom stora problem med att det är jag som har valts till ordförande av föreningens medlemmar. I ena stunden säger han att jag måste vara tydligare och peka med hela handen. Men när jag väl gör det blir han sur och säger att jag inte tillåter några avvikande åsikter. Klassisk dubbelbestraffning: Hur jag än gör gör jag alltså fel enligt honom. Därför slår jag dövörat till och gör det jag tycker är rätt.
I dag gick han över alla gränser. Han har sedan januari haft uppdraget att ta fram ett förslag på en bestämd förändring inom föreningen. Varje möte har han kommit och sagt att han inte har gjort något. Så också i dag. Därefter skickade han ut en slarvigt formulerad enkät till medlemmarna där han inte tog med alla aspekter som vi hade diskuterat. När jag sa det, vänligt, men bestämt lackade han ur.
Jag fick höra att han var less på att jag drev mötena som en syjunta, att jag bara skrattade hela tiden och var rörig, ja den sämsta ordföranden som han har mött. Väl värt att notera att jag har skött alla mina åtaganden längs vägen, inklusive att påminna de andra om sina. Han har inte gjort någonting.
Det var en så uppenbart orättvis attack, men jag stod på mig, var bestämd och saklig trots att jag darrade av ilska över hans osakligheter.
Efterhand insåg jag att jäklar, ja, det är ilska jag känner. Den får mig verkligen att skaka. Men också att explodera av energi. Så när jag kom hem tog jag en löprunda i blötsnön som yrde så jag knappt såg något. Jag tänkte jävla jävla jävla idioter till män som inte tål när kvinnor är ödmjuka eller när de är starka, som inte tål när de är kloka eller kvicka, som inte tål när kvinnor sköter saker på sitt eget sätt och inte lyder deras order.
Och mitt i allt kände jag en sådan seger jubla i mig. Så går det när man får tillgång till sin ilska: Man blir stark och snabb och kämparvillig.
Och tänk va, att vi har uppfostrats till att inte visa ilska. Att arga kvinnor är något hysteriskt men arga män är något naturligt. Och samtidigt, när vi inte får bli arga, då gråter vi i stället. Och när man gråter blir man orkeslös och vill bara vara ifred. Man blir inte pigg, vaken och full i fan. Så elda under din vrede, som en klok person uttryckte det en gång.
;-).
P!nk – 18 Wheeler
Hej Syster!
SvaraRaderaBra där! :D
Visst växer man när man står på sig, inte ger sig och tar den plats man förtjänar?
Jag känner igen den känslan även om det var länge sedan, känslan av att ingen ska få trampa på eller köra över mig för att dom själva känner sig små och otillräckliga.
De senaste åren har jag dock varit en mes, en dörrmatta, som av skräck för att bli lämnad har vikt mig nästan helt för en annan person, dennes tankar, värderingar och synsätt.
Tagit till mig det som mitt ex har sagt, till mig och om mig, som en sanning. Låtit honom ”uppfostra” mig för att jag litade på att han visste bäst och ville mitt bästa, att han sa och påpekade saker i all välmening.
I efterhand så tror jag att han försökte göra om mig till någon jag inte är, han verkade inte klara av övergången från blind förälskelse till en fördjupning av vår relation.
Bilden av idealkvinnan krackelerade och han försökte förgäves få tillbaka den bilden genom att styra och ställa. Tala om för mig hur jag skulle bete mig och inte. Hur jag skulle prata, vem eller vilka jag skulle hälsa på etc.
Jag är inte perfekt men ett förhållande ”flyter” inte bara på utan öppen och ärlig kommunikation.
Han trodde det, att man inte behöver prata, man behöver inte diskutera eller ventilera saker för då hade man direkt ett problem och då kan man lika gärna bryta upp.
Så fort jag tog upp något som hade med vårat förhållande att göra, att jag ville ha lite förspel ibland tex, så blev det bråk och vi passade inte ihop enligt mitt ex.
”Ingen annan tjej jag har varit tillsammans med har pratat sex med mig eller haft synpunkter på sexlivet.
Man ska inte behöva diskutera sådant Jessie, det ska komma naturligt annars så passar man inte ihop”
Jag har fortfarande så svårt att släppa honom fast det har gått 4 månader sedan sista gången vi ”träffades”.
Hur lång tid brukar sådant här ta? Jag har aldrig blivit lämnad/dumpad tidigare i mitt liv så jag har ingen erfarenhet att luta mig tillbaka på.
(Jag har bara haft 2st riktiga förhållanden i mitt liv)
Kram
Hej fina du!
SvaraRaderaJa, det är sant, man växer och känner sig stark och det kommer du bit för bit att göra också om du vågar lita på dina egna instinkter, känslor och ditt omdöme igen. Det går inte över en natt, men steg för steg.
Jag håller med om att det är det de här männen gör, försöker förändra en. Det värsta är att man tror att om man ändrar vissa smågrejer så ska det bli bra, så man ändrar, sen är man inne på det farliga spåret och sakerna man ger upp blir större och större.
Jag tror inte bara att det handlar om att han vill få en till en idealkvinna, jag tror också att det är ett uttryck för kontroll, att han på något sätt växer när han märker att man anpassar sig efter honom. Som att anpassningen rättfärdigar hans beteende. Fast det gör den ju inte.
Visst kan det kännas så, att man har varit svag, borde ha vetat bättre. Men jag har upplevt att de tankarna blir en återvändsgränd. I stället försöker jag tänka att jag gjorde mitt bästa utifrån det jag förstod och visste. Jag kämpade allt jag kunde, för att jag trodde att det var rätt att kämpa. Nu har jag insett att det inte var det, men jag kan inte klandra mig för att jag inte hade den insikten då, jag var nog inte redo då. Så försöker jag tänka.
Det är inte konstigt att du har svårt att släppa honom när du ser honom på jobbet. Jag tror att en del av det kan vara just de känslor du kan ha kvar för honom, en annan del att du vill ha upprättelse, att han ska förstå hur fel han har gjort. Det är naturliga känslor tänker jag och de är inte farliga så länge du inte låter de svepa dig med. Så lite kontakt du bara kan och så mycket fokus på annat och på dig själv som du bara kan tror jag på.
Sen kommer du bit för bit att släppa. Pressa inte dig själv för hårt, döm inte dig själv, sitt inte och försök mät känslor mot hur lång tid det har gått, då tror jag att du riskerar att låsa dig i processen, förstår du hur jag menar? Det handlar om att försiktigt försiktigt släppa bit efter bit.
Till sist, när du är redo har du en distans till honom. Men helt neutralt kan du nog aldrig känna när du möter en person som har behandlat dig så illa. Eller kanske kan du det en dag, jag vet inte det, jag är inte där än i alla fall, även om jag tänker mindre och mindre på honom allt eftersom nya erfarenheter och upplevelser kommer.
Stor kram!
Hej!
SvaraRaderaMår inget bra idag :(
Mitt ex och vår kvinnliga kollega fikar i tid och otid. Hela tiden stöter jag på dom tillsammans och det gör så ont.
Nyss fick jag reda på att hon har tagit en massa kort på honom som han har lagt upp på sin facebooksida. Bilderna har han kommenterat med att det är hon som är fotografen. Det känns som en kniv i hjärtat.
Har jag haft rätt hela tiden? Har det alltid varit något mellan dom? Har min svartsjuka varit befogad ändå?
Eller gör han det här bara för att jävlas med mig?
Jag vet att jag inte borde lägga ner energi på dom två men det är så svårt när man har dom inpå sig dagarna i ända.
Jag kanske är löjlig som blir ledsen för dessa bilder men det tar hårt på mig.
Jag vet att jag borde tänka på vilken elak skit han är men samtidigt så saknar jag honom så otroligt mycket.
Skulle bara vilja gå hem och lägga mig under täcket och gråta!
Stora kramar!
Vännen, jag vet inte vad jag ska tro. Kanske är det något mellan dem, kanske gör han det bara för att komma åt dig. Oavsett vilket gör han det också så att han ska komma åt dig. Är du vän med honom på facebook? Eller henne? Säg upp vänskapen där och blockera dem, det är för svårt att inte sitta och kolla på sidorna om man bara har möjlighet. Fast jag förstår det som att en bekant har berättat det? Säg då vänligt men bestämt att du uppskattar omtanken men att du inte vill ha någon information om vad han gör.
SvaraRaderaAtt försöka ta reda på, det är så så frestande. Men man mår bara sämre, även om man inte får några svar, så försök att inte ta reda på. Försök att gå så långt bort som möjligt om du ser dem tillsammans. Spela oberörd. Försök det. Det blir inte roligt eller tillfredsställande att försöka provocera dig då, förstår du hur jag menar?
De gör fel, han har hanterat det här fel, innerst inne vet han det även om han aldrig för sitt liv skulle erkänna det. Så du behöver inte förklara det för honom.
Gå in på toaletten en stund och gråt om du kan. Det hjälper att släppa ut känslorna.
Styrkekram!
Tack för ditt svar, det värmer :)
SvaraRaderaDet är jag själv som har varit inne på hans sida *skäms* och kollat. Jag är inte vän med honom på Facebook längre. Han tog bort mig som vän för länge sedan, redan innan det var helt slut mellan oss. (För att jag var så jobbig som skickade sms i mobilen och mailade honom via outlook…vad det nu har med FB att göra )
Förut kunde man inte se hans bilder om man inte var vän med honom men nu har han gjort bilderna synliga för alla, även de som inte är vän med honom....därför kan jag se dessa bilder :(
Jag vet att jag bara mår sämre och att det inte ger mig några svar. Det hjälper inte mig på något vis alls. Jag ska inte gå in och kolla hans sida igen! Det lovar jag mig själv from nu!
Jag pratade med min vän om detta idag och hon sa: -Jessie, det är inget nytt, dom flörtar med varandra och det är samma saker som dom har hållit på med i flera år, under hela erat förhållande.
Idag vet jag att jag nog har haft rätt. Han har anklagat mig för att vara svartsjuk men min magkänsla har varit rätt hela tiden. De HAR flörtat och haft sig under hela mitt och mitt ex förhållande och nu har dom tagit det en nivå högre.
Fy för dom!
Vår kvinnliga kollega tyckte dessutom att jag betedde mig så illa mot mitt ex för att jag har börjat umgås med en av våra manliga kollegor, som för övrigt är min vän privat också. Så gör man inte tyckte hon och jag är så hemsk som utsätter mitt ex för det.
Jag har iaf inte utsatt mitt ex för detta under tiden vi var tillsammans, jag har börjat umgås med denna kollega efter att vi gjorde slut.
Att dom själva håller på, mitt ex och den kvinnliga kollegan, det är helt ok.
Det har iofs bara gått 3-4 mån sedan vi senast träffades så jag kanske får ta det lite lugnt och låta sorgarbetet ta den tid det tar
Tack för dina fina och kloka ord, dom hjälper verkligen!
Kram
Ja, fy för dem! Det är verkligen konstigt att hon inte hör vilken självmotsägelse det är. Fyfy.
SvaraRaderaDet är jättebra om du lovar dig det, först kan det kännas jobbigt, men försök att andas lugnt när du får impulsen att kolla och gå ifrån datorn en stund. Så märker du att kollimpulsen klingar av efter en stund.
Ja, fyra månader är inte en lång tid. Det tar den tid den har och kropp och psyke tar den tid de behöver. Så bli inte stressad.
Kram!