Jag höll ut i tre år.
Tre år och sex månader.
Jag kämpade hårt.
Först efteråt förstår jag hur hårt.
Det är så. Ju mer man börjar inse att man själv hade rätt och han hade fel, desto hårdare ter sig insikten om hur ensam man har varit med sin kamp. Hur ensam man har varit med alla sina känslor.
Jag tror att det är en fas man behöver ta sig igenom. Den du var då behöver att den du är nu ser henne. Ser henne i en lång rad olika situationer. Bekräftar: Oj vad jobbigt du hade det. Släpper fram känslan som pressades undan i den situationen. Klappar henne ömt på kinden. Säger: Bra kämpat, väldigt bra kämpat. Det är klart att det är naturligt att känna sig besviken över att man inte tog sig ur tidigare, att man hamnade här. Låt den känslan finnas en stund. Betrakta den. Låt den sedan klinga ut.
För hur skulle du ha kunnat göra bättre än ditt bästa?
Du ville ju tro på att han också ville dig väl innerst inne.
Nu vet du att han inte ville det.
Hans mål var att ha makt över dig för att kunna slippa se sin egen osäkerhet, otillräcklighet, skevhet.
Känner du dig ensam nu när allt har lagt sig? Även om du är bland folk som bryr sig? Det är inte konstigt. Du var ensam hela den tiden, med honom. Du var ensam tills du såg det. Men du är inte ensam längre.
Hur länge höll du ut?
Hej Syster!
SvaraRaderaDu beskriver det så bra.
Jag höll ut i 3 år men det var han som lämnade mig. Hade han inte gjort det så hade jag säkert hållt ut i några år till. Under dessa tre år har jag nog aldrig varit riktigt lycklig, förutom de första månadernas kärleksrus.
Han sa alltid att han älskade mig för att i nästa sekund klanka ner på mig. Hur bitter och negativ jag var, hur illa jag betedde mig mot honom och adra människor, hur jag alltid ville bråka, hur utvecklingsstörd jag var, vilken idiot till människa jag var....för att sedan säga "jag har alltid älskat allt med dig, allt som är du"
Jag tror att han gjorde mig en tjänst som lämnade mig, jag vet inte om jag hade klarat att lämna honom.
Du har en väldigt fin blogg och jag tror att många människor kommer att läsa den och finna stöd i den.
Stora kramar till dig!
//Jessie
Hej Jessie!
SvaraRaderaJag tror att du har helt rätt, att han gjorde dig en stor tjänst utifrån hur det låter. Kan du känna att du förtjänar så mycket bättre? För det gör du.
Ibland hjälper det att vara skadeglad tänker jag: I slutändan är det du som kommer att hitta en väg till ett bra liv, han kommer att stanna i sitt hörn, elak och eländig. Och om vi tillsammans blir starka kommer han inte att kunna göra samma sak mot någon mer.
Jag vet att det är delat, att man också kan känna sorg, men sorg är nära sammanknutet med ilska så jag tror att det är viktigt att få vara riktigt förbannad också. På att det finns såna idioter!
Stor kram tillbaka!
Jag har hållit ut i 9 ½ år, träffade honom då jag var 16 år och är nu snart 26 år. Varningstecken har nog funnits väldigt länge men det är först senaste halvåret som allt eskalerat (efter att vi köpt hus och flyttat ihop på riktigt). Nu kämpar jag med att våga ta steget att bryta mig loss. Är så rädd för ensameheten :( Men som du säger så har jag varit ensam i förhållandet väldigt länge...
SvaraRaderaKära du!
SvaraRaderaJag hoppas att du inte tycker att jag pushar på för mycket nu. Det enda jag kan säga är: Våga.
För det är precis som du är inne på just så, att du är ensam redan nu. Och så länge du väljer något som inte är bra för dig är du heller inte på din egen sida.
Den dag du vågar göra ditt val har du i alla fall dig själv, och det är väldigt mycket.
Det kommer att kännas ensamt. Men var inte rädd för ensamheten. Den ensamhet du närmar dig är en stillsam plats. En lugn plats där du äntligen kan läka. Det kommer att ta tid, ge det tid.
Men du kommer att bli hel igen.
Och du kommer att växa snabbare än du tror är möjligt.
Stor stor styrkekram!
Jag höll ut i sju år, anledning till att han nu lämnat mig ifred är att han försökt i ca två mån att få mig tillbaks.
SvaraRaderaJag har tack och lov stått på mig den här gången att jag aldrig går tillbaks igen. Han blev så otroligt hatfylld mot mig på telefonen de sista gångerna.
Det var så det slutade tillslut, med hat för att han inte fick sin vilja igenom, igen.
Åh, det är så fel och du ska inte behöva bli måltavla för såna negativa känslor. Mitt förhållande slutade också så, ju mer han insåg att jag snart skulle gå desto elakare blev han. Till sist var han helt hopplös. Då bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle förklara mig för honom. Han lyssnade ju aldrig, det var lönlöst och så fort jag öppnade och försökte nå fram tog han chansen att hugga.
SvaraRaderaJag sa helt enkelt till honom: Jag tänker inte förklara mer, men om du har några frågor får du gärna ställa dem.
Han blev helt ställd och kom inte på en enda fråga, för första gången tappade han helt målföret.
En person som inte kan formulera en enda fråga försöker inte förstå och har därmed ingen förmåga eller vilja att förstå.
Det var det som blev tydligt. Sedan dess har jag inte gett honom något. Svarat hemskt kort när vi har kommunicerat om praktiska saker. Utöver det brutit. Noll kontakt är det bästa, då vet du att han inte kommer åt dig.
Men vet du, jag tror inte att han fick sin vilja igenom. Jag tror att det var du som fick din vilja igenom. Han ville ha kvar dig under sin kontroll, men du tog över kontrollen över ditt liv när du bestämde dig för att bryta.
Hans hat var bara försök att få dig att vackla, men du stod på dig. Det är en stor seger vackra du. Vad stark och modig du är!
Jag höll ut i 4,5 år... Varför kommer jag aldrig förstå, men det är skönt att hitta en blogg som beskriver precis de känslor jag gått igenom.
SvaraRaderaTack :)
Jag höll ut i 6 år. 6 år, 1 månad och 3 dagar.
SvaraRaderaFrån det att jag var 19, tills jag var 25. Nu är jag 26 och har för första gången klarat 1 vecka utan ngn kontakt. jag är rädd, men så gladjag hittat hit! <3