Onödigt inköp

Han sitter lutad över köksbordet och sörplar upp Finrexinpåsarna som jag köpte.
Påsarna som han kallade onödiga när jag skaffade dem.
Han fnös åt dem och mest åt min omtanke.

Nu nyser han och påstår att han har feber
efter att ha varit på en veckas fylleresa.
Och så blir han arg när jag inte tycker synd om honom.

Men hur ska jag orka bry mig?

*

Flyttminne. Vi hade separerat. Jag bodde hos en vän. Jag hade tagit ledigt två semesterdagar för att packa före flytten. För att ostörd kunna vara i lägenheten när han jobbade. När jag öppnade lägenhetsdörren isade det sig i bröstet. Han var där.

Han hälsade med ömklig röst och påstod att han var sjuk. Han såg inte sjuk ut. Han hade just varit iväg på en flera dagars fotbollsresa vilket alltid innebar en massa supande. Jag var bara så arg och skärrad över att han var hemma och inte hade förvarnat mig. Jag började ändå packa.

Mitt i allt växlade hans vänliga men lidande attityd. Han blev rasande. Jag skulle packa mitt täcke men han blev arg för att han då skulle tvingas köpa ett nytt. Han behöll i princip alla möbler. Jag fick köpa det mesta nytt. Men det var en katastrof för honom att behöva köpa ett täcke. Anledningen till att han var arg var en annan skulle det visa sig, den ska jag berätta om en annan gång. Han skällde och skällde och sa att jag borde spärras in på mentalsjukhus. Jag sprang därifrån med det lilla jag hade packat. I den stunden lovade jag mig själv att aldrig mer i mitt liv vara ensam med honom. Än så länge har det hållit.

Jag kan fortfarande höra hans jävla sörplande av det där finrexinet (ett febernedsättande preparat som man rör ut i hett vatten, finns i Finland) som jag hade köpt. Gud vad han hånade mig när jag köpte det. Men sörpla i sig det kunde han.

Är du på väg att gå? Förbered dig på att hans bakhåll kommer så fort du lämnar ryggen fri. Var inte ensam med honom. Särskilt inte i hans lägenhet.