(Det här inlägget skrev jag till min vanliga blogg när rörelsen prataomdet växte sig stark. Men jag vågade inte gå ut med den under mitt namn. Nu är tiden mogen. Nu kan vi prataomdet, tillsammans, utifrån våra förutsättningar.)
Det var inte min första partner. Jag hade ditintills bara upplevt ett sexliv där båda ger och tar där min lust var lika central som hans. Där det var två kroppars dialog, där vi kunde #prataomdet.
Och jag var himlastormande förälskad så när det väl var dags trodde jag att det skulle vara lika himlastormande. Men det var uselt. Den kontakt och kommunikation som fanns i våra ögon var som bortblåst. Väl där handlade allt om honom och om hans kyla. Han drog helt enkelt över mig, utan känsla, utan ömhet, utan dialog. Jag var överraskad men övertygad om att det här skulle vi komma till rätta med. Han hade haft många tjejer men de hade väl helt enkelt inte vågat #prataomdet. Inte som jag visste att jag skulle våga.
Nästa gång tog jag mod till mig och förklarade lite av det som var grundförutsättningen för att jag skulle ha det bra också. Gången därpå lite mer. Små, små steg framåt skulle leda till den där kontakten trodde jag. Vi älskade varann så det var klart att vi skulle mötas.
Men mina försök att förklara för mig självklara önskningar (kyss mig, rör vid mig, gör inte så det känns obehagligt) möttes av korthuggna svar och suckar. Sen ingenting, ingen skillnad och fortsatt uselt och urtråkigt. Och Gud som jag försökte #prataomdet.
Tills en dag. Han sa: ”Men kan du sluta tjafsa, man tappar all lust!”. Frustrationen i rösten gick inte att ta miste på. Jag stod på mig varpå han drog sig undan. Han sexstrejkade. Han kallade mig oattraktiv, att jag inte var den typ han gillade, att jag var dålig i sängen. Och jag önskar att jag kunde säga att jag lämnade honom men i stället gick jag i fällan och försökte bevisa att jag visst var den där typen han gillade. Försökte göra det där som skulle göra mig attraktiv så att vi sen skulle kunna #prataomdet och fixa det, sökte mig till situationen trots att den aldrig gav mig det jag ville ha, gick med på saker jag tidigare hade sagt absolut nej till. Såg trots alla ansträngningar inte att det bara var jag som försökte få det att fungera. Han brydde sig inte om hur jag upplevde det. Han brydde sig bara om det han själv ville ha.
Det tog bra lång tid innan jag insåg att han aldrig skulle lyssna eftersom han inte ville lyssna. Hans usla prestationer som älskare hade inte alls att göra med att hans tidigare tjejer inte hade velat #prataomdet utan berodde på att han aldrig hade brytt sig om vad de sa.
Gick jag när jag förstod att det antagligen aldrig skulle bli på mina villkor? Nej, jag intalade mig länge att det inte var så viktigt. I och med det raderade jag hela min sexualitet. Jag gjorde honom och hans lust till det enda viktiga.
Tvingade han mig till det? Nej.
Manipulerade han mig till det? Ja.
Kan jag förlåta honom för det? Aldrig.
Kommer han någonsin att fatta hur fel det var? Kanske.
Kommer han någonsin att ändra sig? Troligen inte.
För ibland hjälper det inte hur mycket man än pratar om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar