Kom ihåg vackra ni.
Det hör till att vi snubblar till ibland.
Vi måste träna oss och ha tålamod.
Vi kommer att kunna göra liknande misstag igen, även om vi vet mycket bättre nu.
Då säger vi: Okej, det där gick inte riktigt som det skulle.
Sen säger vi: Okej, jag ska försöka att se om det går att göra det på ett annat sätt nästa gång.
Vi lär oss. Ibland sakta. Ibland snabbt. Vi kommer alltid att kunna hamna i en obehaglig situation på nytt.
Kanske ser vi först efteråt att vi lät någon trampa på oss, att vi vek oss, att vi inte stod upp för våra behov.
Då ska vi säga till oss själva: Vad bra att jag ser det nu.
Det är de ögonen som kommer att hjälpa oss. Tids nog lär vi oss. Nästa gång ska jag försöka att göra annorlunda. Och nästa, tills vi en dag är där.
Och även när vi har lärt oss kommer vi att snubbla.
Det här är ingen tävling.
Det är okej att misslyckas.
Det är mänskligt.
Det är inte fel, det är faktiskt rätt.
Och tänk på att han tyvärr har lärt oss just det här: att det inte är okej att göra misstag. Eftersom han aldrig hade tålamod med våra misstag. Därför tror jag att det är så oerhört viktigt att börja försöka se på sig själv med blida ögon.
Det konstruktiva är att säga att det är okej att snubbla. Det destruktiva finns i hans uppfattning att det skulle vara svagt eller löjligt att göra misstag. Det är inte så. Du har fortfarande kvar den synen när det kommer till andra, att du är tolerant inför deras misstag.
Nu gäller det att steg för steg återinföra den synen på dig själv.
Ta ett fast tag om ditt liv, men låt händerna som håller om det vara mjuka och vänliga.
Hej syster!
SvaraRaderaJag vill bara säga att jag är så glad att du skriver din blogg! Jag håller på att planera att lämna min man, en narcissist, ODD, mano-depressiv, energitagare! Allt i ett och samma paket!
Tack för goda råd och tips. Det kan man aldrig få för mycket av! Jag måste tyvärr, av en viss anledning som jag inte kan nämna, vänta ett tag innan jag kan lämna honom. Så jag försöker göra allt möjligt för att få energi så jag "står ut". Jag gör listor på grejerna som jag ska ta med mig, jag lägger undan lite pengar av hushållskassan så jag har ett litet "startkapital". Jag förtjänade ju de pengarna också! även om jag "bara" arbetade i hemmet, eller hur?
Som sagt, tack för allt du skriver!
Kristina
Åh, vad fint att det känns så! Jag tänker att jag gärna skulle ha haft det sällskapet tidigare. Men jag får ut minst lika mycket själv av det här. Er oerhörda styrka är i längden så mycket mer upplyftande än vad tanken på de här männen är nedslående. Det är häftigt.
SvaraRaderaOjojoj, jag förstår att du har det tufft. Jag förstår också att det måste få ske i din takt, utifrån din situation, dina möjligheter. Jag gjorde som du, förberedde mig. Rensade bland mina saker, sorterade ut mitt från hans, under förevändningen att jag storstädade. Allt var skönt, det kändes som att det förde mig närmare förverkligandet. Vilket det ju faktiskt också gjorde. Redan där började jag ta tag i min hopplösa situation.
Jag behöver säkert inte säga det här, men: Var bara väldigt försiktig så han inte ser dina listor och göm pengarna säkert, helst utanför hemmet. De har du självklart förtjänat och sannerligen hundra gånger mer! ;-).
Jag håller på dig av hela mitt hjärta!