I dag vaknade jag med känslan: Vilken tur att jag vaknade upp ur den där relationen.
Vilken tur att det är över nu.
Kroppen mindes känslan av att alltid vara på sin vakt, alltid orolig, aldrig veta hur han skulle bete sig.
Jag slipper, jag slipper, jag slipper honom nu!
Sen tänkte jag efter ett tag och insåg att det inte var fråga om tur.
Det är fråga om en stor styrka. En inre integritet som har ropat på mig hela den här tiden.
Till sist vågade jag lyssna. Det var väldigt modigt att inte blunda mer.
Det var väldigt modigt att bestämma: Nu sätter jag stopp.
Det beslutet kom när vi hade åkt iväg på en spahelg och det lyckligtvis var separata avdelningar för män och kvinnor. Jag satt i tvagningsrummet, sköljde kallt och varmt vatten över mig i den dunkla belysningen. Såg mig i spegeln. Och där, då, när han inte kunde nå mig. När jag satt där och mötte mig utan något annat som störde. Då kände jag: Jag är stark. Jag har fått nog. Jag hade nog fått nog sedan länge, men det finns så många känslor som binder en vid honom: kärlek blandat med hat, längtan efter upprättelse, viljan att nå fram, viljan att han faktiskt ska ha älskat en som man är. Men den här gången när jag såg min blick i spegeln visste jag att jag hade fått nog. Att jag var stark.
Oavsett om det är han som går eller du behöver vi komma till den här punkten: vi behöver vara lojala mot oss själva. Se oss rakt i ögonen i spegelbilden en lång stund utan att vika med blicken: Säga, det är över nu för att jag säger att det är över. När jag har tagit mig loss. Då slipper jag allt det här. En dag slipper jag allt det här.
Det som kommer sen är inte lätt, men om du har mött ditt beslut, låtit det landa i magen, då kommer du att känna dig starkare.
God morgonkram syster!
Gomorron!
SvaraRaderaDet är Kristina. Jag vill berätta för dig något som jag aldrig har berättat för någon. För länge, längesen tillbaka i min mans och min relation, försökte jag att se mig i ögonen i spegelbilden. Något gjorde mig obehaglig. Det var som en krypande känsla. Nu vet jag var det var. Mitt inre, min själ plingade med alarmklockan; jag mår inte bra! Men jag lyssnade inte till min inre röst, utan tryckte ner den så långt ner jag kunde. Så om du tjej/kvinna där ute läser detta och har svårt att se dig själv i spegelbilden, kolla NU vad som är fel!!!
Jag längtar tills jag kan vara stolt över mig själv.
Kram Kristina
Hej Syster!
SvaraRaderaDu är så stark! :)
Jag är glad för din skull att du lyckades ta dig ur det hemska.
Själv sitter jag kvar i mina tankar och saknaden.
Det gör ont att han dejtar våran kollega. Det smärtar så mycket. När går det över? Går det över?
Jag kan inte ens tänka mig att vara med någon annan än honom. Jag skulle ta tillbaka honom i ett nafs om han ville det. :(
Kram på dig!
Det går över fina vän.
SvaraRaderaMen först när du är redo att ta ett beslut: Aldrig mera kränkningar, aldrig mera ta hans skit.
När blir man redo? Det vet jag inte. För mig hängde det ihop med att jag förlorade respekten för honom. Han betedde sig så barnsligt så illa såg jag till slut och då fick jag svårt att älska honom. Jag hade varit så rädd för att låta kylan komma in i mitt hjärta. Men jag släppte in den. Lät den sprida sig i bröstet. Föreställde mig just det, att jag frös mitt hjärta inför honom.
Det går inte att trycka på en knapp. Men det går att ta ett beslut kära du: Att du inte ska gå tillbaka, fundera på det, försök att fundera på om du ändå inte kan göra just det. Beslutet är inte lösningen, det tar inte bort det som gör ont. Men beslutet är grundförutsättningen.
Om du tar det beslutet så kommer du att ha tagit makt över din situation, det är därför jag försöker presentera det för dig så rakt nu när jag läser dina tankar. Om du bestämmer: aldrig mer. Då kan du veta i ditt hjärta att också du har lämnat honom. Då är det du som har lämnat honom.
Och sanningen i den här situationen är att det finns bara ett sätt att slippa mer smärta: det är att släppa honom, han kommer att göra illa dig igen. Det enda sättet att läka är att bestämma sig för att gå igenom hela processen som leder till att man accepterar att det är över. Om du klamrar dig fast vid tanken om er garanterar du att mer smärta kommer att komma på din väg.
Jag tänker så här: Tyck inte synd om dig själv, känn med dig själv. Men när du tycker synd om gör du dig själv till ett offer, maktlös inför det som händer. Pröva att tänka så här i stället: Jag ska inte behöva utsättas för det här. Därför går jag. Du har makten att ta det beslutet. Det du gör nu är att stanna kvar i relationen. Du behöver också göra slut.
Tror du att det går? Vad tror du krävs för att det ska kunna gå?
En metod som bidrar är att rensa ut honom ur vardagen. Ta bort gemensamma bilder på er och bilder på honom på facebook, från mobilen, om du sparar dem så spara dem i en mapp i datorn. Ta bort alla gulliga sms han har skrivit (Men spara om det finns några knäppa mess, man vet aldrig när man behöver bevis). Riv sönder papperskopior på bilderna.
Gör saker som inte påminner om honom. Undvik platser som påminner honom. Ta ledigt ett tag och res bort med en vän. Det ger perspektiv på saker. Och så slipper du vara uppe i honom på jobbet.
När du visar inför honom att du lider spelar du tyvärr honom i händerna. Det blåser upp hans ego och ger honom nya möjligheter att trampa på dig.
Kram och lycka till!
PS. förvänta dig inte att allt ska falla på plats direkt, men jobba med det här nu. Jobba dig mot beslutet. Du har makten att bestämma över ditt öde.
Kristina: Jag tycker att du redan ska vara stolt över dig själv som har kommit dit du har kommit. Det är inte ett lätt arbete, det vet vi alla som har varit där!
SvaraRadera