Hurra för Hej syster!

Det är en väldigt speciell dag för mig idag.
Och för bloggen.
I dag är det exakt ett år sedan jag satte igång.
Hej Syster fyller alltså ett år!

Den 2 mars 2011.
Vem var jag då?

Fyra månader hade gått sedan jag lämnade honom. De hade varit stormiga. Växlande mellan sjungande frihet och krypande ångest. Gråtattacker, trötthet, yrsel. Jag hade hittat stöd hos vänner, inte alltid de personer jag först trodde. Flera av dem jag hade väntat mig skulle finnas försvann, den förlusten var lika stor som den av drömmen med honom. Men jag lärde mig att höja blicken. Jag började fokusera på de personer som bemötte mig bra. Jag började fundera över hur jag såg på vänskap, livet, relationer. Jag vände blicken mot mina likasinnade. Steg för steg släppte jag taget om de som inte delade min livssyn. Jag lät dem leva i utkanten av mitt liv istället för i mitten.

Det fanns fallgropar: tvivlet, längtan efter en snabb lösning att allt bara måste vara bra nu, försök att leva efter andras förväntningar, en fixering som dök upp ibland över vad andra tänkte om mig, närmast en besatthet av att framstå som bra inför andra.

Men jag reste mig hela tiden. Jag kände det faktiskt som att en kraft större än jag själv hjälpte mig framåt. Det var så mycket jag mötte på en gång. Min uppfostran, alla felaktiga förväntningar, alla val jag gjort för andras skull, alla val jag aldrig gjort för min egen. I skallen tumlade alla tankar och insikter runt som i en mixer.

Fortfarande kan jag känna att det går fort i skallen. Fortfarande kan jag känna tvivel. Ångest. Ensamhet. Rädsla. Men jag tvivlar inte längre att jag är på rätt väg. Och jag känner det fortfarande som att jag har benådats av en god kraft som följer mina steg. Jag känner större trygghet än jag någonsin har gjort, trots att livet aldrig tidigare varit så öppet. Jag är öppen. Jag tar emot. Jag har slutat klamra mig fast.

Kära syster. INGET ÄR SÅ VIKTIGT ATT DET ÄR VÄRT ATT MÅ DÅLIGT FÖR. Orden stod i en väggalmanacka under mina mest turbulenta månader. Och så är det.

Vad är då att må dåligt? Det är känslan av att krympa, att förlora sig själv, att förlora mening, att förlora energi. Det är inte jobbiga känslor i sig, för de känslorna kommer alltid att finnas och de lär oss viktiga saker om oss själva.

Själen ropar på oss när vi är på väg att tappa vår riktning. Den ropar och ropar allt högre. Tills vi lyssnar, eller går under själsligen. Så lyssna.

Hur kan nödropen yttra sig? Ofta i ångest, depression, svåra humörsvängningar, sådant som kallas psykisk ohälsa. Men jag tror att det som gör det ohälsosamt är våra försök att tränga undan, ignorera själens skrik. När vi istället söker hjälp, när vi vågar andas med vår ångest, när vi möter oss själva, då kan vi hitta tillbaka till vår huvudväg, då kan vi hitta den riktning vi mår bra av.

Syster. Hur det än känns nu. Han är ett stickspår på din väg. Han är inte meningen eller målet. Du kan behöva hjälp att ta dig från sidovägen till huvudvägen. Men den som gör vandringen dit, det är ytterst du själv. Ha tillförsikt, det kommer att finnas krafter som hjälper dig dit. För något i dig strävar efter att bli hel, strävar efter att växa som människa.

Strävar efter att söka svaren, likt Hej Syster drogs in i sin blogg och det nystande av allt trassel det innebar. Detta möte med alla svåra tankar i mig. Svåra minnen. Det har varit och är en läkeprocess.

Och jag jublar över det stora undret. Att jag när jag var på botten fick styrka att börja göra upp, inte bara med honom utan med allt annat som har fått mig att känna mig osäker, ensam, otillräcklig genom åren.

Jag fortsätter min vandring. Du fortsätter din. Vet att vi är många många som är på väg mot huvudvägen. Vet att godheten är störst. Och att kärleken vinner i slutändan.