Hej Syster har blivit förälskad.
Trots att jag dras med en lätt förkylning i kroppen, trots att jag var jättetrött när jag skulle sova igår ville sömnen inte komma. Jag tänkte lite på hur det kändes när jag förälskade mig i mitt ex, de här känslorna är liks intensiva. Bara det att den här gången får jag inte uppleva det fullt ut, inte som jag gjorde då.
Då bara smälte jag mig själv och allt jag ville in i den nya känslan. Jag styrde om mina planer, mitt liv efter honom. Den här gången har jag varit försiktigare. Jag har redan tidigare tagit besluten om min närmaste framtid. Jag har så gott det går försökt lista ut vad han är för person. Jag har inte hittat något konstigt än. Men jag litar inte riktigt på mitt omdöme.
Har ni sett det där sex and the city- avsnittet där Carrie frågar sig: Are all men freaks?
Så känns det. Jag har träffat så många skumma, relationsrädda killar att jag väntar mig att den här killen kommer att bli svartsjuk i ett slag eller bara lägga benen på ryggen. Fast alla signaler hittills är att han är omtänksam och vill träffa mig.
Tidigare när jag har varit förälskad har jag känt mig oövervinnerlig, men nu är jag väldigt rädd. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta rädslan vinna, då skulle jag aldrig våga gå in i en nära relation igen. Jag vill inte bli sån. Jag vill våga älska igen.
Men: Jag tänker inte tappa bort mig för en killes skull igen. Jag tänker lyssna på min rationella röst även på vägen genom förälskelsen. Jag tänker försöka tillåta mig njuta av allt det fina som finns mellan oss.
Jag hoppas att när jag nu tar steget, att han följer med mig. Och jag vet att jag inte kommer att nöja mig med mindre än att han följer med mig :-).
Men oj, vad hjärtat bultar.
Lycka till med kärleken, det är du värd! Kramar
SvaraRadera:-). Vad fint sagt. Det går väldigt bra hittills.
RaderaHur är det med dig?
Kram!
Skönt att höra.
SvaraRaderaDet är upp och ner med mig, har bra och dåliga dagar men de bra dagarna blir fler ju längre tiden går. Just idag är jag glad för jag har bokat en utlandsresa (segling) tillsammans med en barndomsvän, hennes sambo och ett gäng de känner. Det är en sådan resa jag aldrig skulle kunnat åkt på tillsammans med mitt ex och jag är så glad för friheten att kunna göra det nu, det kommer bli så roligt känner jag :) Dessutom har jag träffat en kille jag umgås med lite smått, vi tar det försiktigt och än så länge verkar han vara precis vad jag behöver, lugn, trygg, stabil och kärleksfull - motsatsen till hur mitt ex var på slutet. Vet dock att det är lite tidigt så jag försöker att bygga upp mig själv och älska mig själv i första hand för att inte bli "beroende" av en ny kille.
Jag är fortfarande mitt uppe i det praktiska med att sälja huset, dela upp möbler med mitt ex osv men det känns iaf överstigligt att klara av nu vilket jag inte kände förut. Han har äntligen efter flera månader förstått att det är över och slutat ringa och böna och be och gråta om en ny chans.
Kram
Hej syster.
SvaraRaderaJag är så glad för din skull. Grattis!!!
Själv så fick jag, än en gång, vända och springa då de välkända signalerna på osund narcissism började visa sig. Mannen jag träffade, visade sig vara otroligt duktig på manipulation. Vad han inte förstod var att jag snappade upp hans beteende likt ett läskpapper, för jag förstod ju att det han gjorde mot andra kunde han göra mot mig. Han band sitt ris åt egen rygg.
Denna gång är jag glad att jag väntade in mig själv.
Lätt fånget, lätt förgånget...men han försöker fortfarande få mig på andra tankar. Det kan han glömma!!!
Kram syster, och lycka till!!!
Hej,
SvaraRaderaVad tråkigt att han visade sig vara sådan, men tur att du tack vare tidigare erfarenheter kunde upptäcka det så snabbt ändå. Jag blir lite orolig för det verkar finnas så många män därute som har dessa beteenden, är rädd att inte upptäcka det i tid! Får jag fråga vilka tecken det var du snappade upp som fick dig att vända om?
Kram
Hej till er båda! Det låter som att ni båda två resonerar vettigt och har börjat hitta perspektiv till det som hände, är det så?
SvaraRaderaJag vet, jag känner igen rädslan, det ser ni i inlägget ovan. men jag tror att vi i alla fall har lärt oss att inte sälja ut oss själva, jag hoppas vi har lärt oss det. Och att i mötet med det goda så kan vi bit för bit våga börja bygga upp vår tro och tillit igen. Att förvänta sig en bra behandling, det är inte konstigt, det har vi rätt att förvänta oss.
Men svår balansgång, hur mycket rädsla är rimlig? Var blir den en barriär? Jag tänker ändå att en fin och vettig person har förståelse för att man behöver jobba på saker som tillit och att öppna sig med vår bakgrund. Att vi måste få ta det i vår takt. Alltid få ta det i vår takt och lyssna på våra egna signaler.
Kram till er systrar!