Ett stort steg

Hej Syster har gjort något väldigt modigt.
Hon har sagt ja till att släppa in en god man i sitt liv.

Vi har känt varandra sedan i höstas och han har gjort små närmanden, visat intresse hela vägen. Inte i stora ord, utan genom en extra beröring här och där, en fråga om vi ska ta en fika. Jag har haft så mycket annat i huvudet att jag har avvisat det. Men den senaste månaden har jag tänkt igenom det. Jag gillar honom.

Så, jag funderade tio varv. 1.) Är det här en flyktväg? Svar: Nej, jag vill ha en varm och respektfull relation, det är ett av mina mål att hitta det och jag tror att han erbjuder det. 2.)Är det här ett sätt att klamra sig fast vid tryggheten, jag som snart ska åka bort? Svar: Nej, jag medger att timingen inte är den bästa, men jag hade oavsett honom bestämt mig för att den här staden jag bor i nu är rätt för mig och att jag vill tillbaka i höst. Jag kände bara inför avresan att jag inte visste om jag kunde leva med att inte ha försökt nå fram till honom med risken att han skulle hitta någon annan. Det kändes som att jag inte kunde försvara mina motiv inför mig själv. 3.) Är det här ett sätt att få bevisat för mig att jag duger? Svar: Nej. Jag vet att jag duger, jag vet mycket väl att jag är en fin och älskvärd person. Jag behöver ingen man som berättar det för mig. Men jag känner att jag vill hitta närhet, vill söka tillit, vill hitta någon att utvecklas ihop med. En framtida livskamrat? Kanske.

Klart är att oavsett romanser, flingar, alla historier jag har haft med män efter mitt ex är att det här är det första fallet då jag aktivt har analyserat och valt, inte bara blivit vald. Att det här är det första med verklig potential att bli det jag söker.

Därför är jag livrädd. Därför är jag jätteglad. Hej syster blottar sitt hjärta. Hon riskerar att bli nobbad, sårad. Men hon vet att hon aldrig mer kommer låta någon knäcka henne. Och hon vet att den möjliga belöningen är så mycket större.

Så söta syster. Håll tummarna för oss.

Puss!