Min resa
Någonstans tänker jag att det är bra att jag är där jag är nu. Att jag möter en massa saker hos mig själv, rannsakar en massa som jag inte skulle ha gjort annars.
Att det gör min förmåga att uppskatta och uttrycka kärlek så mycket större. Innan tog jag verkligen många relationer för givet. Jag kunde inte vara nöjd, jag skulle vidare och vidare.
Jag föll samtidigt lätt för minsta smicker. Jag visste inte mitt eget värde eller vem jag sökte. Nu vet jag bättre vad jag söker på det relationella planet. Både i kärleksrelationer och vänskapsrelationer. Jag är på väg att göra upp med en hel del.
Jag börjar äntligen inse att jag är en vacker och intressant person, att jag gör ett bra jobb, att jag är en fin vän. Att jag kan vara allt det där.
Jag kan ta hand om mig, sakta ned, men vågar också anta utmaningar och ror i land dem på ett bra sätt.
Samtidigt funderar jag över en kvinnas möjligheter. Kan jag göra karriär? Vill någon ha mig fast jag är kvinna? Kan jag hitta en man som respekterar mig fullt ut? Kommer jag att få erkänsla och uppskattning eller tas allt det goda jag gör och ger för givet? Vi får se.
Klart är att alldeles för många skeva hårda manliga värderingar styr. De är felaktiga på så många sätt. Men de styr. Trist trist. Det är där jag vill utmana. Hur vi tänker och värderar och prioriterar. Och där min resa har en stor betydelse. Min resning.
Jag tror det.
Och din syster.
Hej syster!
SvaraRaderaVarför är det så svårt?
En månad har gått, sedan separationen med mitt ex, pappan till mitt barn.
Vi måste ha kontakt pågrund av vårat gemensamma barn, men det enda han får ur sig, är nedvärderande ord.
Så som:
har du särat på benen i helgen?
du är inte värd marken man trampar på.
du kan aldrig bli en normal mamma.
är glad att jag slipper dig.
du är sjuk
är du dum eller spelar du dum
är du en idiot eller spelar du idiot
att jag kommer köra min sons liv i botten, så långt ner som jag är
osv osv osv.....
Jag säger att det inte biter på mig, men det gör det.
Det biter tag om hela mig, om hela mitt huvud och hjärta.
Det gör ont, han har även fått med sig "hela stan" på sin sida, han smuts kastar mig till höger och vänster, hans vän har skrivit ett utlägg om mig på facebook, om att jag nekar pappan till umgänge osv. Men det är något som inte alls stämmer, jag nekar inte honom till umgänge, där emot har jag sagt att han kan ha han 1 dag i veckan, ett tag framöver för att vi ska få distans osv, för vid hämtning och lämning så nedvärderar och kränker han mig.. Jag tycker att han borde tänka på sin son, och sluta att kasta skit på mig. Att han ska lägga den energin på sin son istället, och det är alltid JAG, JAG och JAG som gör fel, som är felet. Våran son var inte planerad, och nu är han 5 månader, och han kör med honom emot mig...
" sarah
Hej fina du! Hoppas att du ser mitt svar här. Usch och fy vilken situation, såklart gör det ont och så klart tar sådana kommentarer hårt på en, liksom suger ut all energi. Även om man vet att han gör det för att sänka en och man kan stålsätta sig på vissa sätt så påverkar dem, som vassa nålar i hjärtat. Och varför han gör det? Varför han har detta fokus när han borde ha ett annat? Jag har frågat mig de frågorna så många gånger och även om jag delvis kan besvara dem med vissa saker (att han själv har varit attackerad av sin pappa under uppväxten och att det finns en osäkerhet innerst inne) så kan jag än idag inte fullt ut förstå det som hände mig. Hur man kan gå så långt i att vilja sänka den man älskar.
SvaraRaderaOm du vill veta min personliga slutsats så kommer den där frågan varför sannolikt att hänga med länge. Då och då ställer man sig den igen och nya svar kommer på vägen. Men det som har hjälpt mig mest är att konstatera och bekräfta för mig, så var det, så gör han, det är fel. Och jag vet inte varför han gör det, men det spelar mindre roll, för det räcker att jag vet att det är fel. Det ÄR skäl nog.
Vad gäller omgivningen förstår jag att det känns läskigt att han pratar illa om dig och att vissa väljer hans sida. Vissa kommer att välja att tro på honom, andra kommer att välja att tro på dig. Låt det ske. Så här på ett privat plan så lönar det sig inte att försöka börja ge sig in i ett ordkrig. Fokusera på det som får dig att må bäst, ta bort alla oförstående människor från Facebook. Skapa dig så mycket rum det går.
Hur ser din situation i övrigt ut? Har du vettiga människor att prata med? Våga be de du känner om hjälp. Du måste inte klara allt. Kanske det till och med finns skäl att polisanmäla honom, kan du inte ta med en dold mikrofon och spela in det han säger under överlämningarna? Det kan vara ett viktigt bevismaterial i en kommande vårdnadstvist och på något sätt kanske det får dig att känna att du har ett hemligt övertag. Fundera på det. Spara också allt han skriver i text som kan innehålla kränkningar eller hot.
Jag vet att de här fallen, när man har barn ihop kan bli långa smärtsamma processer, just för att barnet är ett extra band som fäster er vid varandra och att han vet att han kan spela ut det. Jag kan bara säga att din kamp, den är värd varenda insats, för även om det här är en knepig sits så har du gjort det bästa för dig och ditt barn genom att gå. Och jag vet att det blir bättre, en av mina bekanta har gått igenom samma sak och lever idag lycklig med en ny man. Det finns något ljusare på andra sidan, men lova mig fina att inte gå ensam igenom det här ta hjälp, både juridisk och medmänsklig. Stor kram!
PS. det är lätt att man tror att alla tror på det han säger om en. Men min erfarenhet har varit att med tiden har allt fler, till och med hans egna vänner börjat se och förstå det felaktiga han gör. Man tror att de här männen är så ouppnåeliga och bra på att hålla ytan utåt, men tro mig, det är MÅNGA som genomskådar dem och har genomskådat dem, jag tror att du kommer att upptäcka det framöver.
SvaraRadera