Hej syster och lugnet

Jag vilar.
Äntligen vilar jag.
Den här våren har haft ett osannolikt tempo. Inte minst för att jag ofta har blivit så rastlös när jag har varit hemma på egen hand.

Men det som har hänt den senaste tiden är att jag äntligen njuter av mitt eget sällskap fullt ut.
Jag kom hem igen igår och har sedan dess bara pysslat och vilat, lyssnat på musik, funderat.
Det här lugnet känns så bra i min kropp. Det får mig att vara här och nu, att höra mig, min vilja, min lust.
Det var länge sen jag kände mig så lugn.

För som ni vet, med honom var man nästan aldrig riktigt lugn, man var på spänn, redo att möta en nyck, ständigt på alerten för att blidka, för att det skulle bli så smidigt som möjligt, aldrig riktigt lugn.

Med lugnet kommer en annan sak. Tröttheten. Den hänger förstås ihop med min envisa förkylning, men jag tror att min kropp verkligen vill berätta för mig att den behöver vila.

Som tur är är jag ledig imorgon också. Den tanken får mig att njuta, får hjärnan att sträcka lojt och bekvämt på sig, som en katt.

***

Med honom levde jag som Monte Cristo, i ett fängelse på en välbevakad ö.
Det verkade omöjligt att ta sig loss. Men jag ville inte dö, inte där.

Jag tog mig ut, skrapade upp knän och armbågar på vassa klippor,
bländad av ljuset som var så vitt och avslöjande
simmade ofattligt långt, utmattad och med rädslan susande i öronen.
Jag lyckades bygga en flotte under ett stopp på vägen, hur jag orkade vet jag inte.
Slet vidare under stekande sol, skyhöga vågor, bitande motvind, snöstorm.

Någonstans, när jag kom ihåg att andas igen, märkte jag att jag inte kämpade ensam,
att jag bars varligt fram av mina vänner, mina systrar.
De höll mitt huvud högt,
de lyfte mina paddlande armar när jag trodde att jag inte klarade mer.
De blåste på mina såriga händer,
tinade min nedkylda kropp.
En stunds vila hittade jag i deras ögon.
Och någon gång var det jag som log.

Vattnet blev lugnare, kampen mindre hård, fienden allt längre bakom mig och ibland sjöng jag för full hals.
Den sista biten sveptes jag upp av vågorna. 
Jag kravlade mig till en torr plats.
Det blev tyst. Allt var så tyst där.
Och molnen mjukare.
Sanden en stor kudde.

Jag har kommit iland från min långa stormiga flykt.
Nu ligger jag på en ny strand, en ny kontinent.
Jag ligger här i solen och hämtar mig.
Min familj och mina vänner kommer med vatten.
Stryker min panna.
Jag behöver inte säga något annat än det jag vill.
Jag vilar.
Läker.
För jag är fortfarande trasig. 
Men jag vet inte om jag någonsin har varit så här hel.