... som jag såg med honom en gång.
Bara konstaterar att det kändes ingenting. Gör så då och då:
Jag får för mig att saker ska kännas jobbiga som sen inte är det när jag väl upplever dem på egen hand. Tänker på det där talesättet, det tar ett år innan man kommer över någon, man ska uppleva allt en gång på egen hand först. Jag trodde inte det gällde med honom, han som jag har blivit så arg och besviken på, så sårad av, så sviken av. Han som inte var förmögen att älska mig som jag var, varför skulle det ta ett år?
Men jag märker att jag är så, ja skrockfull. Midsommar känns som en jättedeal, eftersom det var den första midsommaren som det verkligen kändes att det var officiellt: vi var ett par. Jag blir så nervös på förhand att jag inte kan bestämma mig för var jag ska fira och med vem. Men någonstans vet jag att det inte kommer att vara farligt när jag väl sitter där, bara inte han är med kommer det att kännas bra.
Vi får se systrar. Vill radera honom, men det tar tid, och raderad blir han inte. Längtar bara till den dag jag kan rycka på axlarna känna mig likgiltig och inte vilja slå ner honom när jag ser honom. Inte vilja skrika allt skrikigt jag har i mig om hur illa han har gjort mig, hur respektlös han var och hur jag fanimig önskade att han skulle förstå, för först då skulle han må dåligt av rätt skäl. Först då skulle han få lida som jag har lidit de här åren.
Kommer vi någonsin dit tror ni? Då vi kan rycka på axlarna? Jag hoppas det. Den dagen har han ingen makt kvar över oss. Då är det helt och hållet vi själva som styr.
Puss, en förkyyld. Men är i föräldrarnas trygga omvårdnad så sämre kunde man ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar