Jag såg Tom Alandhs dokumentär "Drömmen om Sverige" ikväll.
Den handlar om hur det är att bli frigiven efter ett långt fängelsestraff.
Huvudpersonerna är Annika Östberg och Rikard Flinga som satt av varsitt livsstraff i USA.
Eftersom straffen inte på samma sätt är tidsbestämda där, de kan till exempel, som i Annika Östberg fall, vara 25 år och uppåt, så var hoppet om frigivning många gånger bara ett hopp, inte en tro.
Vad hände när de kom ut och till Sverige?
Rick beskriver känslan som att vara en pojke i en godisaffär, han ville ta igen sina förlorade 20 år direkt.
Det blev ett rasande tempo med familj, hus, eget företag, bil, som han förlorade nästan lika snabbt.
Han höll på att sjunka till botten, men precis mot slutet av dokumentären fick man veta att det var på väg att vända igen.
Annika däremot tog det lugnt. Man märkte hur hon långsamt tog till sig de nya intrycken. Njöt av de små sakerna, som att ta en lång promenad, att få köpa en klänning. Frihetskänslan när hon fick resa med inlandsbanan var så omvälvande att det gjorde både ont och gott beskrev hon.
Efteråt tänker jag att det är lite de två vägvalen vi står inför när vi lämnar. Det ena innebär att försöka glömma snart och bara dra iväg i ett högt nytt tempo. Så gjorde jag bitvis, tills jag hejdade mig. Vi har så mycket i vår bagage att vi inte kan skena, vi måste ta hänsyn till det.
Den andra vägen är att försöka andas lugnt, sänka kraven, försöka njuta av varje liten sak som vi äntligen får avgöra själva. Den är att vara med vänner i lugn och ro, unna oss något extra ibland. Tänka efter och se tiden an. För hur ska vi veta direkt vad vi vill ha och hur vi ska komma dit när vi har hindrats från att göra det så länge?
Vår situation är enklare. När vi väl bestämmer oss för friheten är det faktiskt bara att gå. Det finns ingen fängelsemur, inga myndigheter, inga murar. Ingen annan som faktiskt hindrar oss från att öppna dörren och gå. Men våra upplevelser är liknande. Den som inte är van vid friheten kommer att finna den omtumlande.
Men som Rick säger i dokumentären, när han blir bortskämd med vad han har idag tänker han tillbaka till isoleringen. Och då blir han tacksam igen.
Som hej syster tackar för sin kopp varm choklad ikväll, för sin musik, för ron att skriva, för buketten med syrén i badrummet. För att disktrasan hänger på mitt sätt. För att ingen klankar ner på mig längre. För att jag är fredad och trygg och glad i mitt hem. För alla insikter som har fört mig till er.
Hoppas att helgen var fin, oavsett om du är kvar i ditt fängelse eller frigiven ;-). Klart är i alla fall att det är ett tidsbestämt straff, av dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar