Det är så

Jag funderar på vad som är en vän igen.
Och jag fick en viktig insikt i helgen.
Ni kanske minns den här vännen som jag varit så ledsen på, som inte lyssnat, inte förstått, och fortsätter att umgås med honom. Jag har undrat om jag har haft rätt att hålla henne borta.

Så, en bekant jobbar här över sommaren. Hon och jag känner inte varandra så bra, men vi umgicks hela lördagen och jag insåg vilken guldklimp hon är. Hon sa att hon, efter vår separation blivit bjuden till gemensamma vänner där han var med, han var hennes bekant.

”Efter vad du hade berättat för oss blev jag så arg. Vad gjorde han där tänkte jag? Det enda jag kunde höra var hur han satt och pratade som att han visste bäst.”.

Hon som inte hade några plikter gentemot mig, hon såg. Hon såg för att hon lyssnade på mig, trodde mig, ville förstå situationen. Hon tog ställning, hon tog min sida. Och det är det enda som går om man ska kunna vara nära vän med mig.

Jag vet det nu. Jag tänker låta den andra tjejen vara en bekant. Jag vet vad jag behöver och att hon inte har förmågan att ge det. Det hon mest ger mig är ångest. Varför ska jag då anstränga mig för att fixa något?

I stället tänker jag fokusera på dem som visar förmågan och viljan. Jag tänker släppa ansvaret att fixa allt och bara vara med dem som det känns lätt och fint med. Bit för bit lär jag mig vilka det är. Det gör mig till en helare och tryggare människa. Det får mig att inse att det finns människor som kan älska hela mig. Jag behöver inte låtsas, inte undvika samtalsämnen, inte vara tillkämpat glad. Jag kan slappna av och gråta och skratta. Jag får ta mycket plats eller bara lite om jag vill.

Jag är tillåten.