Sorgen

Idag är det årsdagen av en kär kollegas död. Han rycktes för tidigt ifrån oss i början av förra sommaren. Jag hade haft en mardrömsvår före systrar och förstod inte riktigt vad som hände.

Den våren. Det började med att mitt ex och dåvarande sambo kom i konflikt med mina chefer på ett sätt som gjorde att jag kom illa i kläm. Han började också konstant klaga på min arbetsplats efter det. Jag blev besviken och arg på både honom och mina chefer, men var duktiga tjejen som vanligt och lät dem härja fast det slet mig itu.

Mitt i det tog en av mina vänner från barndomen livet av sig på ett brutalt sätt. Hon lyckades ta livet av sig inlagd på psykakuten efter att ha blivit lämnad ensam i flera timmar. Det slet upp mig. Jag var helt knäckt. Men jag märkte att min sambo hade väldigt kort tålamod med min sorg. Jag fick snart pikar över att jag inte var glad. "skulle jag älta det där i evigheter?". Istället för att få existera i min sorg måste jag tränga undan den med honom. Jag minns att jag skrev i dagboken att jag måste prata med honom om det, att jag måste känna att jag får stöd och tröst av min livskamrat när det värsta händer. Men då var det väl stressigt på hans jobb eller nåt som gjorde att jag inte tyckte det fanns timing.

Mitt i allt blev min mormor och nära vän och mentor sjuk. Riktigt dålig. Så dålig att vi nästan inte trodde att hon skulle få en andra chans. Jag trodde att hon skulle dö.

Och så fick jag höra om den kära kollegan, han som var rak och pålitlig och energisk mitt i all min röra, mitt bland alla svekfulla. Att han hade en hjärntumör som antagligen skulle gå att operera.

Och mitt i min sabla röra orkade jag knappt höra av mig till honom.

Han dog bara några veckor senare. Mitt ex var uppenbart less på sin deppiga flickvän vid det laget. Jag kände att jag bara fick gråta på minnesstunden, sen knappt mer.

Men jag såg kollegan överallt, hans randiga tröja bullriga röst. Hörde Ekot av honom när jag kom på jobb. Han försvann mitt i allt när allt fortfarande bullrade och gungade och jag hade behövt honom. Vi var många som fick styrka av honom och hans ärlighet.

Syster.
Jag har tänkt på honom i maj och juni.
Först i dag gick jag till hans grav. Där kom gråten.

Jag såg mot graven och himlen och frågade honom vad han hade tyckt om han hade vetat hur mitt ex hade behandlat mig. Och jag tänkte att jag inte visste, men att jag trodde att han hade blivit jävligt arg.

Och jag tänkte att jag sörjde att jag aldrig fick möta honom efter allt det här. Och att jag aldrig fick sörja honom.

Det är fortfarande tomt.

Sen tänker jag att en anledning till att jag tyckte så mycket om honom var att i all min röra, allt det där dåliga i mitt förhållande var han en person jag kände att jag litade på. En person som inspirerade mig på ett positivt sätt.

Syster. Därför har jag varit lite borta.

Först nu får jag sörja honom.
Först nu får jag vara i fred med mina känslor en stund.