Vi hade handlat. Vi packade upp.
Varje gång samma procedur.
Han plockade upp paketet med trosskydd.
Plockade fram sin skojfriska röst, men ögonen visade ingen glädje bara elakhet.
"Jaha, var ska du ha dina Tena VUXENBLÖJOR då?"
Eller.
"Jaha, var ska jag lägga dina kiss-skydd?"
Jag hade förklarat vad det var för produkt.
Att det inte hade något med urinläckage att göra.
(Som om det hade varit något att vara elak över om det VAR det)
Men han kunde ändå sucka och rynka på näsan.
Markera hur äckligt det var.
Såna minnen som kommer tillbaka då och då.
En gång gömda under en skam och en sorg som jag inte känner längre.
När de kommer tillbaka numera konstaterar jag hur märkligt det var att han gjorde så.
Hemskt märkligt.
Och vad han än skulle säga idag om att "tål du inte ett skämt?"
Så var det inte ett skämt, det var ett sätt att förlöjliga, få mig att skämmas för något jag inte skulle ha behövt skämmas för.
För det mesta blir jag inte ens ledsen eller arg längre när sådana minnen återvänder.
De hjälper mig att bekräfta det jag redan vet:
Att min största lycka i livet just nu är att vara utan honom.
Syster, får du också flashbacks? Hur känner du när det händer?
Tål du inte skämt? Usch "skoja" så där rent elakt det är inte att skoja att vara sarkastiskt.
SvaraRaderaFörresten du skriver himla bra :-)
Precis! Han skulle ha avfärdat det just så, "Tål du inte skämt?". I det läget jag var då förvirrade det mig och fick mig att tvivla på mitt intryck, nämligen det att det var en taskig sak att säga och att jag hade rätt att bli ledsen. Idag ser jag, precis som du ser att det är sarkastiskt.
SvaraRaderaTack vad snällt! Jag blir så glad :-). Kram!