Hej systers lillebror har tagit studenten idag!
Därför har jag varit borta. Varit dunderförkyld och ändå underhållit massa släktingar och bekanta hela dagen. Åh, snart blir det lite lugnare i mitt liv, men jag skulle inte ha velat missa detta för hela världen.
Min bror. När han var liten var jag ofta barnvakt. Ja, man har känt sig lite som en extramorsa. Nu är han längst i familjen, och en väldigt fin och omtänksam kille. När jag tänker på honom tänker jag det finns hopp det finns hopp det finns hopp! Jag behöver nog komma ihåg det nu. Att det finns fina män.
Och en annan tanke: När vi väntade redo att han skulle springa ut tänkte jag att jag var så glad att mitt ex inte fanns där, han solkade inte ner den här stunden. Minnet av min stiliga bror i studentmössan, det finns ingen tjurig otålig man i utkanten av det. Han var aldrig särskilt schyst mot min bror.
Senare blev jag ändå vemodig. Jag insåg att jag hade bott på den lilla orten jag bor mer än ett år längre än min brorsas gymnasietid. Vad mycket fint som hänt i hans liv på den tiden. Men mitt då? Så många år kämpade jag för något som inte var värt det. Det sjunger man aldrig om i studentsången. Man trodde på allt då. Idag, ja syster. Egentligen har jag en stor framtidstro. Men det smärtar mig att det finns så mycket skevhet också. Å andra sidan, jag vet att min kamp att stå upp för mig själv, att den ger mig så mycket, att jag växer så mycket.
Tänker på er ofta.
Men nu är jag verkligen så trött och groggy. Hoppas kunna sova bort en del.
God natt syster,
eller god morgon om du läser detta, svarar på kommentarerna när jag har bättre energi för jag vill ge värdiga svar. Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar