Sedan jag tog slutgiltigt farväl av honom har det känts lugnare.
Som att de bekymmer som har dykt upp faktiskt verkligen har handlat om mig.
Det var som att jag äntligen bestämde mig för att bli huvudperson i mitt eget liv igen.
Jag är vilsen, jovisst.
Men vem är inte vilsen? Jag börjar tro att vilsenheten hör ihop med det här att vara människa.
Vi söker.
Jag är en sökare.
Och om jag slutar upp att jämföra mig med omgivningen kommer jag fram till att det är okej.
---
Hon sa det. Jag har tagit avstånd.
Jag har sagt nej.
Jag har gjort det nu.
Han vet att han aldrig kan knäcka mig.
Han kommer inte åt mig längre.
---
Hej syster!
SvaraRaderaJag skrev här i våras men lyckades inte lämna honom då. Har varit inne och läst här regelbundet sedan dess, och särskilt nu den senaste tiden då jag lämnat på riktigt, en gång för alla. Du har skrivit så mycket som hjälper mig när jag blir osäker på om jag gjort rätt som lämnar. Jag har läst igenom alla dina gamla inlägg igen och nu hoppas jag att det kommer nya när du har tid och lust till det.
Jag undrar om du har gått och pratat med någon professionell efter att du bröt med ditt ex? Om du har gjort det, var vände du dig för att få hjälp? Jag tror nämligen att jag skulle behöva prata med någon.
Kramar
Hej fina du! Ursäkta att jag är lite sen med att svara, livet snurrar på för fullt här. Först vill jag säga: STARKT och modigt gjort av dig. Jag blir jätteglad att höra att du tagit steget. Det kommer bara att bli bättre nu. Men det är en lång återhämtningsprocess, den är inte alltid lätt, men det är så värt det. Sedan jag tog beslutet är det verkligen som att jag har börjat leva på nytt. Bit för bit tillåtit mig att vakna ur dvalan, börjat känna, tänka själv, välja själv, utmana mig, återta mitt liv och mer därtill.
SvaraRaderaMen det är ingenting man ska kunna förväntas klara själv. känner du att du behöver prata med ngon så är det så, ta den känslan på allvar fina, lova mig det. Jag gick privat till en terapeut jag träffat i ett annat sammanhang, så jag har inte något jättebra tips, men fråga genom närmaste kvinnojour, eller nationella stödlinjen för kvinnor. Annars kan du höra med din vårdcentral, eller om din arbetsplats har någon form av samtalskontakt.
GÖR det, snälla söta, för det har hjälpt mig så mycket med alla dessa röriga tankar i efterhand.
Kom ihåg: Försök att ersätta hans nedvärderande ord i huvudet med vänliga ord om dig själv. Ha tålamod och var lojal mot dig själv. Släpp fram tårar och ilska. Kära vän.
Det är dags nu. Låt inte dina rädslor styra mer, låt ditt hjärta leda dig i stället. STOR KRAM