I morse på vägen till nya jobbet i rusningstrafiken.
Plötsligt en första försonande tanke gentemot mitt ex.
Bara en mening: "Hoppas att du får läka och bli hel".
Inget mer, inget jag tänker ta ansvar över. Inget jag tror kommer att hända, han är så hård mot sin omgivning och sig själv och skulle antagligen aldrig våga erkänna att han behöver väldigt mycket hjälp och nå många insikter. Sannolikt händer det aldrig, sannolikt gör han likadant mot nästa partner och nästa.
Men för första gången i hela den här sorgliga historien kunde jag tillåta mig att känna att jag hoppas att han blir hel en dag.
Inte för att jag någonsin mer vill ha något mer med honom att göra. Utan för att en del av mig en gång kände så mycket kärlek, också såg fina saker.
Min dörr är för evigt stängd. Han får aldrig mer något av mig. Men det hindrar inte att min kärleksfulla hållning till omvärlden kan omfatta även honom.
När inte ens hämdkänslorna finns kvar syster,
är det då man är helt fri?
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar