Tänker på skulden. Skulden man bär efter den psykiska misshandeln. Man vänjer sig vid att liksom ducka i alla relationer, att sätta sina behov åt sidan och göra allt man kan för att vara andra till lags.
Det är ett beteende som inte försvinner bara för att vi bryter med honom. I mitt fall fanns tendenserna redan före genom uppfostran. Han utnyttjade det och spädde på dem. Drog det så långt han kunde. Innan jag träffade honom var jag också inne på att skuldbelägga mig en hel del för att jag inte förmådde engagera mig Max i alla mina vänner. Jag såg mig som en känslomässigt avtrubbad person fast jag hade väldigt hög ambition att hålla kontakt med folk. Jag sa aldrig till mig själv att jag var bra, utom när jag med hela min själ överträffade mig själv. Både med andra och på jobbet.
Han blev förstås förödande. Han som aldrig gav mig det jag alltid jagade likt knark: andras ord på att jag dög, var värd något, var värd att vara vän med eller att älskas.
För han lät mig förstå det jag alltid hade känt innerst inne att jag inte dög, att jag inte var värd någonting, att jag inte förtjänade andras respekt. Och jag skämdes och kände en sån skuld över att jag inte räckte till.
När vi bryter med honom måste vi även bryta med våra beteenden. Vi behöver lära oss att se med milda ögon på oss själva. Inse att ingen är perfekt, att det är tillåtet att gråta och vara arg, att alla har saker i sina bagage, att den som erkänner det och jobbar med sig själv är den som är stark, inte den som förnekar det och bränner på.
Under min resa har jag verkligen tagit ett stort kliv mot att se till mina egna behov. Skulden är inte borta, men den krymper. Och jag känner mer och mer att jag duger, att jag till och med är fantastiskt fin, att jag har många insikter som andra saknar, att jag har någonting att tillföra genom mina erfarenheter. Att jag är kompetent, engagerad och ofta stark.
Ändå tar prestationshetsen över i perioder. Men när jag upptäcker det försöker jag växla ned. Jag har lärt mig den senaste tiden här att ett hem är väldigt viktigt. Liksom egen tid för mig själv. Inget av det har jag haft första månaden. Nu har jag äntligen flyttat in med min vän.
Vi har båda våra bagage. I höst har vi lovat oss själva att söka balans.
Då är det centralt att vi på allvar ställer oss frågan: Vad behöver jag för att fungera?
Hej syster.
SvaraRaderaSkulden ja. Jag känner mig lite dum för jag borde vetat bättre, men jag är väldigt "uthållig" d.v.s jag tål mycket innan jag säger ifrån. Detta är både en bra och en värdelös egenskap. Hade jag varit mindre tolerant så hade jag gått lättare ur denna situation men nu får jag vackert bita i det sura äpplet.
Jag har fått försakat massor. Jag har inget hem, inga möbler, ingen trygghet. Jag kan inte bo nära min familj p.g.a hot. Jag har polisanmält allt men vad hjälper det när inget händer?
Han har börjat sin smutskastarkampanj och jag vet inte hur många som han kan lura. Han är mycket övertygande och det är många som inte kan förstå hur det är att ha levt tillsammans med denna man.
Det jag behöver nu är någonstans där jag kan landa och känna mig trygg. Jag önskar även att jag blir trodd och att folk förstår att han inte är den han utger sig för att vara. Jag vill aldrig mer träffa honom igen.
Jag orkar inte ens tänka på honom.
Hej syster.
SvaraRaderaTack för en mycket bra blogg. Det är befriande att läsa att man inte är ensam med sina funderingar och erfarenheter.
Jag känner igen det du skriver och jag har varit tvungen att ta en ordentlig funderare när det gäller vad jag själv vill ha ut av livet.
Jag har, redan som ung, blivit misshandlad av min dåvarande pojkvän. Detta har präglat mig så till vida att jag valt pojkvänner som beteendemässigt sett, liknat den som misshandlade mig när jag var ung.
På något sätt så kände jag en slags trygghet i att veta hur de skulle behandla mig.
Jag har aldrig haft ett vettigt förhållande, byggt på ömsesidig respekt och tillit.
Tre av mina förhållanden har varit hyfsat normala, varav ett av dem nästan var som en dröm. Jag blev mycket väl behandlad. Vi skulle gifta oss men han hade hemligheter för mig och han ville inte kommunicera dem. Detta påverkade honom och han valde den fega vägen ut, d.v.s han "fasade" ut sig genom att göra sig onåbar, för att få mig att göra något åt saken.
Jag är handlingskraftig men har ett alldeles för långt tålamod, men till slut så mår jag så dåligt så jag måste agera.
Jag vet att det var en taktik från honom, för han ville nog inte göra mig illa, men det var sättet han betedde sig på som slog undan benen på mig. Han visste vad jag inte gillade och det var så han gjorde för att smita undan.
Det är så jobbigt att få bekräftelse på att man hade rätt i sina antaganden igen. Så är det jämt.
Jag har en kuslig förmåga att märka när det inte stämmer och jag vill inte känna så. Jag vill ju inte ha förutfattade meningar om folk, men det behövs inte mycket förrän varningslamporna börjar blinka.
Jag väljer oftast att inte reagera på varningen första gången, jag kan ju ha fel, men när lamporna blinkar som varningsljusen vid ett vägarbete så måste jag reagera på det.
Just nu är jag emotionellt dränerad efter ett förhållande med en man som uppvisar ett klart psykopatbeteende. Jag har inte blivit fysiskt misshandlad, men det är den enda misshandeln jag inte blivit utsatt för. Jag har blivit behandlad som om jag vore en flugskit under hans sko eller ett sandkorn i Sahara.
Han har hotat mig, bedragit mig, utpressat mig, bestulit mig och nervärderat mig så till den milda grad att jag var tvungen att göra mig själv hemlös för att få ut honom ur min lgh.
Nu smutskastar han mig och förföljer mig via nätet. Jag har försökt att gömma mig så gott jag kan, dels genom att ha särskild postadress, och byta telefonnummer och mailadress, men jag vet att han snokar på forum jag brukar besöka.
Det kommer att mycket lång tid innan jag slipper honom. Han måste ju ha någon att få sin narcissistiska näring ifrån, nu när han inte får den från mig, men jag vet att han inte vill släppa mig. Han vet att jag mår dåligt och han vill plåga mig,
Detta gör att jag accepterat det faktum att jag aldrig kommer att kunna ha ett "riktigt" förhållande med en människa, jag orkar helt enkelt inte gå igenom en sådan här grej igen. Jag var nere för räkning denna gång.
Därför blir jag väldigt irriterad när folk inte kan acceptera mitt beslut. De klappar mig på huvudet och säger -Det går nog över när du träffar den rätte.
Yeah sure! De vet inte vad de snackar om för de har med säkerhet inte träffat en psykopat och blivit behandlad som en sak, totalt nervärderad och objektiviserad. Jag betackar mig.
Jag har fått denna reaktion från många människor. Ska det vara så svårt att lyssna på vad jag säger? Varför är det så provokativt att jag vill leva själv? Jag är inte ensam för det.
Varför ska andra diktera villkoren för mitt liv?
Vem bestämmer vad som är bra för mig?
JAG bestämmer det, och det är inte många som förstår det utan de flesta tycker synd om mig och ler lite överseende och säger att det nog är fel på mig.
Tack för att jag fick tu upp lite plats på din blogg syster.
Kram och tack
Hej kära syster!
SvaraRaderaDu är så välkommen hit. Jag lever just nu ett hektiskt liv, till stora delar har jag läkt och gått stärkt ur den destruktiva relation jag lämnade. Det har gått ett år nu. På många fronter är jag starkare än någonsin. Jag klarar mycket bättre att försvara mina behov i förhållande till andra, jag känner mig mer säker på mitt värde och min kapacitet, jag har nått långt.
Men en punkt känner jag verkligen igen och det är tilliten. Kära syster. Jag vet inte om du håller med, men jag tycker att man utvecklar en slags radar för dessa män. Om man inte aktar sig går det precis som du säger, det är lätt att trilla dit igen. Som jag upplever det urlakar den här typen av relation ens självkänsla. Det är därför livsviktigt att bygga upp den igen och att kunna lära sig att försvara sina behov och sina gränser innan man ens överväger en ny relation.
Jag har haft några relationer det här året, men ingen seriös. För mig har det varit ett sätt att öva mig på att lära mig att säga ifrån, att testa lite olika saker, känna var mina gränser går vad jag gillar och inte. Innan jag har hittat det tänker jag inte gå in i en ny relation på allvar.
Jag tänker så här om det du skriver: Jag har också råkat ut för det du går igenom, att folk säger att jag kommer att vilja leva med någon annan. Ofta gör de det för att de vill en väl, det gör ont att se en närstående tappa tron på tvåsamheten. Men en del gör det också för att de blir provocerade tänker jag, för att du frångår deras bild om hur det är rätt att leva.
Fina fina du, LYSSNA PÅ DIG SJÄLV. Din kropp och ditt huvud vet tillsammans vad du behöver. De varningssignaler du känner, de ringer av en anledning. Våga lita på din instinkt. Våga känna att du vet bättre än någon annan vad som är bäst för dig.
Jag vet precis hur skrämmande det är att tänka sig att släppa in någon igen. Jag kan inte svara på om jag kommer att nå dit. Just nu fokuserar jag på mina vänner och min familj, att lära mig att ta emot kärlek igen av de utvalda som jag känner accepterar mig som jag är. Det är mitt villkor nu, tyck om mig som jag är, annars får det vara. Kanske möter jag en dag en partner som är sådan. Jag hoppas det, men jag tänker inte rusa fram. Jag tänker tillåta mig själv att sätta mina krav och villkor, att lyssna på mina instinkter i förhållande till andra.
Vill du inte ha en relation så är det helt okej. Då behöver du inte. Men om det är så att du innerst inne vill men inte vågar ta risken, då tror jag att du bit för bit kan komma över rädslan, men bara genom att bygga upp dig, vara din bästa vän. Säga nej till mörka signaler, klippa destruktiva band.
Går du i terapi? Jag har gjort det och det har hjälpt mig mycket.
Åh, det gör mig så arg att höra om allt du har behövt gå igenom. Det finns så mycket att sortera efter en sådan här upplevelse. Hr du någon kanal för dina känslor? Jag tror att det är livsviktigt att komma till punkten då vi ger erkänsla åt våra känslor.
Styrkekram. Heja. Du är så stark som har brutit dig loss. Vilken fantastisk bedrift!
Din syster
Tack syster. Ja du, det är tydligt att du vet vad det handlar om. Det är bara de som själva varit där som förstår mig.
SvaraRaderaJag har inte så värst mycket stöd. Människor i min närhet verkar skämmas för att jag blivit psykiskt misshandlad. De vill inte höra talas om det alls. Jag har varit tvungen att fly från mitt hem. Har bott hos min väninna i en månad nu.
Jag har inte någon samtalskontakt för jag är inte skriven här och jag har inte råd att gå privat.
Jag har försökt ta reda på det jag behöver veta och jag har förstått hur det hänger ihop.
Mitt ex har en störning som man inte kan göra något åt.
Det enda jag kan göra nu, är att göra mig onåbar för honom. Jag har lärt mig en dyrköpt läxa och jag kommer att lyssna på vad kroppen säger hädanefter.
Ha det bra syster!!
Kram
Sissi
Tack!
SvaraRaderaTack för att du skriver om mig. Tack för att det finns fler där ute som vågar dela med sig.
Känns så skönt o läsa om fler som vet hur det känns. Fler som förstår vad man menar. Nån som förstår.
Tack
Åh, det både värmer mig och inspirerar, Tack för det fina syster. Jag lovar dig, vi är många. Kram!
SvaraRadera